Alva Dahl är mamma till treåriga Teodora och aktuell med boken Havandeskapet. Josefin de Gregorio har sönerna Santiago, två år och Álvar, sju månader. Mellan småbarnsbestyren har hon slutfört sin roman Försvinnandet, som just kommit ut. Malina Abrahamsson sammanförde de två författarna för ett samtal om graviditet, konstnärskap och Gud.
Har ni alltid vetat att ni vill ha barn?
Josefin: Ja, det har alltid varit självklart för mig. Sedan dröjde det länge innan jag fick barn, men jag har alltid vetat att jag ville. Det är en instinktiv känsla som är svår att förklara. Den kommer någonstans djupt inifrån.
Alva: För mig är det inte alls så. Jag har aldrig haft någon tydligt bild av hur livet ska bli, utan orienterat mig lite i taget. Jag har försökt vara öppen för att jag skulle kunna få barn, men hade också börjat tänka att det nog inte skulle bli så; när man blivit över 30 år och inte har någon potentiell pappa är det ju svårare. Nu är det jättehäftigt att vara mamma, samtidigt som jag verkligen känner mig som en amatör. Även om jag skrivit en bok om moderskap är jag inte alls någon expert.
Josefin: Jag har inte heller någon större aning om vad jag gör. Min första graviditet var väldigt jobbig så hela första tiden var en stor kris, som jag nog inte hämtat mig från än. Jag har känt att jag inte klarar av den uppgift som jag så länge längtat efter. Kanske har det också att göra med att min identitet som tänkande och arbetande människa var så utarbetad redan innan jag fick barn. Det är svårt att ställa om till att vara mamma – eller att få plats med båda två.
I boken Havandeskapet finns några rader om att ett barn inte behöver bli ett hinder för konstnärskapet, utan i själva verket kan fördjupa det.
Alva: Graviditet och småbarnsår är ju något typ av kristillstånd, eller undantagstillstånd, som i sig är intressant. Man kan inte lunka på som vanligt, vilket också ger en möjlighet att bli mer alert – och mer närvarande. Samvaron med ett barn kan också ge en sorts mognad som kan befrukta skapandet. Om det inte genast måste bli en bok av det …
Josefin: Jag håller med, och har försökt tänka att ett författarliv kan vara långt. Allt behöver inte ske nu. Men det ligger också en prövning i att inte främst söka sitt eget ego och lusten att skriva.
I somras läste jag Karl-Ove Knausgårds Min kamp där han berättar om hur han stänger in sig i en lägenhet och skriver dag och natt på sin roman samtidigt som hans fru är ensam hemma med deras fem veckor gamla bebis. Han lät verkligen konstnärskapet gå först.
Josefin: Han är ju man också. För mig hade det varit omöjligt att stänga av på det sättet, inte bara på grund av amningen, utan rent psykiskt. Och det ska ju inte heller gå. När man får barn sätter man det andra livet på paus; barnet måste få vara det viktigaste. Så har det även varit för min man, han har varit extremt närvarande och vi har varit hemma med barnen båda två.
Alva: Om jag försöker leva mig in i Knausgård, lite som om han vore en fiktiv person, kan jag tänka att det säkert hade varit smärtsamt att släppa skrivandet och helt gå upp i att stötta sin fru och vara med sitt barn, men han hade kanske utvecklats av det?
Jag tycker mig se fler och fler föräldrar som vill göra som Knausgård; väldigt snart efter att de fått barn vill de leva sitt gamla liv. Kvinnliga artister gör turnéer några månader efter att de blivit förlösta, programledare tar på sig många uppdrag. Det är som att det finns en rädsla för att bli bortglömd om man inte håller sig framme. Hur ser ni på det?
Josefin: Både jag och Alva jobbar i en bransch där man måste hålla sitt namn aktuellt, vilket jag upplever som ganska stressande. Det hade nog varit annorlunda om jag inte varit frilans utan haft ett kontorsjobb. Men sedan trivs jag med att jobba – och behöver jobba.
Alva: Jag har förståelse för att en artist vill kunna fortsätta turnera. Jag tyckte själv att det var en sorts identitetskris att bli mamma. Om man har en yrkesidentitet innan man blir förälder kan det var svårt att släppa den, särskilt om man är ovan som mamma och känner att man inte kan någonting. Yrkesrollen kan då bli något att hålla fast vid för att känna att man fortfarande är sig själv.
Vad är det svåraste med moderskapet?
Josefin: Att hålla sin egen rädsla i schack. När jag blev mamma blev jag för första gången rädd för döden. Det var som att den här enorma kärleken till mitt barn gjorde mig medveten om livets ändlighet på ett sätt jag inte vara beredd på. Jag förstod något om hur maktlös jag är inför de stora tingen.
I Havandeskapet skriver du, Alva: ”Det kommer aldrig innan döden skiljer oss åt att infinna sig en tid då faran är över”. Hur gör ni för att hantera den oron?
Alva: Ja, vad kan man göra mer än att be och överlåta sig? Under graviditeten är det nästan som att man ska vara orolig i början, och inte räkna med någonting. Efter det kan det var svårt att släppa oron, för det dyker ju hela tiden upp nya faror: tänk om mitt barn bara blir tre år gammalt, tänk om hon bara blir 18.
