När Anna-Lena Wassberg satte i halsen under en lunch trodde hon att livet var över. Trots att det i dag är runt 40 år sedan det hände minns hon varje detalj från sin nära-döden-upplevelse.
Anna-Lena Wassberg i Vänersborg fyllde nyligen 87 år. Men hennes liv kunde ha slutat redan för omkring 40 år sedan, på grund av en bit gurka. Hon var hemma hos en väninna och åt lunch när hon plötsligt satte i halsen. Det blev tvärstopp.
– Jag fick inte någon luft och det kändes som att jag skulle svimma. Ljudet försvann, jag reste mig från bordet och lutade mig mot en dörrpost för att hålla mig upprätt.
Sekunden senare hade Anna-Lena Wassberg det hon i dag beskriver som en nära-döden-upplevelse. En upplevelse som för evigt är inpräntad i henne.
Hon upplevde hur hon såg sig själv bakifrån som en siluett som kommer ut från en mörk lövskog. Längre fram syntes ett starkt ljus mot vilket hon strävade. Hon såg också ansiktslösa skepnader komma emot henne och hon tyckte sig ana att en av skepnaderna var hennes mamma som dött något år tidigare. I förgrunden såg Anna-Lena Wassberg en gestalt med ryggen vänd mot henne och hon minns hur hon sträckte ut sin arm för att röra vid personen. Hon längtade efter att personen skulle vända sig om.
– Jag kan bara spekulera i vem det kan ha varit, om det var min pappa som jag aldrig har träffat, eller om det var Jesus, men jag ville verkligen försöka röra vid personen.
I periferin, mellan den mörka lövtunneln och det starka ljuset, såg hon också hur någonting fladdrade och hon undrade vad det kunde vara. Hon beskriver det som små ikoner.
– Då fick jag ett svar, att det var mitt liv som syntes där. Jag undrade om verkligen allt fanns med, även de händelser som jag skämdes för, och jag fick svaret att allt fanns med. Då förstod jag att jag måste gå igenom hela mitt liv, allt vad jag varit med om, innan jag kunde gå vidare.
Men när hon kommit så här långt i sin upplevelse lyckades Anna-Lena knyta sin näve och drämde in den i magen på sig själv. Därmed fick hon upp gurkbiten och hon kunde börja andas igen.
I sitt jobb som lärare hade hon lärt sig att om barnen fick något i halsen skulle man trycka mot diafragman, den kunskapen satt i bakhuvudet.
När hon pustat ut vid dörrposten, spottat ut gurkan i slasken och druckit lite vatten vände hon sig till väninnan och berättade att hon just varit nära att dö. Då tittade väninnan förvånat upp – hon hade inte märkt hur Anna-Lena hade kämpat för sitt liv. Den tid som hunnit förflyta var försvinnande kort.
Det var först i bilen på väg hem från väninnan som upplevelsen kom i fatt henne. Anna-Lena Wassberg fick köra in till kanten en stund för att försöka förstå vad det var hon varit med om.
Jag har hört talas om att det kan spridas ett leende över någon som dör och då tänker jag att de måste ha kommit fram till ljuset.
— Anna-Lena Wassberg
– Jag tänkte bland annat på detta utifrån min kristna tro, att det inte var supertydligt, men att det stämde väl överens med det jag tänkt om hur vi går vidare efter döden. Det slog mig också att det inte fanns en tanke på de människor som jag lämnade efter mig. Jag var gift och hade barn, men jag tänkte inte på hur de skulle känna det – det fascinerade mig.
Var det skrämmande på något sätt?
– Inte ett dugg. Jag ville till ljuset, utan en tanke bakåt. Jag var heller inte ensam. Det kanske kan vara tröstande för någon som sitter vid en dödsbädd eller som förlorat någon. Jag har hört talas om att det kan spridas ett leende över någon som dör och då tänker jag att de måste ha kommit fram till ljuset.
– Det enda som i så fall var skrämmande var hur fort det kan gå. Man får en gurkbit i halsen och så är man borta.
En tid efter händelsen hade Dagens Nyheter en serie om nära-döden-upplevelser, och Anna-Lena Wassberg fick chans att berätta om sin. Hon har även medverkat i ett tv-program som gjordes av Vetenskapens värld och som sändes i slutet av 1980-talet.
Något som Anna-Lena Wassberg tycker är märkligt är hur ointresserad kyrkan har varit av att lyssna till hennes berättelse. Hon har föreslagit vid ett par tillfällen att hon kunde berätta om det, men de präster hon pratat med har varit tveksamma. Vid ett par tillfällen har hon inbjudits till kyrkliga sammanhang för att dela sin upplevelse och hon upplever att människor blir tröstade av den.
– Och det stämmer med vad jag fortsätter tro om vad som händer efter döden, och jag är inte ett dugg rädd för den.
---
Fakta: Anna-Lena Wassberg
- 87 år.
- Bor i Vänersborg, men har tidigare bott 45 år på Gotland.
- Tillhör Svenska kyrkan och är vän med den internationella , ekumeniska Focolarerörelsen.
---
[ Läkare: De som hade hjärtstopp upplevde en fortsättning efter döden ]
