Ruth, 80, föddes mitt i familjens flykt undan Förintelsen. Hon var sex veckor gammal när hennes föräldrar bar henne iland till tryggheten i Sverige. Men i dag, åttio år senare, känner sig Ruth för första gången inte längre säker i sitt hemland.
Veckorna efter Hamas attack mot Israel den 7 oktober, firades det på Gustaf Adolfs torg i Helsingborg. Demonstranter ropade ”Krossa sionismen” och andra antisemitiska slagord.
Framför tv:n hemma i Stockholm satt Ruth och såg hatet välla fram på gatorna där hon själv växte upp.
– Det är oerhört skrämmande. Jag bodde i Helsingborg hela min barndom. Den här ökande antisemitismen har jag inte upplevt sedan jag föddes, men under de senaste månaderna har jag för första gången tvingats konstatera att jag inte känner mig säker här i Sverige.
– Jag tänker på mina barn och barnbarn, hur kommer det att bli för dem att växa upp mitt i allt det här hatet?
Ruth tar emot i lägenheten i Stockholm tillsammans med dottern Susan och hunden Henry, som de båda har gemensam vårdnad om. De dukar fram kaffebröd och skämtar med varandra, men snart blir stämningen mer allvarlig. De uttrycker sorg över hur eskaleringen i Gaza lett till stor osäkerhet för vanliga judar långt från Israel. Susan berättar att de tvekat till om de vågar göra intervjun med Dagen och de ber oss att inte publicera deras efternamn.
– Jag blir väldigt berörd när vi pratar om den här senaste tiden, säger Susan.
– Jag har känt en enorm frustration sedan den 7 oktober. Jag har haft en massa tankar och känslor, men samtidigt känt mig hindrad att uttrycka dem på grund av hotbilden mot oss judar. Så ska det inte få vara i Sverige, fortsätter hon.
Min mamma tog mig i sin famn och gömde oss båda under täcket. Sedan svimmade hon.
— Ruth
På måndag ska mor och dotter tala på en minneskväll för Förintelsens offer i Pingstkyrkan i Helsingborg samt på den kristna skolan, Pauliskolan.
– Det känns stort och viktigt, men samtidigt vemodigt med tanke på situationen just nu, säger Ruth.
Själv föddes hon mitt under brinnande världskrig, den 21 augusti 1943. Utanför förlossningsrummets väggar hördes skott från SS-soldaternas krigsövningar.
– Min mamma tog mig i sin famn och gömde oss båda under täcket. Sedan svimmade hon, berättar Ruth.
Hennes föräldrar Paul och Rosel hade lyckats fly från Tyskland till Danmark 1938. Men sedan Danmark invaderades av Tyskland 1940 blev även det nya landet snart osäkert för judar.
När Paul och Rosel blev ett par och gifte sig på 1930-talet, bodde de i ett judiskt ungdomskollektiv i Hamburg. De drömde om att emigrera till Israel, men planerna hann aldrig bli verklighet. Natten mellan den 9 och 10 november 1938 inföll det som kom att kallas Kristallnatten. Ungdomskollektivet stormades och alla män fördes till koncentrationsläger, medan kvinnorna tillfångatogs. Sammanlagt fördes mellan 20 000–30 000 judar till koncentrationsläger den natten.
– Pappa hamnade i arbetsläger i Sachsenhausen, inte så långt från Berlin.
[ Förintelseöverlavare: Han log och sjöng medan han riktade revolvern rakt mot mig ]
Ruth berättar att hennes mamma krävde av männen från SS att hon skulle få veta var hennes man hade förts.
– Man ska veta att det här inte var någon storväxt kvinna, men hon hade en enorm vilja och kraft. Det var inte vem som helst som traskade upp till de här SS-männen, men det gjorde hon, berättar Susan om sin mormor.
I utbyte mot att hjälpa till med att censurera judisk post, fick Rosel information om var hennes man fanns, och på julafton 1938 fick han plötsligt lämna arbetslägret mot löfte att han genast skulle lämna Tyskland.
– Då fanns fortfarande pappas mamma och mormor kvar i Tyskland. Pappa tiggde och bad att hans mamma skulle följa med, men hon ville stanna hos sin egen mor som var sjuk.
– Genom tågfönstret såg pappa hur naziungdomar följde efter hans mamma och kastade sten mot henne. Det var det sista han såg av henne. Hon mördades senare i förintelselägret Treblinka.
Mina föräldrar avråddes från att ta mig med på flykten, men mamma hotade att ta livet av både sig själv och mig om jag inte fick komma med.
— Ruth
Ruth tystnar för en stund.
Sedan fortsätter hon att berätta. Om föräldrarnas första tid i Danmark. Om hur de levde på olika bondgårdar. Om oron efter den tyska invasionen, kontakterna med motståndsrörelsen och om förberedelserna inför nästa flykt. Denna gång till Sverige.
– Man var beroende av människor med båt, det kunde vara danska eller svenska fiskare som hjälpte judar att ta sig över sundet, konstaterar hon.
