Dogge Doggelito har ofta upplevt att folk kritiserat honom. I skolan fick han skäll för att han var busig och som artist har folk skrattat när han gjort reklam, eller jobbat extra som jultomte. Men nu menar han att det har vänt.
När Dogge var liten hamnade han i kyrkans barnkör - som straff. Det var skolans och kyrkans gemensamma idé för att få ordning på honom. Men när den åttaårige buspojken skulle kliva fram och sjunga solo hände något oväntat. En värme fyllde hela honom och han upplevde att två saker kom till honom. Gåvan att sjunga, och tron på Jesus.
Jag och Dogge, eller Douglas León som han egentligen heter, har varit bekanta med varandra i drygt tio år. Senast vi sågs var han en av tidningen Dagens krönikörer. När han nu står framför mig igen konstaterar jag att vi båda blivit lite äldre sen sist. Ändå ser Dogge mer välmående ut nu än då. Gladare på något sätt. Vi är lika gamla, jag och Dogge. Båda fyllde 48 i somras.
Vi har stämt träff hos Dogges barberare på Kungsholmen i Stockholm. Just den här förmiddagen vill han göra sig fin inför Lasse Berghagens begravning som han ska gå på senare under dagen. Det är inte vem som helst som får komma på begravningen. Dogge har fått en särskild inbjudan.
– Jag och Lasse har träffats många gånger under åren och det har hänt att vi har sjungit ihop. Lasses dotter Maria ringde för bara några dagar sedan. Hon blev jätteglad när jag svarade, för hon hade försökt få tag i mig länge, säger Dogge och håller upp dörren till salongen.
Barberaren Aydin, som driver salongen har ett stort kors runt halsen. Han tar i hand och hälsar oss välkomna. En ung man bakom en disk undrar vilken sorts kaffe han ska göra åt oss och pekar var vi kan hänga av oss jackorna. Det är tydligt att Dogge och den som kommer med honom har en självklar plats här.
Barberarsalongen är inredd som ett vardagsrum för killar. Längs väggarna sitter amerikanska neonskyltar och inramade fotbollströjor. Lite raljant skulle stället kunna beskrivas som ett ”mansdagis”, men även jag som är kvinna får lust att sätta mig i de inbjudande skinnfåtöljerna och stanna för resten av dagen. På soffhörnans bord ligger två biblar uppslagna.
– Här brukar jag och Aydin ha bibelstudium. Jag kommer hit två gånger i veckan och blir stärkt, både till det inre och yttre, säger Dogge.
I den ena Bibeln ligger Jakobs brev uppslaget och texten är full av understrykningar.
– Jag håller på att jämföra Jakobs brevs sjätte kapitel med Jeremias sjätte kapitel, förklarar Aydin, medan han sopar skägg och hår från golvet.
Aydin, som är en hängiven syriansk-ortodox kristen, håller fram sin telefon mot mig och visar Whatsapp-gruppen med över femtio personer där han delar små bibelord och egna bibelutläggningar varje dag. För Dogge har mötet med Aydin bidragit till den positiva vändning han upplevt i sitt liv de senaste åren.
– Artistlivet är hårt. Ena dagen är allt hype och nästa dag slutar telefonen att ringa. Så var det för mig för några år sen. När Corona kom blev det ännu tuffare. Jag har många barn och även en artist måste betala sina räkningar.
Det är svårt att tänka sig att Dogge, som jag alltid upplevt som ganska säker i våra möten, i perioder känt ett sviktande självförtroende, men så var det berättar han. Känslan av att inte vara efterfrågad påverkade honom. Det var under den tiden som en gemensam vän förde honom samman med barberaren Aydin.
– Han bjöd hit mig och hjälpte mig att hålla mig fräsch. Artisteri handlar så mycket om självförtroende, och det gjorde stor skillnad för mig säger Dogge.
Trots motgångarna fann han kraften att fatta det strategiska beslutet att satsa hårdare på musiken.
– Fram till dess hade jag ägnat tre timmar om dagen åt att träna boxning, något som jag älskar. Nu slutade jag med det och lade all den tiden i studion i stället.
Strategin fungerade, konstaterar Dogge.
– Ett första positivt tecken kom 2022 när jag fick Cornelis-priset. Musik tar tid att göra, men nu bombar jag ut! I år är det 40 år sedan jag bestämde mig för att bli Sveriges bästa rappare och jag har släppt tolv singlar och massor av ny musik under 2023.
