När finlandssvenske Lars-Eric Bergstén upplevde att Gud kallade honom bort från föreståndartjänsten i Filadelfia Helsingfors förstod han inte varför. Men när han somnade in år 1999 kunde den bedjande diplomaten se tillbaka på 50 år i den brasilianska pingstväckelsen. En rörelse som under hans tid i landet ökat från 120 000 till åtta miljoner medlemmar.
Det är år 1946 i Helsingfors. Lars-Eric Bergstén står i centrum. Många har dragits till den svenskspråkiga pingstförsamlingen med den profetiskt lagde pastorn som under kriget fått dela tjänsten som föreståndare med den som sjukvårdare i armén.
På bara några års tid hade kyrkan på Albertinakatu, eller Albertsgatan som den hette på det tungomål som talades innanför dess väggar, gått från tvåhundra till tusen medlemmar. Det var då Lars-Eric Bergstén upplevde att Gud talade till honom: Min tjänare, kalla en annan pastor i ditt ställe. Jag har ingen församling, svarade jag Herren. Församlingen är din. Jag är bara din tjänare. Säg vem som ska vara i mitt ställe och när du än önskar står den här platsen till förfogande för dig.
I den enda intervju han någonsin gav berättade Lars-Eric Bergstén mot slutet av sitt liv hur svårt det hade varit att lämna tjänsten som föreståndare för Filadelfia, Helsingfors och bli andrepastor. Men det han inte kunde ana den dag Gud talade till honom var att just detta var förberedelsen för den tjänst han skulle få. Den i Brasilien. Missionskallelsen hade han burit en längre tid inom sig – men först efter en tid av stillhet skulle kallelsens destination klarna.
Men när han kom hem för att berätta nyheten för sin Ester, fick han med förvåning höra henne svara: ”Jaha, nu har du upptäckt det? Jag har redan länge vetat om det!” Evangelist Ester, född Lindfors, hade redan insett att de var kallade till Brasilien men tålmodigt inväntat makens insikt om vägen. Uppgifterna skulle skilja sig åt, men det var en gemensam kallelse.
Efter att ha avskiljs hemma på Albertsgatan månaden före, steg så Lars-Eric och Ester den 2 september 1948 tillsammans med fyra barn iland i ett Rio de Janeiro vars skönhet – och fattigdom – vällde emot dem. Nu fanns det inget mer Finland. Detta var deras nya hemland. Genast väntade språkstudier och Lars-Eric fick snart ett lokalt anpassat namn – han blev broder Eurico, såsom han är känd i den brasilianska pingströrelsen. Det var ett stort arbete som låg framför. Även om Assembléia de Deus hade 120 000 medlemmar när familjen steg i land insåg Lars-Eric utmaningarna i det väldiga Brasilien. ”Det är som om endast en liten del av detta jätte-skördefält skulle ha avbärgats”, skriver han i ett brev hem till Finland kort efter ankomsten.
Vid rörelsens generalkonferens 1949 tilldelas Lars-Eric sin första uppgift: spänningar hade uppstått i Salvador i Nordöstra Brasilien. Och nu förstod han varför han kallats att kliva ner från föreståndarrollen hemma i Filadelfia. Ska man hjälpa en ledare kan man inte vilja ha dennes position.
Från och med denna stund ska Lars-Eric om och om igen stå vid sidan om församlingens föreståndare, och med sin andliga auktoritet hjälpa till att lotsa genom olika konflikter som hotade att splittra. Själv kom han att kalla sig själv för ‘pastorernas kappsäcksbärare’. Det var inte alltid lätt. Som medlare fick han ta emot slag från de olika sidorna i konflikten. Men mot slutet av sitt liv skattade han sig själv lycklig över att få ha hjälpt så många brasilianska ledare i deras tjänster.
Ett undantag från regeln skedde dock. I församlingen i Recife – en kyrka med 7 000 medlemmar – där pastorn hade avlidit, fick Lars-Eric tillfälligt ta över tills en ny föreståndare forslats fram. Under nio månader hade profeten från Filadelfia som avstått från sin tjänst återigen en församling att leda. Vilket han gjorde. De äldre i Recife som fortfarande är vid livet berättar om denna tid. Den var församlingens allra bästa.
