Äventyrsresorna, då han varit utelämnad till naturen, har stärkt Västeråspastorn Per-Johan Stenstrands tro och hjälpt honom att hitta ett utlopp för det som han beskriver som en sund maskulinitet. Nu kommer hans bok, där han delar med sig av insikterna från livet i vildmarken.
Ensam på tundran som vetter mot Ishavet står Per-Johan Stenstrand. Det är midnattssol över Deadhorse i Alaska och vargarna ylar i fjärran. Propellerplanet som släppt av honom har återvänt till flygplatsen, och mannen som skulle följa med honom på björnjakt har inte dykt upp.
– Då kände jag: Det här är äventyr på riktigt! Nu är jag alive!
Per-Johan Stenstrand, till vardags föreståndare i pingstförsamlingen Lifecenter Church i Västerås, berättar det här i bilen på en parkeringsplats i hemstaden. När han blundar kan han fortfarande framkalla den euforiska känslan av att vara helt utelämnad till naturen, helt utelämnad till Gud.
De senaste tjugofem åren har han gjort äventyrsresor till såväl USA och Ryssland som till de svenska fjällen. I boken Wisdom from the Wild (Libris) har han samlat bilder och råd från sina strapatser.
Hur gick det i Alaska? Kom din kompis sedan?
– Ja, någon dag senare. Men först var jag ensam, slog upp mitt tält, gjorde käk i mitt lilla spritkök. Och fick ett annat besök.
Per-Johan Stenstrand återger hur han mitt i natten vaknar av att någon rör sig utanför tältet. Men det är inte en människa. När han förstår att det är tyngden från en björnarm som får tältduken att bukta inåt, går skräcken som en ilning genom kroppen, berättar han. Han fumlar fram sin revolver och sin mobil – lyckas viska in en avskedshälsning till sin fru och barn.
– Men sedan verkade björnen tappa intresset. När jag drog upp tältets dragkedja såg jag hur den lommade i väg.
Det låter fruktansvärt! Men det avskräckte inte dig från att göra liknande resor igen?
– Nej, tvärtom, säger han och avfyrar ett leende.
I Västmanland är det dock ont om orörd vildmark, så i dag får vi nöja oss med ett naturområde i utkanten av Västerås. Per-Johan Stenstrand klämmer in vår intervju mellan två möten och redogör i bilen för sitt hektiska schema: samling om internationell församlingsplantering, medarbetarärende, bönemöte, sedan uppdrag i Stockholm, Oslo och England resten veckan. Han säger att naturen har blivit hans laddningsstation.
– Det är så skönt att få ett break från livet och använda kroppen. Bli slut på riktigt! Inte bara i psyket.
Det var mycket tack vare vännen Tomas Savander som Per-Johan Stenstrand tog tag i sitt friluftsintresse. Nu står Tomas redo med skoter för att skjutsa oss över åkern till eldplatsen som han förberett. Per-Johan Stenstrand snörar på sig rejäla kängor.
– Det här får mig att drömma mig bort till de riktiga markerna, jag längtar alltid till nästa äventyr!
Min fru tycker att jag är bättre när jag kommer hem än när jag åkte. Teamet i kyrkan också.
— Per-Johan Stenstrand
Sammanlagt har Per-Johan och Tomas rest 200 dagar tillsammans; skidat, fiskat och paddlat i Arjeplogsfjällen. När vi slår oss ner runt elden sätter Tomas Savander på kokkaffet och delar ut mackor som han förberett. Jag får rök i ögonen och det svider så mycket att jag måste byta plats. Med ens känner jag mig som en vekling.
Vad skulle du säga att vildmarken har lärt dig?
– Jag tror inte på att förandliga saker, det är inte som att jag vill uppnå kristen zen-tillvaro, men jag tror att vildmarken gör mig skarpare – och tydligare i mitt vardagsliv, säger Per-Johan Stenstrand.
Hur då?
– När man är ute är de basala behoven i fokus: hitta ved, laga mat, äta, sova. Och så repeat. När livet centreras kring det, förstärks intrycken du får. En fågel liksom! En blomma! Ett bibelord! Allt annat – bruset i vår vardag – filtreras bort.