Jag brukar sällan be om saker, för jag har blivit så privilegierad. Jag vill inte störa Gud i hans viktiga arbete. I stället tackar jag för det som hände och alla jag mötte i går.
— Dogge Doggelito
Trots de bekväma skinnfåtöljerna sitter Dogge längst ut på sin stol. Han tittar ofta ut genom fönstret och vid ett tillfälle far han upp.
– Jag står på lastplats, förklarar han och springer ut.
När han kommer tillbaka är han rödrosig och uppsluppen. Det var inga lapplisor som gick förbi den här gången.
– Jag träffade en kille som jag brukade boxas med. Vi har inte setts på tio år!
Aydin ber honom sätta sig i barberar-stolen. Han vet precis hur Dogge vill ha det och det tar inte mer än några minuter innan han är tillbaka i skinnsoffan med perfekt mustasch och skägg.
Att ta hand om sitt yttre har blivit en viktig del av artisteriet för honom.
– Man kan komma undan med att vara lite tjock, men skägget, håret, tänderna, naglarna och öronhåret, sådant är jag noga med. Jag blir fotad hela tiden och jag säger aldrig nej när någon vill ta en selfie med mig. Ibland är jag med på hundratals selfies bara på en dag. Då måste man vara fräsch.
Lite senare i dag ska jag följa med Dogge till tandläkaren för en rutinundersökning. Han går också på regelbundna tandblekningar. Jag hör mig själv säga att jag också borde prova tandblekning jag som dricker så mycket kaffe. Jag vet inte om jag menar det, men Dogges noggrannhet med sitt yttre får mig att känna mig lite slö. Sedan bestämmer jag mig för att byta fokus.
Har du några vanor för att ta hand om insidan också?
– Ja, jag går upp på berget. Varje morgon tar jag med mig hundarna och går upp på toppen ovanför Alby och för en dialog med Gud. Jag brukar sällan be om saker, för jag har blivit så privilegierad. Jag vill inte störa Gud i hans viktiga arbete. I stället tackar jag för det som hände och alla jag mötte i går.
---
Fakta: Douglas León
- Douglas blev känd under artistnamnet Dogge Doggelito när musikgruppen Latin Kings, där Dogge var frontfigur, släppte sin första skiva 1994.
- Dogge har fem barn. Den yngste sonen Manolo har han tillsammans med Claudia Sierpe Apablaza som han är förlovad med. (För Dogge betydde dock parets förlovning i den heliga gravens kyrka i Jerusalem det samma som en vigsel) För några månader sedan blev han också morfar, då äldsta dottern Bianca, 22 fick sin lilla dotter Mileya.
- I år var det fyrtio år sedan Dogge började rappa. Under hösten var han en av deltagarna i programmet Så mycket bättre. Innan året är slut kommer han också ha släppt flera nya album.
---
Gudstron har varit självklar för Dogge ända sedan upplevelsen i kyrkans barnkör för många år sedan. Den infann sig på ett ögonblick tillsammans med insikten om att han faktiskt kunde, och älskade att sjunga.
– Sedan dess har jag inte tvivlat. Man ska inte tvivla. Gud tycker inte om tvivlare. Att tvivla är som att säga att du och jag är kompisar men jag litar inte på dig.
Du verkar ha en hård Gud?
– Ja, jag är en sådan som behöver en hård Gud. Jag håller mig mycket i Gamla testamentet, jag är ju ortodox. När jag pluggade teologi brukade mina klasskamrater skratta när jag lade fram mina teorier och kalla det för Doggeismen. Jag var den mest gammeldagsa i klassrummet. Jag följer boken, inte människan.
[ Dogge Doggelito: Carola inspirerade oss små kycklingar ]
Det har gått åtta år sen Dogge pluggade på Teologiska högskolan i Bromma, det som i dag bytt namn till Enskilda högskolan. Från början var det en diakon i Svenska kyrkan som tyckte att Dogge borde bli präst. Hon fyllde i en ansökan till skolan åt honom. När beskedet att han kommit in anlände med posten hade han tänkt ignorera det.
– Men sommaren innan var jag ute och körde i Bromma och såg en skylt där det stod Teologiska Högskolan. Oj, det är ju där jag har kommit in, tänkte jag och körde in för att kolla. Det var sommarlov och skolan var stängd men dörren var öppen.
