Ett av föredragen på årets förkunnardag i Linköping handlade om frågan hur ledsen en glädjebudbärare egentligen får vara. Dagen ställde frågan till fyra av de cirka 150 pastorerna som var på plats i Ryttargårdskyrkan
Johanna Gell, pastor i Korskyrkan Stockholm
– Det är en fråga som jag också har ställt mig, för jag också varit i situationer där jag mått dåligt samtidigt som jag ska förkunna. Ofta har jag känt att jag ändå kommit till min rätt, just i min svaghet. Visst, i de jobbigaste perioderna har jag kanske inte kunnat predika så bra som jag velat, men jag tror att Gud kan verka genom mig som person och genom det Gud gjort tidigare i mitt liv. Som predikant delar jag ofta saker ur mitt liv, men jag lämnar inte ut sådant som är en pågående kris. Då säger jag mest ”det har varit en tuff vecka”. Något som är viktigt är att ha goda vänner och kollegor. En gång när jag hade det tufft i min församling hade jag en vän som är pastor som kom över till vår kyrka och predikade i mitt ställe. Det var fint.
Rickard Sundström, predikant, författare och poddare
– En predikan måste alltid landa i vår mänsklighet, jag kan inte vara någon annan än den jag är. När jag predikar vill jag inte lämna mitt liv och min historia i en väska utanför kyrkan och bara vara använd av Gud. Min mänsklighet och min andlighet sitter ihop. Samtidigt måste man vara försiktig så att man inte talar om sina svårigheter medan de fortfarande är ett sår. De behöver ha hunnit gå från sår till ärr.
Jag har haft perioder av utmattning och tider när jag bearbetat en uppväxt med min pappa som led av psykisk ohälsa I början när jag predikade kunde jag någon gång känna att jag gick för långt och talade om det som inte var läkt ännu. Jag tror att jag har lärt mig känna skillnaden nu, fast för mig kommer det nog alltid att vara en utmaning att jag är så tunnhudad. När jag predikar lägger jag liksom mitt hjärta på bordet. Det kan vara bra människor blir berörda, och dåligt eftersom det alltid finns en risk att man blir gränslös.
[ Kristen och deprimerad – hur kan kyrkan möta psykisk ohälsa? ]
Ulrika Johansson, pastor för barn och unga i Tabergs missionskyrka
– Visst kan man hamna i tuffa perioder om allt inte funkar i tjänsten eller i hur man relaterar till församlingen. Då kan det vara en utmaning och stå där framme och älska församlingen, men jag sällan har behövt brottas så mycket med själva förkunnelsen. Jag är både tacksam och förvånad över att det liksom alltid kommer en predikan ändå. Jag tar ödmjukt emot det. Om man vill dela med sig av sina egna svårigheter till församlingen tror jag att det är en bra måttstock att det inte ska vara första gången man berättar något när man berättar det i talarstolen. Det som sägs i en predikan bör vara bearbetat. Även jag inte pratar så mycket om mina egna kriser när jag predikar färgar det av sig på det man säger. Ibland när jag går tillbaka och läser en gammal predikan jag har skrivit under någon svår perioder av livet så kan jag se att jag predikade för mig själv.
Pelle Rosdahl, pastor Hjortensbergskyrkan i Nyköping
– Hur ledsen man kan vara och samtidigt predika är ju en fråga om hur mycket man orkar själv. Det tar kraft att möta en församling när man inte känner att det flödar av sig självt. Samtidigt tror jag att en församling kan möta ganska mycket sorg och smärta. Om man står i en församling vecka ut och vecka in är människor ofta ändå ganska bekanta med hur man har det. Då kan man vara ganska öppen. I Jesaja står det att vi blir helade i Jesu sår och på samma sätt tror jag att andra kan finna helande i våra sår. För min egen del har jag aldrig behövt ställa in någon predikan för att jag varit för ledsen, men det har funnits i perioder där jag har tänkt att nu behöver det snart vända om jag ska orka. Något jag upplevt är att det finns kraft i bönen. Ju tuffare period man har det, desto mer behöver man be. Jag har predikat i 24 år nu och jag blir allt tryggare i tilliten till att jag får den kraft jag behöver oavsett hur jag mår.
[ "En pastor får vara i kris men aldrig använda predikstolen som terapi" ]
