Under många år var Gunilla Ludvigssons liv en enda lång väntan på att den rätte mannen skulle komma. Fokuset på att hitta en livskamrat ledde till en mental och andlig krasch. I dag är hon 45 år gammal, fortfarande singel men med en helt ny glädje och förnöjsamhet. Nu vill hon hjälpa andra singlar att börja leva fullt ut redan i dag.
”Varför är du singel, tror du?” Frågan känns fräck och jag tror aldrig att jag har ställt den till någon tidigare. Dels är den närgången, dels kan det låta som att man tror att den som är singel har gjort något fel. Men Gunilla Ludvigsson är ovanligt öppen och genuint intresserad av att prata om sin livssituation. Vårt samtal flyter utan försiktighet redan från första minuten. Här verkar inte finnas några ömma tår att kliva på.
Vi möts på ett soligt Söder i Stockholm. Jag fångar Gunilla Ludvigsson i farten. Hon är klädd i sportlinne och har tagit en löprunda på sin lunchpaus. Hon torkar svetten ur pannan och ler nöjt.
– I dag blev det sju kilometer. Det var rätt tungt att springa i värmen.
Från botten till glädje
Egentligen bor hon i Örkelljunga, men just nu är Gunilla Ludvigsson uppe i Stockholm för att gå en terapiutbildning på Ersta diakoni. Om ett par dagar ska hon också passa på att springa Stockholm Marathon. Stark, glad och tillfreds med sitt liv, det är mitt första intryck av kvinnan som inte har något problem med att jag föreslår att vi ska sitta på marken, i gräset.
Det är svårt att tänka sig att hon för några år sedan låg hemma på sin säng och grät, fullständigt uppgiven och med en känsla av att livet var värdelöst eftersom hon inte hittat sin livskamrat. Då var hon strax över trettio och singelskapet var hennes största skam och misslyckande.
I dag är hon 45 år gammal och fortfarande singel. Ändå är så mycket annorlunda. Skammen har inte makt över henne som tidigare och hon har hittat tillbaka till glädjen i livet. Nu vill Gunilla Ludvigsson hjälpa andra singlar att leva sina liv fullt ut i stället för att enbart vänta på den rätte.
”Singellivet – Ett liv i förnöjsamhet med längtan efter tvåsamhet”. Så heter boken som Gunilla Ludvigsson just släppt tillsammans med John Breneman. Allt började med att Gunilla Ludvigsson sökte själavård hos Breneman. John Breneman är teolog och en av grundarna till Kris – Kristna själavårdsinstitutet. Gunilla Ludvigsson har en bakgrund som barnmorska och skolsköterska på gymnasiet. Under de senaste åren har hon också drivit en egen samtalsmottagning och föreläst.
Den smärtan jag kände, det var förkrosselsen i livet. Det var som att möta källargolvet.
— Gunilla Ludvigsson
I sina samtal med Gunilla Ludvigsson blev John Breneman allt mer övertygad om att hennes livsberättelse skulle kunna hjälpa andra. Berättelsen om ett liv som liksom satts på paus. Men också berättelsen om hur man genom själavård och rätt inställning till livet kan få mod att leva här och nu. Om hur tron på Gud kan ge en förnöjsamhet även om man också längtar efter tvåsamhet. Det ena behöver inte utesluta det andra.
– Många skäms över singelskapet, så mycket att man inte vågar prata om det. Då vinner skammen. Att ta ut det i ljuset och prata om det är ett första steg mot frihet, säger hon.
Singel sedan tonåren
Gunilla Ludvigsson har varit singel sedan hon var nitton.
– Om någon hade sagt till mig då att jag skulle vara singel så här länge hade jag aldrig trott det.
Som femtonåring hade Gunilla Ludvigsson fast förhållande. Hon beskriver förhållandet som bra, men pojkvännen var några år äldre och redan när hon tog studenten ville han att de skulle förlova sig. Gunilla Ludvigsson var inte redo att binda sig. Därför gjorde hon slut.
– Jag föreställde mig att jag skulle vara fri i några år och sedan skulle jag gifta mig. Jag var säker på att jag skulle ha man och barn vid 25. Så blev det inte.