– Mina föräldrar avråddes från att ta mig med på flykten, men mamma hotade att ta livet av både sig själv och mig om jag inte fick komma med. Villkoret blev att jag skulle lära mig att suga på napp och sövas, så att mina skrik inte skulle avslöja oss.
Den lilla familjen tog tåget från landsbygden på Fyn till Köpenhamn. Som en säkerhetsåtgärd var de tvungna att lämna nyfödda Ruth till en barnflicka i en annan kupé.
– Min pappa var orolig och gick ständigt mellan kupéerna för att se att ingenting skulle hända mig. Plötsligt knackade någon honom på axeln och sa att pappa och hans familj kunde få hjälp att komma till en säker plats om de klev av en station innan Köpenhamn.
– Pappa anade genast oråd och svarade med hög röst. ”Sköt du ditt, så sköter jag mitt”. Senare fick han och min mamma reda på att mannen var i maskopi med tyskarna och att de familjer som lockats att följa med hade förts till koncentrationsläger.
Ruth berättar att många familjer splittrades under flykten, men trots flera dramatiska vändningar lyckades den lilla familjen tillsammans ta sig helskinnade över till svensk mark. På förmiddagen den 9 oktober 1943 kom båten i land i Trelleborg.
– Där möttes vi av polis, tull, Röda korset, Lottakåren och Frälsningsarmén. En frälsningssoldat såg mamma och mig och förstod att vi snabbt behövde få vila och tvätta oss. Vi hade varit gömda på båten hela natten och det hade droppat olja på mig där vi satt.
– Jag minns att mormor hela livet var väldigt tacksam till Frälsningsarmén på grund av det här, att de var de första som mötte dem i Sverige och visade dem omsorg och medmänsklighet, säger Susan.
[ Berättelserna från Förintelsen måste föras vidare ]
Åttio år har gått sedan Ruth som spädbarn bars i land i Trelleborg. Familjen bosatte sig så småningom i närliggande Helsingborg.
Hur kom Förintelsen och dina föräldrars upplevelser att prägla din uppväxt?
– Det har nog påverkat mig ganska mycket. Jag blev en omhändertagande person och utbildade mig till socionom och psykoterapeut. Precis som många barn till föräldrar som överlevde Förintelsen så var jag väldigt rädd om min mamma och pappa. Det trauma som de fick uppleva präglade vår familj i hög grad.
Susan är också hon psykoterapeut och konstaterar att man helt saknade dagens verktyg för traumahantering vid tiden efter andra världskriget.
– Man kan inte jämföra någon som varit med om ett trauma 1944 med 2024 - då handlade allting om att överleva. I många fall dröjde det många årtionden innan man började lyfta på locket och våga berätta om vad man faktiskt varit med om, konstaterar hon.
Varför är det viktigt för er i dag att berätta er familjs historia?
– Jag har tvekat mycket, men det som fått mig att tacka ja är att jag känner en skyldighet att försöka göra det jag kan för att motverka polariseringen, säger Susan.
– Min pappa sa alltid att han var så tacksam över Sverige, för här fick han tänka och säga vad han ville. Men i dag är det inte riktigt så, fortsätter Ruth.
Susan berättar att hon bett sina barn att inte bära “Magen David” (Davidsstjärnan) synligt. Och hon är inte ensam.
– Överlag ser man inte längre några judiska symboler på stan. Det har blivit för laddat. Det känns hemskt att man ska behöva dölja sin identitet.
[ Svenska rabbinen: Det är tre grupper i Sverige som står för antisemitismen ]
Vad kan kyrkan göra för att motverka antisemitism?
– Massor. Kyrkan är en jätteviktig del av det svenska samhället och alla ungdomsledare, präster och diakoner kan bidra till att kyrkan blir en plats där man vågar prata om de här lite svårare ämnena, säger Susan.
– Kyrkan behövs, för just nu är vi ganska ensamma. När statsministern besökte synagogan i Stockholm efter Hamas attack sa han att ”hela Svenska folket står bakom er”. Jag tror inte en enda som var där trodde honom. Jag har aldrig känt mig så otrygg som svensk jude som jag gör i dag, konstaterar hon.
[ Efter kriget mellan Israel och Hamás bröt ut: Antisemitismen exploderar i Europa ]
---
Förintelsens minnesdag
Den 27 januari samlas människor världen över i en årlig manifestation. Det är den internationella minnesdagen för Förintelsens offer – samma datum som förintelselägret Auschwitz-Birkenau befriades 1945.
Cirka sex miljoner judar dog i Förintelsen. Även romer och polacker utsattes för folkmord grundade på rasistiska föreställningar. Därutöver förföljde, fängslade och dödade Nazityskland tusentals andra människor, bland annat många funktionsnedsatta och homosexuella.
Källa: Forum för levande historia
---
[ Felicia Ferreira: Förr var Sverige en tillflyktsort för judar - i dag fruktar de våld ]
