Hizbollah skjuter på Israel och Israel skjuter på Hizbollah. Mitt i skottlinjen försöker den kristna libanesiska minoriteten leva sina liv, men det är inte lätt. Dagen träffade Charbel när han ringde sin mamma som finns i södra Libanon.
Charbel Ayoub, 47 år, är frustrerad. Han har nästan hela sin familj i Libanon där det just nu pågår en eskalerande konflikt mellan den terrorstämplade milisen Hizbollah och israelisk militär. Dagligen faller bomber och raketer i deras närhet. Hittills mest utanför deras by, men det kryper allt närmare och rädslan och desperationen ökar för var dag.
– De lever i misär, de har tappat hoppet. Alla bombningar gör att vattnet förgiftas, cancersjukdomar breder ut sig, många önskar sig döden, säger Charbel Ayoub.
– När kriget började ville jag göra något för att hjälpa dem, men det tjänar inget till att jag åker ner, de har andra behov för att klara vardagen. Jag funderar på någon insamling, en gala … Det är klart jag ber mycket, och det är Gud som i slutändan gör att de slutar kriga, men något praktiskt skulle jag vilja göra för dem.
Han pekar på sina ögonbryn, som han behövt täcka med mörk färg för att det inte ska vara lika tydligt hur glesa de blivit.
– Jag tappar hår på grund av posttraumatisk stress eftersom jag själv levt med krig och konflikt i Libanon. Det kommer tillbaka nu.
“Alltid velat tömma byarna på kristna”
Fram tills dess att han var tjugo år bodde han i Libanon, sedan kom han till Sverige där han nu är gift med Carolina och har en snart tvåårig dotter, samt en vuxen son. Han arbetar som vaktmästare i S:ta Clara kyrka, i vars lokaler vi befinner oss. Flera gånger har han försökt förmå sin mamma, och även pappan innan han dog för två år sedan, att komma till Sverige, men de vill inte lämna hemlandet.
– Det sjuka är att jag har familj och släktingar på båda sidor gränsen, både i Libanon och i Israel, och båda är just nu utsatta för raketbeskjutning.
Charbel anser att den svenska nyhetsrapporteringen glömt att bevaka situationen för människorna i södra Libanon, där det liksom i Gaza pågår dagliga bombningar och raketskjutningar. Själv följer han libanesisk nyhetsrapportering för att få senaste nytt. Och han ringer sin mamma och sina bröder regelbundet.
Han suckar över det lidande som hans familj och andra oskyldiga civila tvingas utstå.
– Så länge jag kan minnas har man velat tömma byarna på kristna. Det finns några få kristna kvar, men de är i underläge och de är obeväpnade, omgivna av hundratusentals palestinier, av Hizbollah och andra religiösa krafter.
Fram till 1969 hade Israel och Libanon en god relation, enligt Charbel Ayoub. Libanon blomstrade och kallades för ”Mellanösterns pärla”. 1982 bildade libanesiska shiamuslimer, som är den största befolkningsgruppen i landet, den militanta Hizbollah-milisen, för att slå tillbaka mot Israels invasion och hantering av civilbefolkningen. I dag är läget värre än på mycket länge.
Omsorg i en potatisplanta
Charbel Ayoub är samlad där han sitter med sin kaffekopp vid bordet, men det märks att den eskalerande konflikten berör honom på djupet.
– Det stör mig så sjukt mycket, och mamma brukar också återkomma till det, att Hizbollah betyder ”Guds parti” och att nästan alla ledare där heter något med ”gud” i namnet. De menar att de fått mandat från Gud att utplåna Israel, men varför lyckas de då inte? Vart har den guden tagit vägen?
[ Sven, 25, ville rädda sin mamma från Jesus - blev själv kristen ]
Charbels mamma är kristen och hennes starka tro på en levande och personlig Gud är den som håller henne vid liv, menar Charbel. Han berättar om en händelse från förra kriget, 2006, som han tycker visar på Guds omsorg. Kriget hade då pågått i tjugo dagar och Charbels föräldrar började få slut på mat och andra förnödenheter.
– Mamma är väldigt bra på att bunkra, så de hade klarat sig länge, trots många utegångsförbud. Men denna dag var hon så oerhört sugen på potatis och sa det till pappa.