De första tio åren efter gymnasiet var singellivet inget hon såg som något stort bekymmer.
– Visst längtade jag efter att träffa någon, men jag fokuserade mycket på jobb och utbildning. Det upptog det mesta av min tid.
En flirt med negativa konsekvenser
Vid ett tillfälle under de där åren blev hon uppvaktad av en man, vilket väckte romantiska känslor hos Gunilla. Mannen var läkare på sjukhuset där hon arbetade som sjuksköterska. Problemet var att mannen var gift med en annan kvinna som han också hade barn med. Gunilla Ludvigsson var nära att ge efter för känslorna, men det blev aldrig något mer än så, eftersom läkaren slutade på arbetsplatsen. I dag ser Gunilla Ludvigsson det som ett bevis för Guds omsorg. Hon är glad och tacksam över att det inte hände något mellan dem, men erfarenheten gjorde något med henne.
– Efter det blev jag lite rädd för de romantiska känslorna och vad de kunde göra med mig. För att skydda mig stängde jag av de känslorna och tillät mig inte att bli kär.
När Gunilla Ludvigsson närmade sig trettio var de flesta av hennes vänner gifta. Hon är kristen och har alltid varit aktiv i kyrkan. Kanske, tror hon, har det ibland gjort singellivet ännu svårare:
– I kyrkan är normen om tvåsamhet och familj extra stark. Det ordnas äktenskapskurser och familjegudstjänster. Jag har känt mig så annorlunda och utanför.
Då och då har hon också fått kommentarer av människor i kyrkan.
”Är det inte dags snart, Gunilla?” ”Är det ingen som är bra nog för dig?” ”Han där är ju så trevlig, han är ju dessutom kristen”, är exempel på vad hon fått höra från välmenande församlingsmedlemmar.
– De flesta har menat att visa omsorg, men den typen av kommentarer och frågor har ofta gjort ensamheten och känslan av utanförskap ännu större. Det förstärkte pressen att man måste hitta någon snabbt.
---
Fakta: Gunilla Ludvigssons tips till församlingsledare och vanliga kristna
- Se över er församling som man ser över sin familj. Kom ihåg att alla delar av familjen är viktig!
- Börja se singlarna som en viktig grupp. Precis som vi frågar oss vad familjer behöver för samlingar och verksamhet, fråga vad singlarna behöver!
- Låt inte singlarna vara för sig själva i smågrupper. Blanda församlingens olika grupper! Vi behöver varandra.
---
Bad Gud om tecken – ledde till andlig krasch
Gunilla Ludvigssons längtan efter tvåsamhet upptog allt mer av hennes tanke. Samtidigt ville hon fortsätta utvecklas i sin karriär. Hon bestämde sig för att flytta upp till Stockholm. Här skulle hon vidareutbilda sig till barnmorska och kanske, tänkte hon, var chansen att träffa någon större i en storstad. Men inte heller i huvudstaden träffade hon någon. Hon testade att dejta via nätet och hon försökte bli kär i en kompis till en kompis.
– Det var en kristen kille och vi började ses i hopp om att känslorna skulle komma. Men till slut insåg vi båda att vi inte hade något att prata om. Det gick inte.
På söndagarna gick hon på gudstjänst i en av stadens stora frikyrkoförsamlingar, och där fanns en kille som fångade Gunilla Ludvigssons intresse. Han brukade sitta ensam i kyrkbänken, och verkade inte vara gift. Inför en söndagsförmiddag gjorde hon en överenskommelse med Gud. Om Gud bara ordnade så att mannen var i kyrkan den förmiddagen, skulle hon göra sin del. Hon skulle ta mod till sig och prata med honom.
Med lätta steg gick hon till kyrkan, övertygad om att Gud skulle fixa det hon hoppades på. I sitt sökande efter kärleken har Gunilla Ludvigsson mött många besvikelser, men just den här söndagens upptäckt, att mannen sedan inte var där, ledde till en andlig och mental krasch. När gudstjänsten började lämnade hon kyrkan.
– Den smärtan jag kände, det var förkrosselsen i livet. Det var som att möta källargolvet.
