Kan man ställa sig i predikstolen även om man själv är i kris? Det var frågan som författaren och pastorn Fredrik Lignell lyfte under Förkunnardagen i Ryttargårdskyrkan i Linköping i förra veckan. Cirka 150 pastorer var på plats och många kände igen sig i utmaningen att vara en glädjebudbärare när man känner sig ledsen.
Utmattning, sjukdom, relationstrubbel och psykisk ohälsa i familjen. Även pastorer och predikanter drabbas av livets svårigheter. När Förkunnardagen anordnades i Ryttargårdskyrkan i Linköping för sjätte gången i rad var detta, predikantens brottningskamp med livet, ett av ämnena. ”Hur ledsen får en glädjebudbärare vara” var rubriken på seminariet.
– De flesta av oss har smakat på kris eller kaos. En del av oss kanske har det så just nu och det är ett smärre mirakel att ni är här, sa pastorn och författaren Fredrik Lignell och tittade ut över sina församlade pastorskollegor.
Sedan delade han sin egen berättelse om då han stod i församlingstjänst samtidigt som hans egen tonårsdotter led av svår psykisk ohälsa.
– En tisdagskväll skulle jag hålla i kursen ”Är Gud verkligen god” i kyrkan. Den kvällen hade min dotter så mycket ångest att hon satt hemma och skar sig.
Det finns gränser
Det är knäpptyst i lokalen när Fredrik Lignell berättar om känslan av kaos när det var som värst. Fredrik Lignell menar att det finns gränser. Det är inte tänkt att man som förkunnare ska stupa på sin post:
– Det finns tillfällen när vi måste backa och erkänna att vi är för ledsna. Jag har varit med om det.
Men hans främsta budskap till predikantkollegorna den här dagen är hopp och uppmuntran att våga fortsätta predika, även om livet är svårt.
– Vi förkunnar inte oss själva utan budskapet om Jesus Kristus. Ibland är våra egna omständigheter värdelösa, men han tar dem och rör vid dem så att de kan bli till bröd.
Fredrik Lignell använder bilden av förkunnaren som lerkärl där Gud kan lysa med sitt ljus igenom sprickorna.
– Jag har suttit här vissa söndagar och undrat om det här verkligen bär. Min djupa erfarenhet är att det gjorde det, säger han.
Att predika trots postcovid
En av predikanterna som också fanns med på Förkunnardagen var Lina Skoghäll, till vardags pastor i Allianskyrkan i Bottnaryd och Ryd, samt lärare på Akademin för ledarskap och teologi. Även hon har erfarenhet av hur tufft livet kan vara.
– Jag har postcovid och det har jag haft i 2,5 år nu. Det har varit en resa som jag har gjort tillsammans med församlingen, säger hon.
Lina Skoghäll är noga med att poängtera att det alltid är en balansgång, när en pastor delar med sig av sina egna svårigheter.
– Man får aldrig använda talarstolen som terapi för sig själv. Men om man kan låta bli att gå över den gränsen, kan det vara välgörande för församlingen att stå tillsammans med pastorn även i brustenheten.
[ Fredrik Lignell skriver om kampen när dottern blev deprimerad ]
Då är man redo att dela med sig
Ibland kan man behöva vänta tills man är igenom det mest smärtsamma i ens liv innan man är redo att dela det i talarstolen. När Lina Skoghäll var som sämst på grund av sin sjukdom kunde hon inte sjunga lovsång, eftersom hon hade för dålig syresättning.
– Just då kunde jag inte prata om det. Sången, som är ett av mina viktigaste språk för tro, togs ifrån mig. När det stabiliserades blev det en erfarenhet som ledde till att jag och flera församlingsmedlemmar kunde mötas på ett särskilt sätt.
Något som är viktigt för Lina Skoghäll är att man som pastor också vågar vara en vanlig människa i sin församling.
– Jag är också en del i församlingskroppen. Det innebär att även jag kan gå fram för förbön ibland. Visst jag är pastor, men jag är också jag.
---
Fakta: Förkunnardagen i Linköping
- Förkunnardagen är en konferensdag för pastorer och predikanter. Seminarium och samlingar kretsar kring glädjen och våndan i att förkunna evangeliet.
- Förkunnardagen ordnas i Ryttargårdskyrkan för sjätte året i rad.
- Initiativtagare till dagen är pastorerna Daniel Röjås och Fredrik Lignell.
---
[ Vi frågar 4 pastorer på Förkunnardagen: Hur ledsen får en glädjebudbärare vara? ]
