I början av finansminister Elisabeth Svantessons politiska karriär var hon rädd för att säga vad hon tyckte. Sedan dess har hon övat sig och i dag är hon tuffare, eller som hon själv säger, rakare. Ända sedan Elisabeth Svantesson var liten har hon haft en stark, kristen tro. En tro som enligt henne inte krockar med hårdare tag i politiken.
En vintrig eftermiddag sitter jag i ett konferensrum och tjafsar med finansministern. Jo, precis så upplever jag det faktiskt. Som att vi småtjafsar. När Elisabeth Svantesson flera gånger under vårt samtal sagt att den fråga jag just ställt är “typiskt frikyrklig” kan jag inte låta bli att undra:
Vad menar du när du använder uttrycket typiskt frikyrklig?
– Ja men det finns vissa frågor jag enbart får från frikyrkligt håll, svarar ministern utan att riktigt förklara sig närmare.
Sedan fortsätter hon, vänd mot mig:
– Jag ser på ditt kroppsspråk att du läser in något negativt när jag säger att något är frikyrkligt. Varför gör du det? undrar hon.
– Därför att du säger frikyrkligt med ett litet leende i mungipan. Varför talar man ofta om frikyrkan så?
– Ja, det kan väl du gå hem och fundera på, säger finansministern.
Sedan börjar vi alla skratta.
Jag är uppvuxen i en familj där man bara skulle ta en ostskiva på mackan. Det är en resa jag har gjort.
— Elisabeth Svantesson
Vi har stämt träff i Rosenbad. Sveriges finansminister kommer in i rummet med en känsla av folklighet och energi. Hon är formellt klädd i svart kavaj och blus. För ett par månader sedan kunde vi se henne på nobelfesten iklädd en lång glitterklänning och utan sina glasögon. Kvällstidningarna beskrev henne som ”oigenkännlig”.
– Ja, det var vad min mamma sa också, hon kände inte igen mig, säger Elisabeth Svantesson.
I dag är glasögonen är tillbaka. För Elisabeth Svantesson är det viktigt att trots den tunga titel hon bär, inte komma för långt ifrån vanliga människor.
– Jag har sagt till mina kollegor att om ni ser minsta tecken till hybris hos mig, så tryck ned mig. Jag är noga med att inte enbart träffa Jacob Wallenberg, utan också sitta ned med människor som är hemlösa.
[ Finansministern om sin tro: Livet har gjort mig ödmjuk ]
Ändå finns det tillfällen där hon själv slås av tyngden i sitt uppdrag. Ett sådant var i våras när hon skulle representera EU i det mellanstatliga forumet G20, som knyter samman världens stora ekonomier.
– Att träffa finansministrar från olika länder, personer som Jerome Powell och inse att vi har samma typer av utmaningar. Att få vara med och påverka tillsammans med dem. Det trodde jag inte när jag var åtta år och letade pantburkar i Avesta.
Som liten flyttade Elisabeth Svantesson runt en del eftersom hennes pappa var pastor inom dåvarande Missionsförbundet. Familjen bestod av två vuxna och fem barn.
– Jag är uppvuxen i en familj där man bara skulle ta en ostskiva på mackan. Det är en resa jag har gjort och det kan man göra i Sverige, för Sverige är möjligheternas land. Det är inte USA. Här kan man plugga även om ens familj inte har så mycket pengar.
I vuxen ålder var Elisabeth Svantesson under några år medlem i församlingen Livets ord och trosrörelsen. Hon engagerade sig också i den abortkritiska organisationen Ja till livet. I dag har hon lämnat dessa sammanhang och nu går hon i stället till Svenska kyrkan.
Hade du kunnat bli minister om du fortfarande varit med i trosrörelsen?
– Det är inget jag funderar över. De val jag har gjort när det gäller detta handlar inte om min politiska bana. Min tro är stark och har varit det sedan jag var liten. Tron har inte förändrats, sedan kan teologi förändras.
Skäms du över din bakgrund i trosrörelsen?