Hela den långa promenaden hem till sin lägenhet grät hon.
Först vände Gunilla Ludvigsson sin ilska mot Gud.
– Jag tyckte att Gud var nonchalant. Han såg inte min längtan och smärta, och han ville inte besvara mina böner.
Sedan började hon ifrågasätta sig själv.
– Vad var felet med mig? Var jag ful, otrevlig, okvinnlig eller tråkig? Var jag konstig eller oattraktiv? Det var som att alla känslor av självhat vällde upp.
Upplevde Guds närvaro och fick ny kraft
Hemma lade hon sig på sängen och gråten fortsatte. Gunilla Ludvigsson kände sig övergiven av Gud.
Men när kvällen kom hände något märkligt. Först var det som att gråten tog slut. Gunilla Ludvigsson beskriver det som att hon hade nått sin botten. Och då, mitt i sin ensamhet upplevde hon en plötslig gudsnärvaro. En röst som viskade: ”Jag finns här, Gunilla.” I efterhand har hon förstått att den händelsen blev ett slags vändpunkt i hennes liv. Gudsmötet skulle ge henne kraft att börja söka ett fokus för sitt liv. Samtidigt är hon noga med att poängtera att det hela var en lång resa som bara hade börjat. Och som fortfarande håller på.
Vi stannar upp en stund i berättelsen. Solen gassar över gräsplätten där vi sitter på en kulle med utsikt över vattnet och Gröna Lund. Gunilla Ludvigsson är inte den som vill ge sken av att en positiv förändring sker över en natt. För henne är det viktigt att visa att man kan vara både stark och svag samtidigt.
– Det har tagit mig åtta år att skriva min del av den här boken. Under den tiden har mina känslor gått så mycket upp och ned att jag ibland undrat om jag verkligen kan skriva en bok för att uppmuntra andra. Men det jag vill säga är att det går att hitta en trygghet och mening som håller, trots att känslorna pendlar.
Själavården som förändrade henne
En tid efter upplevelsen i lägenheten i Stockholm flyttade Gunilla Ludvigsson tillbaka hem till Örkelljunga för att jobba som barnmorska. Tomheten och längtan efter tvåsamhet fanns fortfarande kvar
– Det kändes bra att komma hem med en ny utbildning. Men jag kom inte tillbaka med en man, så som jag hade hoppats.
Ändå fanns en ny beslutsamhet i henne. Hon ville förändring och som ett led i det började hon gå i själavård. Sedan gick hon också en kurs för själavårdare. Mitt i sin egen kamp hade hon alltid haft en känsla av att hon ville hjälpa andra.
– Jag älskar att få vara en medvandrare. Att följa andra i deras processer till att bli sina bästa jag.
Under själavårdskursen gjorde Gunilla Ludvigsson insikter om sig själv som långsamt började påverka henne. Tidigt fick hon i uppgift att fundera över vad som varit hennes centrum.
– När jag synade mitt liv blev det tydligt för mig att jag länge hade lagt all min kraft på att hitta en man. Jag hade utgått från att det var en man som skulle skänka mig värde och mening. Jag som alltid varit kristen hade faktiskt en avgud. Mannen som jag skulle träffa hade fått komma före Jesus.
Jag undrar försiktigt om detta inte är att vara för hård mot sig själv. Att längta efter en livskamrat kan väl aldrig vara fel? Men Gunilla Ludvigsson förklarar att insikten om att hon fokuserat för mycket på en framtida man inte innebar någon känsla av fördömelse för henne. Snarare blev det en befrielse.
– Jag började förstå att jag inte måste ha allt det här som jag trott att jag måste ha. Har jag Jesus så har jag det viktigaste. Jag är redan älskad och värdefull. Det var Jesus som hade mött mig när jag kraschade. Hans kärlek är grunden för allt.
Jag har landat i att vi bara är människor som gör vårt bästa. Vi vet inte alltid varför våra liv blir som de blir.
— Gunilla Ludvigsson
I processen med sig själv och det liv hon levt valde hon också själv att gå till botten med frågan om varför hon fortfarande är singel. Kunde det finnas någon anledning till att det blivit så? För Gunilla Ludvigsson blev svaret både ja och nej.