Samma dag trotsade en granne utegångsförbudet och blev jagad av en skjutande helikopter. Han fick springa för sitt liv och kastade sig till sist in i några taggbuskar som växte utanför Charbels föräldrars hus. När han låg tryckt mot marken upptäckte han till sin förvåning en potatisplanta som legat dold under buskarna. Han drog upp den och kunde fylla sin t-shirt med färskpotatis. Med den gick han in till Charbels föräldrar.
– Det var ett bönesvar och ett tecken på Guds omsorg – min mamma blev så glad! Samma dag som hon uttryckt sin önskan om potatis så hände detta.
Leende på skärmen
Charbel Ayoub tar upp telefonen från bordet och slår numret till sin mamma. Det är ett glatt ansikte som visar sig på den upplysta skärmen. Nohad, 67 år, har mörkt, burrigt hår och ler mot oss när hon svarar.
– Marhaban ‘umiy! (Hej mamma!), hälsar sonen som befinner sig nästan 500 mil ifrån henne.
Mamma Nohad visar på sprickor i taket och på väggarna som uppkommit efter bomber som fallit bara någon ynka kilometer bort. Hon och hennes familj håller sig mestadels inomhus, rädda för var nästa raket ska slå ner, om den ska nå ändå fram till byns hus eller om den ”bara” ska få väggar och golv att skaka. Charbel liknar det vid att de befinner sig i ett fängelse.
– Min mammas knän skallrar när bomberna faller, så att hon tror att de ska lossna från benen, inflikar Charbel under samtalet.
[ Birgitta Ed: Min första tanke när kriget bröt ut var: Jag måste hem och samla min flock ]
Förbjudet filma utomhus
Charbels två bröder tar telefonen och går ut på tomten och visar runt. Gräsmattan är grön och i ett hörn av trädgården står en Mariastaty, en liten fontän och mosaikbilder med bibliska motiv. Det var pappan som gjorde i ordning det – han hade stor kärlek till Bibeln, inte minst Gamla testamentet. Charbel har fått lära sig mycket om profetiorna som rör Libanon och Israel av sin pappa.
Men ganska snart blir mamma Nohad orolig; de bör gå in och stänga dörren – Hizbollah har förbjudit filmning utomhus eftersom klippen skulle kunna avslöja krigshemligheter. Hon undrar i stället om vi vill fråga henne något.
Är du rädd?
– Det är alltid den första bomben som fälls som är mest skrämmande – den kommer så oväntat och så kraftigt, svarar Nohad.
– Det känns som att hela huset skakar och jag undviker att gå nära fönstren för jag tror att de kan falla in. På natten kan man vakna av bomberna. Men det värsta är att människor börjar tappa hoppet. Detta har dragit ut på tiden, nu börjar odlingssäsongen, men vi kan inte vara ute. Vi kan bara be till Jesus, säger hon in i telefonens kamera.
Innan vi lägger på återger Charbel Ayoub ännu en händelse från förra gången det var krig. När beskjutningarna pågick som värst tog hans föräldrar ner en tavla med en Jesusbild och barrikaderade sig med den i källaren. Där satt de sedan hela natten med Jesustavlan mellan sig, höll om den och bad.
– De kramade tavlan som om det hade varit Jesus själv! På morgonen när allt hade upphört gick pappa upp på taket och spanade runt. Alla hus runt om hade blivit träffade, helt eller delvis, utom vårt. Det är bara bön som hjälper.
---
Fakta: Krig i Libanon
- Omedelbart efter Hamas attack mot södra Israel den 7 oktober sköt Hizbollah, belägna i Libanon, raketer mot norra Israel för att stödja sina allierade i Hamas. De båda terrorstämplade islamistgruppernas mål är att krossa staten Israel – och båda stöds av Iran.
- På grund av den pågående konflikten mellan Hizbollah och Israel har livet förändrats i grunden för de kristna som bor i byar i södra Libanon.
- 1982 bildade libanesiska shiamuslimer, som är den största befolkningsgruppen i landet, den militanta Hizbollah-milisen, för att slå tillbaka mot Israels invasion och hantering av civilbefolkningen.
---
[ Charbel Ayoub frikändes från mord – bad om att få ta sitt straff ]
