Flera av Dagens läsare har haft egna nära-döden-upplevelser. Det blev tydligt när vi ställde frågan i sociala medier. En del av dem har valt att berätta kort om dessa i kommentarsfältet och vi publicerar några av dem med endast förnamn.
En av de som minns sin nära-döden-upplevelse helt klart är Elisabet Perzon, 72 år i Göteborg. Hon gjorde sin erfarenhet i samband med att hon födde sitt andra barn, 1986, på Bollnäs sjukhus. När barnet var fött drabbades hon av en störtblödning som sjukvårdspersonalen hade svårt att få stopp på.
– Jag upplevde ”ljuset i tunneln” – ett mycket starkt ljussken – och längst bort i tunneln fanns det vitklädda människor som vinkade in mig. Det var en enorm upplevelse och jag minns denna sagolika stund som något vackert och utan rädsla, berättar hon för Dagen.
Men även om hon själv minns allting tydligt och klart, är det inte alla som tror att det kan ha hänt.
– Jag har verkligen sett detta med egna ögon, men det är inte så många som tror mig när jag berättar. En del säger att det beror på syrebrist i hjärnan. Men ingen vet ju, säger Elisabet Perzon.
– Jag ser det fortfarande helt klart och kommer aldrig någonsin glömma det. Det var ingenting jag blev rädd för utan jag upplevde att det fanns något mer efter döden. Det tycker jag känns meningsfullt att tänka på.
Några av Dagenläsarnas kommentarer på artikelserien om nära-döden-upplevelser:
Berne: “Man svävar upp och kroppen ligger kvar. Som 6–7 åring blev jag slagen till marken under en kraftledning av blixten. Jag såg ledningen under mig och mor och far sprang fram och far bar in mig i huset och lyckades få liv i mig igen. När jag sa vad jag hade sett sa far att det var min livliga fantasi.”
Margareta: “Jag har haft precis samma upplevelse, också vid förlossningen av mitt andra barn. Ljus, lugn, kärlek, harmoni och lycka.”
Tommy: “Jag var på en militär stabsläkarkurs i Värmland våren 1986, där jag träffade en kollega som berättade om en nära-döden-upplevelse i samband med en hjärntumör. Han berättade att han upplevt precis det som beskrivs i Dagens intervju med överläkaren. Dessutom mötte han i tunneln sin döda farmor, som vinkade honom tillbaka och sa `Det är inte dags för dig ännu´. Och det var det inte.
Margareta: “Jag dog för ett år och tre månader sedan. Det här berättade jag för kirurgen när dom fått liv i mig. Jag berättade för personen jag hade framför mig att jag varit på andra sidan, men jag fick inte stanna. Läkaren ringde min man och sa att operationen tog längre tid för att jag dött en liten stund. På andra sidan var jag ensam men med en otroligt skön känsla att här vill jag stanna.”
Karina: “Min pappa har upplevt liknande. Såg allting uppifrån när läkarna kämpade för att få liv i honom. Han hade inte ens tänkt på det förrän jag frågade hur han kunde se att de lyft hans arm som bara sedan föll tungt ner mot madrassen när de släppte den. `Jag såg alla, plus mig själv, ovanifrån´.”
Katarina: “Exakt så berättade min pappa efteråt då han i samband med operation fått hjärtstillestånd. Han såg uppifrån hur läkarna kämpade med honom för att få i gång hjärtat men han hann även se ljuset och tunneln innan han kom tillbaka till livet igen.”
Lisbeth: “Ljuset i tunneln har jag upplevt några gånger i samband med att jag har blivit sövd. Jag färdades mot ljuset och det kändes bra.”
