Ida-Maria Brengesjö har en outtröttlig tro på kyrkan. Inte bara för att hon är pastor utan för att hon själv har sett vad församlingen kan få betyda i sitt eget liv. När allt gick sönder och hennes pappa tog sitt liv var det Gud och den lilla församlingen i Guntorp som bar.
Det finns inga perfekta församlingar, brukar man säga och Ida-Maria Brengesjö håller med om det påståendet. Men när hon talar om församlingen från sin uppväxt är det omöjligt att inte bli berörd.
– Åh. Guntorp missionsförsamling. Den kommer alltid ha en särskild plats i mitt hjärta, säger hon med eftertryck.
Vi samtalar en dag i hektiska juni. Jag lyckas fånga tvåbarnsmamman och pastorn när hon har en lugn eftermiddag. Annars är hennes schema just nu fullt av skolavslutningar och planering inför sommarens medverkan vid kristna konferenser.
Få medlemmar och dålig ekonomi
Sedan ett antal år tillbaka bor Ida-Maria Brengesjö med sin familj i Mullsjö, men vårt samtal kommer att utgå mycket från Guntorp och den lilla missionsförsamlingen där. Platsen ligger på landsbygden fyra mil norr om Göteborg och det var här hon växte upp. Det är tydligt att församlingen, som bestod av nio personer, lade grunden för hennes starka tro på den kristna församlingen.
– Vad hade vi egentligen i Guntorp? Vi hade ingen ekonomi, ingen pastor och vårt missionshus hade renoveringsbehov. Ändå är det genom dem jag fått se hur församlingen ser ut när den är som vackrast. Där fanns människor som såg mig och som trodde på mig. När livet sedan gick sönder brydde de sig om mig på ett sätt som var helt otroligt. Utan den församlingen hade jag aldrig blivit pastor.
När livet sedan gick sönder brydde de sig om mig på ett sätt som var helt otroligt. Utan den församlingen hade jag aldrig blivit pastor.
— Ida-Maria Brengesjö
Ida-Maria Brengesjö arbetar som församlingsutvecklare och evangelist för Equmeniakyrkan. I en tid när statistiken för de kristna församlingarna i Sverige visar på stora medlemstapp och allt fler församlingar lägger ned, vill hon få andra kristna att tro igen. I boken När taket måste brytas upp (Libris) använder hon sig av Bibelns berättelse om vännerna som tvingades hitta nya vägar för att få sin lame vän fram till Jesus. Hon vill visa att det går. Att den kristna församlingen fortfarande är världens hopp.
– Jag vill att vi ska se att det finns så många människor i dag som längtar efter något som ger livet en djupare mening. Jag vill få kyrkor att förstå att vi ha något att komma med och att det inte alltid måste vara så komplicerat. Ofta börjar det med relationer mellan människor.
Valde scouter för kompisarnas skull
Ida-Maria är själv inte uppvuxen i kyrkan och hennes föräldrar betraktade sig inte som kristna. Allt började med att hon som tioåring hamnade i kyrkans scoutverksamhet.
– Det fanns bara fotboll och kyrkans scouter att välja mellan för oss barn i den by där jag bodde. Jag valde scouterna eftersom mina kompisar gick där, inte för att jag hade något särskilt intresse för tro eller friluftsliv.
Hundra barn deltog i den lilla missionskyrkans scoutverksamhet, och många av ledarna var inte medlemmar i församlingen. Men de nio personer som kom från kyrkan gjorde starkt intryck på Ida-Maria.
– De var med överallt och de var människor som tog sin tro på allvar. I allt som scouterna gjorde, såg de till att andakten kom med. Vi hade andakt i bussar, på fotbollsplatser och i skogen. Jag märkte också hur de alltid nämnde Gud och Jesus som en självklar del av allt när vi pratade om livet.
Det var nyckeln till mitt andliga hem. Ett tecken på att jag var en del av familjen.
— Ida-Maria Brengesjö
När hon kom upp i tonåren ställde en av dessa församlingsmedlemmar en viktig fråga till henne.
– Det skedde så naturligt. Vi var ute i skogen och plockade ihop efter en tävling, när ledaren frågade hur jag hade det med min tro. Jag hade gått och grubblat på det där med Gud ett tag och när han frågade bestämde jag mig för att testa.
Ida-Maria var då femton år och hennes tanke var att börja med att ge Gud två månader.
– Efter mitt beslut åkte jag på tonårsläger och fick en del andliga erfarenheter som gjorde att tron landade.
Hon upplevde det som att Gud höll och när hon gick i nian välkomnades hon som medlem i Guntorps missionsförsamling. Församlingen var så liten att alla hade en egen nyckel. Nu fick även hon en nyckel i handen.
– Jag minns det så väl. Det var som en rit att få den. Nyckeln var guldfärgad och det var tydligt att den var speciell. Det här var nyckeln till mitt andliga hem. Ett tecken på att jag var en del av familjen.
I efterhand har hon insett hur viktig den där nyckeln var för henne. Den gav henne en känsla av ägandeskap.
– Det är skillnad mellan att bara vara med i en församling och att äga den. Jag blev bemyndigad och de andra var beredda att släppa taget om saker för att jag skulle få ta plats.
Han gjorde ytterligare ett misslyckat självmordsförsök. Sedan försökte han igen och den gången lyckades han.