Lars-Eric Bergstén var en uppskattad bibellärare och undervisade ofta på bibelskolor runtom i landet. En brasiliansk forskare uppskattar också att Lars-Eric är den person som har skrivit flest artiklar i den brasilianska pingströrelsens bibelstudiemagasin, en viktig publikation som studeras i kyrkor varje söndag över hela landet. På så sätt kom han också att bli tongivande för hela rörelsens teologiska inriktning. När han på uppmaning av sin yngste son satte ihop sina anteckningar från bibelskolorna i ett kompendium, blev resultatet ett teologiskt verk som finns utgivet på pingströrelsens bokförlag – ett förlag han även var med om att bygga upp. På bordet hos många pastorsstuderande i Brasilien ligger nu ”Teologia Sistemática” av Eurico Bergsten.
[ Så startade Daniel Berg pingströrelsen i Brasilien ]
Lars-Eric sågs trots sitt finska ursprung som en representant för svensk mission. Inte endast var han svenskspråkig. Relationen mellan Filadelfia, Helsingfors och församlingen med samma namn på andra sidan Bottenhavet hade varit intim. Lars-Eric Bergsténs företrädare i predikstolen hette Tage Sjöberg, Lewi Pethrus förre medarbetare och pappa till pingstpastorerna Kjell, Stanley och Bengt Sjöberg.
Det ska dessutom ha varit Pethrus själv som indikerade Bergstén till tjänsten i Sydamerika. Lars-Eric kom till Brasilien när de flesta svenska missionärerna börjat återvända till Sverige – och mycket riktigt dök hans namn snart upp i Evangelii Härolds rapporteringar från fältet. En viktig position. Pastorn från den svenskspråkiga pingstförsamlingen i Finland kom att ha en representativ roll i en av världens största pingströrelser.
Men djupast av allt berördes människor i Lars-Erics närhet av hans gudsrelation. Familjen berättar hur han ofta var uppe om nätterna och bad, och om morgonen steg han upp vid tre eller fyra för att ägna timmar åt bön. Och genom denna intimitet med Gud kom han många ledare och människor till hjälp. Själv såg han sig som en liten gudstjänare – men de omkring kände igen en gudsmänniska i Lars-Eric. Äldste sonen Nils-Göran berättar hur hans pappa kunde komma ut från bönekammaren och under tårar utbrista: ”Det var så fantastiskt, Jesus var så nära.”
Nära honom stod också Ester. Barnen blev Esters första uppgift – hon som själv var föräldralös sedan fyra års ålder. Under makens långa resor fick hon ansvar för barnens andliga väl – som en hemmets pastor. Ekonomin tyngde. Understödet betalades ut i finländska mark som hade mycket lågt värde på grund av krigsskulderna till Sovjetunionen. Men paret upplevde hur Gud höll sin hand över dem – när det var som svårast kom det en check från en familj i Kanada som tillhört Filadelfia – och familjen senare började få ut sitt understöd i brittiska pund ljusnade det. Märkligt nog slutade checkarna från Kanada att komma samma månad.
Ester var en ödmjuk men stark kvinna som kunde stå på sig. När barnen hade växt upp och kunde klara sig, vände hon sin omsorg till behövande i närområdet. Nöden som en gång drabbat dem så starkt när de stigit i land i Rio de Janeiro, drev henne att grunda en hjälporganisation som än i dag lever kvar under dottern Ullas ledning – ASEB, Associação Social Ester Bergsten. När Ester Bergstén 1989 omkom i en trafikolycka drabbade det Lars-Eric hårt. Han fick hjärtproblem och den drivkraft som alltid kännetecknat honom återvände aldrig. Men även om de sista åren blev tunga reste han fortfarande runt och predikade. När det väl närmade sig slutet utbrast han plötsligt till andras förvåning: ”Jag är så glad, jag är så glad.” På frågan om varför han var så glad fick man svaret: ”Herren sa till mig i dag att dagen för min avfärd är mycket nära.”
Den 6 mars 1999 skulle så ‘pastorernas kappsäcksbärare’ ställa ner sin väska för gott. När Lars-Eric Bergstén stängde sina ögon hade rörelsen han i femtio år tjänat som missionär mer än åtta miljoner medlemmar. Det lyckliga slutet låg dolt i maningen om att kalla en annan person i hans ställe. Men också i Lars-Erics svar:
Församlingen är din. Jag är bara din tjänare. Säg vem som ska vara i mitt ställe och när du än önskar står den här platsen till förfogande för dig.
