Under några år fick jag och min fru ofta förtroendet att tala om sex och relationer med unga i alla möjliga sammanhang. Det gick så långt att några vänner började kalla oss för “sexpastorerna”!
När jag blev universitetspastor så tänkte jag att det var slut med det. Vilken sekulär student söker upp en pastor för att samtala om sex? Rätt många har det, till min förvåning, visat sig. Frågor om hur man hittar den rätta, eller bara någon alls. Hur är man en bra partner, hur blir sex något gott och vad man ska göra med dåliga erfarenheter är ämnen som många vill prata om.
När jag och min fru blev ett par fanns inga digitala hjälpmedel.
— Mattias Sennehed
Jag brukar fråga vad de önskar av en relation. Kan det de har eller söker, bäst beskrivas som en konsumtions- eller förbundsrelation? Det har de nästan aldrig funderat på, men tankarna snurrar i gång.
I många sfärer av livet är vi konsumenter som vill göra bra affärer. Problemet är såklart att om alla tänker så, riskerar man själv att bli något för den andre att shoppa, gärna till rea! En konsumtionsrelation är nämligen som bäst när man får så mycket, eller så bra kvalitet som möjligt, för så lite som möjligt.
En annan slags relation kan kallas förbundsrelation. Det är en relation där man inte vill komma billigt undan. Man vill att det ska kosta och när det gör det så blir relationen förstärkt. Förbundsrelationen är inte uppe för ständig förhandling, har inte finstilta villkor om rätt att dra sig ur om det blir för dyrt.
[ Kristna dejtingappar – ett näste för bedragare? ]
Det är ungefär här i samtalen som studenterna själva brukar börja prata om Tinder och andra dejtingappar med en fundersam min och säga saker som; “Det är egentligen orimligt att man ska veta på ett ögonblick hur någon är, ändå måste jag välja eller välja bort… Att swipa höger blir ju lite som att lägga till i varukorgen!” Deras tilltro till konsumtionsverktygets lämplighet att leda till en djup relation prövas. Men finns alternativ?
När jag och min fru blev ett par fanns inga digitala hjälpmedel, jag vågar ändå påstå att de gamla hederliga sätten håller än. Här är mina bästa tips för uppvaktning. Observera att de två avslutande råden bör användas med urskiljning:
Intressera dig för den andre och sök att lära känna den. Stressa inte. Uppvakta med gåvor, bekräftande ord, inbjudningar till att göra saker ihop eller gör en tjänst. Om inget av detta funkar så ta till det tunga artilleriet; egenskriven kärleksdikt och titta den andra djupt i ögonen med en drömsk blick, länge.
[ Jag sörjer att jag som pastor inte hade fler samtal om livet ]