– Och min fru tycker att jag är bättre när jag kommer hem än när jag åkte. Teamet i kyrkan också. “Vad skönt att han är borta, då kommer han hem och är taggad”.
Per-Johan Stenstrand är pastorsson och har själv varit pastor så gott som hela livet. Visserligen utbildade han sig på Handelshögskolan i Jönköping, men innerst inne visste han att det var åt församlingen han skulle viga sitt liv. När han nu återger händelsen som gjorde honom övertygad, blir han märkbart rörd.
– Det var en klassisk lägervecka, på ett ungdomsmöte. Jag var femton år och mötte Jesus. Och det förvandlade mitt liv! Allt jag gör i dag är beroende av det mötet med honom.
– Men pastor är jag inte bara i kyrkan, det är jag oavsett var jag befinner mig. Jag gillar inte att dela upp livet – vi är ju kristna 24-7, vi tror på Jesus 24-7. Och jag tror att vi kan använda våra hobbies för att nå nya människor.
I jaktlaget i Tornedalen kallas Per-Johan Stenstrand för “pastorn” och är den enda kristna, men när han tidigare jagat i Ryssland har han ofta gjort det med andra pastorer. Han har varit på flera resor där manliga pastorer och deras söner avslutar en evangelisationskampanj med att jaga i Uralbergen ihop.
Mycket av det som man förknippar med den typen av uteliv känns ganska macho?
– Jo, fast samtidigt finns det många tjejer som älskar det här med friluftsliv, invänder Per-Johan Stenstrand.
– Men sedan, om jag ska ge en lite filosofisk förklaring: Titta på skapelseberättelsen. Där står det att mannen är gjord ur stoft från marken, född i vildmarken liksom. Och kvinnan – hon är skapad i Eden, den ordnade trädgården. Det ligger något i det.
Jag ser nog lite misstänksam ut och Per-Johan Stenstrand fyller i:
– Nu kan jag kanske låta gammaldags, men jag står fast vid att det finns något i mannens kärna som jag älskar. Det är styrka, ansvar, äventyr. Allt det hjälper utelivet oss att öva upp. Och jag tror att kristenheten skulle behöva mer av det.
På vilket sätt?
– Nej, men alltså kristendomen har alltid varit på väg någonstans, varit hungrig på någonting. Att vara kristen är ett äventyr! Det är att starta församlingar, det är mission, det är att nå nya målgrupper, det är att bry sig om de svaga.
På releasefesten för sin bok Wisdom from the Wild hade Per-Johan Stenstrand kånkat dit en stor björnfäll – komplett med huvud och allt. Det är en av sju björnar som han har skjutit. Han betonar att han mest sysslar med mer konventionell jakt, men det är ofta björnjakten som vållar mest intresse.
I Sverige är björnjakten strikt reglerad, men tillåts för att kontrollera den växande björnpopulationen. Man får inte skjuta honor med ungar, däremot äldre hannar som redan reproducerat sig och som så småningom skulle dö naturligt av sjukdom, slagsmål eller svält. Även utomlands är jakten reglerad, men Per-Johan Stenstrand medger att det finns platser där jakten sker “bortom all ära och redbarhet”.
– Men då får man försöka ta med sig sitt etiska tänk. En svensk är en etisk jägare, slår han fast.
Att stå framför en jättelik björn är ju förenat med livsfara. Är det lite det farliga som du dras till?
– Nej, det vet jag inte om det är. Det är mer att det är spännande med naturen och att upptäcka nya platser. Men framför allt är det en uppladdning av energi. Till och med Jesus drog ju sig undan för att tanka in och be. Han blev nog lite trött på grabbarna och på tjötet.
Per-Johan Stenstrand är gift med Ulrika. De träffades redan som femtonåringar och har hållit ihop sedan dess. En gång följde Ulrika med sin man på ett utomhusäventyr, men han konstaterar att “det inte var något för henne”.
– Jag tror inte heller att man behöver göra allting ihop. Jag tror att det är viktigt att vara generös mot varandra.
Ulrika Stenstrand är också pastor i Lifecenter, och jobbar bland annat med rådgivning.
– Hon brukar säga att det är bra att en man har en hobby, han syndar mindre då. Och det kan ju låta lite krasst, men jag tror att det är helt sant. Bibeln talar ju om att ögonen åtrår. Och då är det väl bättre att åtrå sådant här, säger Per-Johan Stenstrand och gör en gest med handen över eldstaden, än att vänstra och hålla på med massa skit.