Inne på skolan mötte Dogge en äldre dam som råkade vara studievägledare.
– Jag frågade om det var svårt att plugga teologi och hon sa ja. Sedan frågade jag om man måste vara bra på engelska, och då sa hon också ja. Då tänkte jag skönt, det här är inget för mig. Men sen frågade jag ändå om de inte hade någon litteratur på svenska.
Studievägledaren tog med Dogge in i högskolans bibliotek och plockade fram en bok på svenska. Det var en tjock bok i kyrkohistoria. Det första Dogge råkade slå upp fick honom att häpna:
– Det var en stor bild på kyrkan i Lalibelia, i Etiopien. Den som jag hade besökt efter att min fru hade dött i cancer. Jag stängde boken och tackade för mig. Sen gick jag ut och satte mig i bilen. Okej, jag måste nog gå här ändå, tänkte jag.
Dogge kom att älska de två åren på Teologiska högskolan.
– Det var magiskt. Jag ville springa till skolan varje morgon. Jag minns lektionerna i Gamla testamentet. Jag blev frälst på nytt liksom.
Hans egen plan var egentligen aldrig att sadla om till präst.
– Jag ville bara få en grundlig utbildning i Bibeln. När du är nationalsångare som jag är får du frågor av folk om både det ena och det andra hela tiden. Jag vill kunna ge ordentliga svar.
Därför upplevde han det heller inte som ett nederlag när han hoppade av studierna efter ett par år.
– Jag skulle gärna gå fler kurser, men det är mycket plugg. Jag blev en för stressad pappa.
Alla gör reklam, jag fattar inte varför det bara är mig de skrattar åt.
— Dogge Doggelito
Dogge far upp från fåtöljen igen och springer ut genom dörren. Nu är lapplisorna där på riktigt. Han hoppar in i bilen och kör iväg för att parkera om. Vi möts upp en stund senare för att ta några bilder under bron till Stora Essingen.
Dogge poserar vant och jag känner mig lite fånig när jag föreslår att han ska ställa sig vid den klottrade delen av betongen. Det känns knappast originellt att ställa en förortsrappare framför betongklotter. Samtidigt är uppväxten i Alby, med en frånskild mamma och tuffa ekonomiska omständigheter, något som färgat honom. Dagen när vi ses har det precis börjat slå om till kallare väder och Dogge berättar om hur han som liten aldrig ville säga till sin mamma att han behövde en varmare jacka.
– Jag visste ju att hon inte hade råd. Jag gick hellre och frös.
Trots hans framgång som artist, med bland annat två grammisar och en plats i Swedish Hall of Fame är osäkerheten kring ekonomin något som följt honom. För att dryga ut kassan och kunna betala sina räkningar har Dogge ofta ställt upp och gjort reklam. Mest känd blev Elgigantens kampanj med Dogge för tjugo år sedan, ”Cykel på köpet”. Många är de artistkollegor som haft synpunkter på att Dogge valt att tjäna pengar genom reklam. Senast var det kompositören Lasse Holm som kritiserade honom i höstens omgång av programmet Så mycket bättre. Lasse Holm tyckte att Dogge sålde ut sig. När jag undrar hur Dogge känner för kritiken från artistkollegorna, rycker han på axlarna.
– Alla gör reklam, jag fattar inte varför det bara är mig de skrattar åt, säger han.
[ Dogge Doggelito: Jag sprang till Teologiska högskolan varje dag ]
Har du någon gräns? Skulle du till exempel göra reklam för ett Casino?
– Ja visst, jag gör vad som helst, säger Dogge.
Medan vi promenerar tillbaka till bilen funderar jag över hur Dogge får ihop sin stränga Gudsbild med att göra spelreklam. Samtidigt kan jag inte låta bli att gilla hans totala prestigelöshet.
Framme vid sin lilla bil vill han visa mig det egengjorda altaret han satt upp på instrumentbrädan. Det spretar i en minst sagt ekumenisk uppställning. Dogge böjer sig in i bilen och pekar.
– Här har vi en ortodox ikon, en Jesusfigur bärandes på ett litet lamm, en katolsk Maria-ikon och fotbollspelaren Diego Maradona, säger han med en nöjd min.
Jag skrattar och undrar om han alltid kör bil på ett kristet sätt också.
– Ja, absolut. Alltid med hänsyn och respekt, säger han gravallvarligt.