— Ida-Maria Brengesjö
Pappan skeptisk till tron
Ida-Marias föräldrar var själva inte en del av kyrkan, men hennes mamma var alltid positiv till att dottern funnit en plats där. Hennes pappa däremot, uttryckte ofta sin skepsis över hennes kristna tro. Men inte heller han kunde låta bli att tycka om personerna som fanns i kyrkan.
– Även om han inte gillade tron såg han att Eva, Staffan, Siri, Gunnar och de andra i församlingen var bra människor som brydde sig om hans dotter.
Som ung vuxen flyttade Ida-Maria Brengesjö hemifrån för att gå bibelskola. Sedan gick flytten vidare till Mullsjö där hon fått jobb som ungdomsledare i en församling. Under den tiden drabbades hon av en svår förlust. Hennes pappa hade ända sedan hon var liten kämpat med psykisk ohälsa. Redan tidigt under Ida-Marias barndom hade pappan gjort två försök att ta sitt liv. Strax efter att Ida-Maria flyttat till Mullsjö blev han svårt sjuk igen.
– Under ett och ett halvt år åkte han in och ut från psyket och han gjorde ytterligare ett misslyckat självmordsförsök. Sedan försökte han igen och den gången lyckades han.
Hon beskriver året då hennes pappa gick bort som det värsta i hennes liv. Mitt i kaoset som uppstod fanns fortfarande hennes barndoms församling.
– Trots att mamma aldrig hade varit med i kyrkan hörde människorna i Guntorps missionsförsamling av sig till henne och stöttade henne. Jag har själv jobbat i församlingar och jag vet inte om jag hade kommit på att jag skulle göra så. Det var vanliga, ideella medlemmar som fanns där för min mamma.
I den första versionen av Ida-Maria Brengesjös nya bok fanns inte berättelsen om pappans självmord med. Det var först när en god vän till henne läste utkastet och undrade varför hon inte tagit med det allra svåraste, som Ida-Maria förstod att det var en viktig del.
– Ibland blir man hemmablind för vad som är de viktigaste stråken i ens liv. Det här är så mycket orsak till att jag älskar församlingen. Jag har sett värdet av en tro som får vara som den är trots att livet rämnar. Det har nog format mig mer än jag själv fattar.
Verksamhet som dränerar
Sedan åren som ungdomsledare har Ida-Maria Brengesjö utbildat sig till pastor och arbetat i ett antal olika församlingar. På flera platser har hon varit med och startat Alphagrupper. Genom sitt arbete, men också genom vanliga vänskapsrelationer, har hon ofta fått se hur människor funnit en ny mening och ett nytt hopp i den kristna tron. Samtidigt har hon också sett hur många av hennes kristna vänner tappat sitt engagemang i kyrkan.
– Det finns en frustration och en sorg i mig som grundar sig i egna erfarenheter av samtal med kristna vänner och församlingar där vi lägger så mycket tid på organisation och verksamhet som tenderar att dränera oss. Det är som att vi inte hinner med mötena där tron blir på riktigt.
[ Båda hans döttrar tog sina liv - då fann han Gud ]
Den bok hon nu skrivit är ett uttryck för hennes längtan att Sveriges kristenhet ska hitta tillbaka till gnistan. Berättelsen om vännerna som bröt upp taket för att fira ned sin vän till Jesus innehåller många lärdomar för hur vi ska kunna vara kyrka i dag, menar hon. Dels visar den att människor behöver vänskap och relationer för att hitta till Jesus. Dels visar den att vi ibland behöver göra nya saker. Ett exempel på detta är syjuntan som hon och några vänner startade då hon arbetade i Habo missionsförsamling.
– Jag visste rent krasst att den psykiska ohälsan bland unga mammor var hög, så vi bjöd in till kvällar i kyrkan där vi kvinnor sågs utan män eller barn och där alla tog med sig sin symaskin.
Under de första kvällarna med syjuntan kände sig Ida-Maria Brengesjö lite otillräcklig för att hon inte pratade så mycket om sin tro.
– Jag hade ingen andakt, vi bara sydde och pratade.
Men allt eftersom syjuntan fortsatte började människor öppna sig för varandra.
– Kyrkan blev en plats där vi delade livet med varandra och i de samtalen fanns också Gud.
Berättelsen om den lame mannen är också en uppmaning till dem som varit kristna länge att inte stå i vägen för människor som söker.
– Ett sätt att stå i vägen kan vara att hålla för hårt i att saker som alltid har varit på ett visst sätt. Ibland måste vi våga släppa taget om verksamheter som gått i stå och testa något nytt. Inte för att det gamla var dåligt, utan för att det kan behövas nya sätt för att nya människor ska hitta Jesus.
[ Debatt: Att vara kristen utan församling är obibliskt och riskfyllt ]
---
Fakta: Ida-Maria Brengesjö
- Aktuell: Med boken När taket måste brytas upp (Libris förlag).
- Ålder: 38.
- Familj: Maken Josef och två döttrar, sju och nio år gamla.
- Bor: I Mullsjö.
- Yrke: Pastor inom Equmeniakyrkan där hon är anställd som församlingsutvecklare och evangelist. Hon är också gästkrönikör på Dagens ledarsida.
- Kuriosa: Nominerades som en av sex kandidater inför Equmeniakyrkans val av kyrkoledare i år.
---