Tomas Savander har grillat färdigt korvarna och delar ut. Per-Johan Stenstrand tar upp fyra Loka ur väskan.
– Direkt från naturen, skämtar han.
– De här får du inte ta några bilder på.
Du skriver i din bok att vi måste vårda naturen för kommande generationer. Och att den instinkten kan väckas när vi vistas i naturen. Vill du utveckla det?
– Jag tycker väl överhuvudtaget att vi ska ta hand om det vi har. Sedan kan jag kan fundera på om vi i en väldigt aktivistisk tidsålder fokuserar mer på att frälsa skapelsen än att frälsa människor.
Men behöver de stå emot varandra? Människan är ju en del av – och helt beroende – av skapelsen.
– Jo, men det kanske börjar med ett liv som är förvandlat? Jag är inte på något sätt negativt inställt till människor som vill göra någonting för naturen. Men min främsta kallelse är att få folk att tro på Jesus.
– Guds ord säger också att den här skapelsen ska bli förvandlad: en ny himmel och en ny jord! Samtidigt kan vi inte bara vänta på att Gud löser det.
Dina äventyr i världen bygger på att du flyger. Reflekterar du ofta kring det?
– Jag kan säga så här: Jag kör elbil. Jag känner ingen flygskam, eller någon dieselskam, eller bensinskam. Jag försöker göra vad jag kan, men jag känner mig inte stressad eller pressad av det. Jag tycker det är spännande med teknikutveckling däremot!
Du skulle inte avstå ett äventyr för att du var tvungen att flyga dit?
– Nej, jag måste vara ärlig och säga nej, det skulle jag inte göra. Men jag tycker att vi alla ska försöka göra så gott vi kan.
Vi tar en sista slurk kokkaffe innan vi packar ihop och vänder tillbaka in mot stan. I bilen pratar vi om församlingen. Per-Johan Stenstrand var under sju år pastor i Västerås pingst, innan han startade Lifecenter i samma stad. Det är nu 24 år sedan. Församlingen har också en avknoppning i Linköping och har tagit över pingstförsamlingen i Ludvika.
Även om Per-Johan Stenstrand gillar lugnet i naturen, dras han inte till den mer kontemplativa kyrkostilen. Han är mer den som på gudstjänsten säger “höj volymen” till ljudteknikern, berättar han.
– En del säger: “Det ska inte vara happy clappy i kyrkan”, men jag gillar det. Vi behöver inte primärt ytterligare en plats som stryker under hur dåligt vi mår. Är livet kass och du kämpar med ditt inre, då är det viktigt att få komma till en plats där man talar tro, uppmuntran och glädje.
– Men jag pratar inte om att ha foten i kläm och ändå säga “den är inte alls i kläm”. Man ska inte förneka lidandet, däremot betona att vi, trots omständigheterna, kan vinna seger. Varför ska jag annars vara kristen?
Har du nästa vildmarksäventyr inplanerat?
– Nja, inget direkt. Jag har varit lite skadad, säger han och berättar hur han för tre år sedan hoppade från en brygga och bröt benet. Två knäoperationer senare är han fortfarande inte helt återställd.
– Det har påverkat fysiken och jag har fått fokusera på rehab. Men nu är jag snart på gång igen!
Vad har det gjort med dig att vara skadad och inte kunna köra på som vanligt?
– Man får hitta andra sätt. Många gånger använder vi våra problem som en ursäkt, men det finns alltid en väg.
– Och jag är inte en sådan människa som grubblar över varför saker händer, eller om Gud glömt mig. Det är en dörr jag inte går in igenom. Och en konvalescenstid kan ge en fördjupad inre resa. Through good times and bad times, i vildmarken eller hemma – Gud är med mig ändå.
---
Fakta: Per-Johan “PJ” Stenstrand
Ålder: 58 år.
Bor: Västerås.
Familj: Gift med Ulrika, två barn, två barnbarn.
Gör: Föreståndare och pastor i Lifecenter Church i Västerås. Ledare för Pingst Plantering.
Aktuell: Med boken Wisdom from the wild (Libris).
---