– Absolut inte. Man är den man är på grund av vad man har gjort och varit med om. Jag är tacksam och glad över min bakgrund. Allt har inte varit bra, men i dag är jag glad att få vara med i Svenska kyrkan. Det viktiga är att man hittar någonstans man trivs.
Elisabeth Svantesson är noga med att poängtera att hon i grunden är positivt inställd till frikyrkan. När hon ser tillbaka på sin barndom i Missionskyrkan kan hon till exempel se hur mycket gemenskapen och de andra vuxna i församlingen betydde för henne:
– Min mamma led av psykisk ohälsa och det var inte alltid så lätt hemma. Då var tanterna och farbröderna i kyrkan viktiga. De såg mig. Där var frikyrkan en hjälp.
---
Fakta: Mer i podden - Hör finansministern om:
- Kritiken mot regeringens klimatpolitik.
- Hennes råd till unga som växer upp i familjer med psykisk ohälsa.
- Huruvida det är bra eller dåligt att framstå som en akademisk politiker.
---
Inom politiken däremot, vill hon helst hålla känslan av frikyrklighet borta. I början av sin politiska karriär var hon medlem i Kristdemokraterna.
– Men det var så mycket frikyrka i Kristdemokraterna, och politik är för mig något annat. Moderaternas ledord är frihet och ansvar och det är så jag ser på livet. Människor ska ha så mycket frihet som möjligt, men också vara med och ta ansvar för sig själva och andra.
Vårt samtal övergår till att handla mer om politik. Olika företrädare i svensk kristenhet har kritiserat regeringen för en allt för defensiv klimatpolitik, samt för en slags hårdhet i retoriken kring invandring och kriminalitet.
– Vi har en utveckling i Sverige med grov kriminalitet, där barn skjuter barn. Det vi gör nu är nödvändigt för att Sverige ska vara ett bättre land om fem och tio år.
Händer det att du som moderat finansminister ibland måste kompromissa med din tro?
– Nej. Ibland blir jag förvånad över de här frågorna från frikyrkligheten. Det är som att det bara finns ett sätt att hjälpa människor. Ungefär som att det bara fanns ett sätt att tolka Bibeln. Om vi talar om invandringen så kom det 10 000 människor bara i oktober 2015. Det kan inte Sverige fixa ensam. Jag är ansvarig för helheten och nu har vi fått ett tydligt mandat från väljarna att minska invandringen.
Svaren kommer snabbt och självklart. Elisabeth Svantesson ger inte intryck av att vara en politiker som styrs så mycket av känslor när hon fattar beslut. I en intervju som Dagen gjorde med henne under Almedalsveckan i somras fick Elisabeth Svantesson frågan om hon, i likhet med andra kristna politiker som vi mött, ibland gråter för att hon måste fatta vissa beslut. Då svarade Svantesson “jag förhandlar lite bättre än att jag behöver gråta”.
Du ger ett tufft intryck, finns det inte en fara att tuffheten tar över?
– Varför säger du att jag är tuff? Det kanske är för att du är kvinna som du uppfattar mig så. Jag är inte tuff, jag är rak.
Förmågan att vara rak är något hon har fått öva upp och som har vuxit fram under åren, menar Elisabeth Svantesson.
– När jag började som politiker för 25 år sedan tyckte jag det var jobbigt att säga vad jag tyckte eller tänkte, men jag har förstått att om man ska komma någonstans måste man göra saker man inte vågar. Det är som att gå på gym, om man inte utsätter sig för en vikt till blir man inte starkare.
Brukar du be?
– Ja. Det räcker att jag säger det. Ni behöver inte veta hur jag ber. Där drar jag nog en gräns.
Hur har du det med Gud i dag?
– Jag tycker att vi har det väldigt bra, men du får väl fråga Gud vad han tycker.
---
Fakta: Elisabeth Svantesson
- Ålder: 56 år.
- Bor: I Örebro.
- Familj: Maken Bjarne och tre vuxna barn.
- Titel: Sveriges finansminister.
---
[ Magnus Malm: Politikernas tro får inget genomslag i politiken ]