Nästa stopp är Östermalm där Dogge först ska gå till tandläkaren. Kliniken ligger precis vid Stureplan och kvinnan i disken verkar väl informerad om att Dogge ska komma. Dogge bokade in ett besök här efter att han träffat en tandläkare på tandvårdsmässan som hölls nyligen.
– Vad gjorde du på tandvårdsmässan?
– Alla är jättesnälla och glada och jag har säkert tagit tusen selfies där. Jag får massor av tandkräm och tandborstar och så var det mingelfest.
Tandläkarbesöket avslutas med att tandläkarens make dyker upp i dörren med en avancerad eltandborste till Dogge. Han arbetar på ett företag som tillverkar eltandborstar och har åkt från andra sidan stan för att leverera sin present.
Det verkar som att det är så här Dogges liv fungerar. Han åker runt och sprider glädje genom sin musik och genom att vara den han är, Dogge Doggelito. I gengäld är människor snälla mot honom.
Folk har alltid klagat på mig för olika saker, men nu är alla bara glada. Jag har fått ny vind i seglen, endast Herren vet varför.
— Dogge Doggelito
Det är en halvtimme kvar till Lasse Berghagens begravning och jag och rapstjärnan från förorten tar en promenad på Östermalm. Då och då stannar Dogge och pekar på lägenheter där folk han känner bor.
– Där bor Skuggan, han är en känd fotograf. Och där borta bor Doktor Alban, säger han.
Jag, som inte ens visste att Dogge målar tavlor, blir förvånad när han plötsligt tvärstannar utanför ett litet galleri.
– Det var här jag hade min utställning, vi måste gå in och heja, säger han.
Galleristen och hans fru blir överlyckliga över att få besök av Dogge. Det kramas och skrattas och delas minnen.
– Det känns som att ditt liv är bra, konstaterar jag när vi kommer ut på trottoaren igen.
– Ja, säger Dogge. Folk har alltid klagat på mig för olika saker, men nu är alla bara glada. Jag har fått ny vind i seglen. Endast Herren vet varför, säger han.
Tänker du att du har ett kall?
– Ja, mitt kall är att glädja folk. Jag ska använda gåvan jag fick när jag var liten, att sjunga. Jag ska sprida kärlek och dela med mig av mitt liv. Det är det jag föddes för att göra. Jag känner mig ganska nöjd. När människor ser mig på TV, eller hör mig sjunga glömmer de bort sina problem för ett tag. Sedan när jag är borta blir de påminda om sitt knas igen.
Vi tar sikte på en blomaffär för att köpa blommor att lägga på Lasse Berghagens kista, och jag frågar hur det känns för honom att gå på begravning. Han som bara trettio år gammal tvingades vara med på begravningen av sin första hustru, som dog i cancer. Dogge säger att han varit på så många begravningar sedan dess att han vant sig. Däremot, menar han, kommer upplevelsen av att förlora hustrun Leonida alltid att påverka honom.
– Det har präglat mig helt och hållet. Jag vet att livet är kort och det kan bli ännu kortare än vi tror. Livet är en välsignelse och det får inte slösas bort.
Inne i blomaffären vet Dogge exakt vad han vill ha. Tre vita rosor. När han får dem i handen vänder han sig mot mig, pekar på en blomma i taget och säger.
– Fadern, sonen och Den helige Anden.
Med blommorna inslagna i lite papper beger vi oss upp mot Hedvig Eleonora kyrka. Begravningen ska snart börja och på vägen passerar vi halva Sveriges kändiselit, svartklädda. Dogge hejar och småpratar. Glatt, men respektfullt lågmäld.
Framme vid kyrkan får han se kön som bildats utanför kyrkans huvudentré. Den har rapparen ingen lust att ställa sig i.
– Jag provar den här ingången i stället, säger han och slinker in genom en av kyrkans sidoentréer. Sedan är han borta.
Några timmar senare får jag ett sms med en bild på rosorna tillsammans med programmet från Lasse Berghagens begravning. En slags kompensation för det lite abrupta avslutet.
En vecka senare sms:ar Dogge igen och undrar om han ska boka in en tid till mig också, vid nästa tandblekning. Han lovar att fixa ett bra pris.
Jag tackar nej till erbjudandet. Efteråt ångrar jag mig lite. Kanske borde jag ha tagit chansen och testat något nytt. Vad var det han sa, Dogge Doggelito? Livet är kort.