Josefin: Jag är också en kroniskt orolig, diagnostiserad person. Det finns en extra nivå där. Men jag har tänkt ganska mycket på Jesu mor Maria och vad det innebar för henne att få ett barn som är så speciellt, som redan från början hade sin egen agenda. Hur mycket förstod Maria från början och sedan gradvis? Det är ju fantastiskt otäckt och inspirerande på samma gång att ens barn både är en person man känner, och samtidigt en gåta.
Jag tänker också mycket på huruvida mina barn kommer att välja Gud. Jag ber för dem varje dag, uppfostrar dem kristet och tar med dem till kyrkan, men resten är bortom min kontroll. Där kommer jag tillbaka till maktlösheten – och tilliten till Gud.
[ Josefin de Gregorio: Jag kan inte tvinga min tro på min son ]
Jag fick en gång ett föräldraråd av författaren Magnus Malm: Att vara som Maria; ta emot sitt barn, precis som det är. Och sedan: låta det gå.
Alva: Jag har alltid tyckt om att tänka på Maria som vän och förebild. Och jag tycker jättemycket om ikonen där Maria håller Jesus mot kinden, just för att den reflekterar att Jesus var så nära Maria. Maria ammade Jesus och höll honom intill sig. På det sättet är Maria en representant för hela mänskligheten. Och en bild för att Gud vill vara nära oss.
Hur har er relation till Gud påverkats av att vara gravida, föda barn och bli mammor?
Josefin: Jag upplevde graviditeten mycket mindre metafysisk än vad jag hade hoppats. Eftersom jag mådde väldigt illa och var sjuk tänkte jag mest på den engelska mystikern Julian av Norwich i stället. På att ha en kroppslig sjukdom och att lida för Gud. Jag insåg vilken extrem grej det är att vänta barn och vad det innebär att vara kropp. Jag har alltid varit mycket i mitt eget huvud, så det var ett stort kliv att bli närvarande i kroppen.
Alva: Jag tycker att min dotter hjälper mig att upptäcka nya saker om Gud. För mig har det blivit väldigt tydligt när vi går i högmässan. I de flesta svenskkyrkliga församlingarna sitter man ju stilla, men när jag är där med min dotter rör hon sig hela tiden. Hon vågar gå fram till altaret och hänga där en stund, sedan går hon till barnaltaret och har en egen liturgi där. Och just under någon speciell psalm kanske hon gör en liten dans, som får mig att lägga större vikt vid något vi sjunger. Eller så påpekar hon något hon ser i kyrkorummet som gör tron större och djupare för mig.
[ Anna Björklund beskriver moderskapet som en frälsningsupplevelse ]
Det finns få ämnen som är så känsliga som moderskap eller föräldraskap. Varför är det så?
Josefin: Att vara mamma är ett jättesvårt uppdrag; man är skör och känslig och har mycket hormoner. Alla åsikter kring hur man ska ta hand om barnet – vad man ska ge för mat, när det ska börja förskolan – blir då som personliga attacker.
Föräldraskap har också blivit ”en grej” där man förväntas välja en ”föräldrastil” och köpa vissa produkter, i stället för att bara se det som en naturlig del av livet. Jag tror att den kapitalistiska synen på föräldraskap har gjort oss illa. Den bidrar bara till mer stress.
Alva: Man känner sig ofta dålig som förälder, tycker jag. För mig var det till hjälp när jag träffade dig Malina under tiden som min dotter var bebis. Du berättade ofta historier om när du hade klantat dig på olika sätt.
Ja, hjälp, det kändes som att jag misslyckades hela tiden; gick med felmonterad vagn i ett halvår, bäddade in min bebis i fem filtar eftersom jag aldrig hört talas om åkpåse, och gick ut i väntsalen på BVC med öppen skjorta efter att jag ammat. Jag var helt vimsig.
Alva: Men precis, det kan bli befriande för andra. Det är skönt att inse att allt inte är perfekt.
Som nybliven mamma fick jag rådet att se allting som en bonus. Om man skapar föreställningar om allt man ska hinna med blir man lätt besviken, men om man tänker att allt är en bonus kan man bli glad för att kunna dricka en kopp kaffe – som dessutom är varm.
Josefin: Ja, vissa dagar är mitt mål att alla ska äta, överleva och vara varma. Och sen ska de sova på kvällen och då har det ändå varit en helt okej dag.
Alva: Ja, man kanske inte alltid kan förvänta sig glädje och harmoni. Men om den kommer, blir det en bonus.
[ Kravet på uppoffrande moderskap blir ett straff för mammor ]
---
Fakta: Alva Dahl
Ålder: 38 år.
Bor: Luleå.
Familj: Gift med Tore, dottern Teodora 3 år.
Gör: Översättare, skribent och författare.
Aktuell: Med boken Havandeskapet (Syster Enbär förlag)
---
---
Fakta: Josefin de Gregorio
Ålder: 37 år.
Bor: Göteborg.
Familj: Gift med Enrique, har sönerna Santiago 2 år och Álvar, 7 månader.
Gör: Redaktör på Svenska Dagbladet, skribent och författare.
Aktuell: Med boken Försvinnandet (Norstedts).
---
