Fem präster om prästbristen: Kyrkan har brustit i att tala med unga om kallelse

Prästbristen tornar upp som en av Svenska kyrkans stora kriserna – och är i delar av landet akut redan nu. Dagen åkte till Pilgrims präst- och pastorsmöte på Bjärka-Säby och lyssnade in prästernas egna tankar kring varför så få i dag väljer prästyrket.

Carolin Falk, församlingsherde i Tannefors

– Delvis tror jag att det handlar om att det är en ganska oflexibel väg att gå för att bli präst. Sedan tror jag också att det handlar om en okunskap i samhället i stort. Vi har inte ett andligt språk på samma sätt i dag och många har kanske distanserat sig från kyrkan. Det är inte längre ett yrkesval som ligger i tiden.

– Jag tror att vi behöver göra prästyrket mer lättillgängligt och jobba med att visa att kyrkan finns. Många som jag pratar med vet knappt att prästen jobbar mer än på söndagen. Vi behöver bli modigare som kyrka och våga möta människor där de är.

Anders Ingmår, präst i Kungsbacka

– Prästrollen har blivit mindre attraktiv. Jag tror att det bottnar i att kyrkan i dag vill omfatta allt, både världsligt och andligt. Där tror jag att det behövs en tydlighet kring Jesus Kristus. Jag tror att många vill veta vad vi tror på; människor vi möter i kyrkliga handlingar som dop, vigslar och begravningar undrar. Om vi blir tydligare med vår tro kommer det i förlängningen göra Svenska kyrkan mer attraktiv för nya präster.

Lotta Fång, präst i Tyresö

– Det finns en generation i dag som inte alls har någon erfarenhet av vad det innebär att växa upp i församling. Församlingsgemenskapen är ju relationell; det är där du kan förankra dig och fördjupa dina rottrådar. Men har du inte den bakgrunden sedan du var liten krävs det nästan en existentiell upplevelse och omvändelse för att överväga prästkallet.

– Kanske är inte heller Svenska kyrkan de främsta i att hjälpa människor till fördjupning. Många kyrkobesökare upplever nog att man kommer in i en gudstjänst, blir satt i en kyrkbänk och att folk reser sig, sätter sig och bugar sig om vartannat – men som besökare förstår man inte varför man gör som man gör. Vi skulle behöva lära oss av frikyrkorna och bli tydligare ambassadörer i att bygga en gemenskap i Jesu efterföljd. Min spaning är att vårt konfirmandarbete fortfarande är jättebra. Men det behövs också uppföljning och broar över till en vuxen tro.

[ Nu larmar kyrkoherdar: Prästbristen är akut ]

Lennart Johnsson, präst i Växjö

– Redan för 2000 år sedan sa man att “skörden är stor, men arbetarna är få”. Just nu är läget mycket prekärt i Svenska kyrkan. När jag prästvigdes var man gammal när man var 30 år, i dag börjar många läsa till präst när man är 30, 40, till och med 50 år. Där finns stora utmaningar framåt.

– Församlingsgemenskapen är grogrunden för att fler människor ska överväga ett prästkall. Och just nu är det inte så väldigt fruktbart i våra församlingar. Vi är glada om det är tvåsiffrigt, alltså att det samlas fler tio personer eller fler till gudstjänst. Bönen och förbönen är avgörande för att vända den utvecklingen.

[ Hög medelålder riskerar leda till prästbrist ]

Martin Wihlborg, präst i Fjällbacka

– Jag upplever att Svenska kyrkan har varit dålig på att både utmana människor att söka en kallelse som präst. Jag är själv född på 1980-talet och har mött väldigt få vuxna som har vågat utmana mig att söka, och fördjupa, en kallelse. Många av mina jämnåriga berättar samma sak. Det här tror jag är en brist – en ganska stor brist – i Svenska kyrkan.

– Kyrkan måste våga lyfta de här frågorna, oavsett om det handlar om kallelse som präst eller diakon eller om det är en kallelse in i ett monastiskt liv i kommunitet eller kloster. Min erfarenhet är att när man väl vågar lyfta de här frågorna, så finns det också ett gensvar hos unga. I min egen ungdomsverksamhet finns ett flertal ungdomar som söker en kallelse just nu. Jag upplever att det finns en stor vilja att tjäna kyrkan.