– Jag kan se att det finns saker i mitt liv som kan ha bidragit till att jag inte hittat kärleken. Kanske har jag varit för bunden till min mamma och ibland har jag frågat mig om det var rätt att göra slut med mannen jag var ihop med när jag var ung. Men jag har också landat i att vi bara är människor som gör vårt bästa. Vi vet inte alltid varför våra liv blir som de blir. Vissa saker får vi inte svaret på förrän vi kommer till himlen.
[ Josefine de Gregorio: Kyrkan ska inte äktenskapsmäkla - men kan vi hjälpa singlarna lite? ]
Att omfamna sin längtan
I själavården fick Gunilla Ludvigsson också hjälp att förhålla sig till sin längtan efter tvåsamhet. Den nya inre friheten som hon upplevde tog henne igenom olika faser. Först var hon beredd att se singelskapet som något som var menat för henne. Hon försökte förneka sin längtan.
– Jag ville liksom vara som Paulus i Bibeln. Han säger ju att singelskapet är det bästa. Men han säger också att den livshållningen bara är till för vissa.
Sedan landade Gunilla Ludvigsson i att hon snarare behöver omfamna sin längtan. Acceptera den och låta den vara en del av henne.
– Längtan efter tvåsamhet är något som finns nedlagt i oss allt sedan skapelsen. Gud säger ju att det inte är gott för människan att vara ensam.
För Gunilla Ludvigsson var det livsförvandlande att förstå att ett liv med en längtan inte behöver vara ett liv på vänt.
– Guds kärlek ger oss och våra liv fullt värde och mening redan i dag, oavsett civilstånd.
Den insikten gjorde att hon började göra mer saker hon tycker om, trots att hon ibland behöver göra dem ensam.
– När jag fyllde fyrtio för några år sedan drömde jag om att springa ett lopp i Jerusalem. Jag hade hoppats på att få med mig någon kompis, men ingen kunde. Då åkte jag ändå. Det blev helt fantastiskt.
---
Fakta: Gunilla Ludvigssons tips till singlar
- Våga reflektera över frågan: Varför är jag singel? Finns det något i mitt bagage som jag behöver bearbeta? Ta itu med det.
- Öva dig på att se vad du har att vara tacksam över i dag, i stället för att bara se vad du inte har. Vad har Gud välsignat dig med? Om man kan vara tacksam över det man har då blir man också mer attraktiv som människa.
- Lev inte ditt liv på vänt. Börja lev livet i dag. Vad är du intresserad av? Vad vill du? Låt inte singelskapet hindra dig.
---
[ ”Hittar du ingen du passar med så är det bättre att du är singel” ]
Ett värde bortanför romantiken
Sedan dess har Gunilla Ludvigsson fortsatt att göra saker hon tycker om och att utforska hur Gud vill använda henne. Den här resan till Stockholm, med en vidareutbildning i samtalsterapi och själavård och en löpartävling är exempel på det, menar hon.
– Jag drömmer fortfarande om tvåsamhet. Att få dela mitt liv och min vardag med någon. Men numera vaknar jag varje morgon och vet att mitt liv har en mening och jag har ett värde. Oavsett om jag lever i en romantisk relation eller inte.
Gunilla Ludvigssons rast är slut. Lektionen på Ersta diakoni ska snart börja igen. Om några dagar ska hon springa Stockholm Marathon tillsammans med tusentals andra. Hon kommer förmodligen inte komma i mål bland de första, och hennes liv är fortfarande inte precis som hon önskade sig som ung. Ändå kan jag inte låta bli att tänka att kvinnan jag just mött är en vinnare.
---
Fakta: Gunilla Ludvigsson
- Ålder: 45.
- Bor: Örkelljunga.
- Arbetar: Som skolsköterska på ett gymnasium, driver en samtalsmottagning och föreläser.
- Aktuell: Har just släppt boken Singellivet – Ett liv i förnöjsamhet med längtan efter tvåsamhet, som hon skrivit tillsammans med John Breneman.
----
[ Anton Torstensson: Försök inte lära oss singlar vad vi ska göra bättre ]
