Den nya generationen gängkriminella skiljer sig mot den tidigare: de är yngre och många har svårare att känna skuld. Det menar luttrade fängelsepastorn Celia Enes som fortsätter att älska sitt jobb på Kumlaanstalten. Hon och kollegan Irma Janzon får se många bönesvar och förvandlade liv.
– Vi har ett otroligt budskap som kristna, men tyvärr blir vi ofta förbisedda vad gäller vilka möjligheter vi har att erbjuda samhället, säger Irma Janzon.
Som nykristen, ung vuxen deltog Celia Enes i ett missionsprojekt för prostituerade kvinnor. I arbetet med kvinnorna drabbades hon starkt av en insikt: det kunde ha varit hon som levde ett liknande liv i utsatthet, om hon fötts i en annan familj eller på en annan plats. Den tanken har hon burit med sig under alla år i samtal och möten med tungt kriminella.
– Det handlar inte om att man är bättre eller sämre som människa – livets omständigheter är otroligt viktiga för var man hamnar. Jag känner så starkt för att vara med och ge dessa människor upprättelse och hopp, säger Celia Enes.
– När man läser evangelierna ser man hur Jesus hela tiden rör sig bland de förkastade, de sjuka, de utstötta och de som finns i periferin. Bönesvaren vi läser om sker i de kretsarna – då är det kanske inte så konstigt att vi vågar förvänta oss bönesvar på fängelset. Det finns ingen som sitter där som inte är skadad i själen.
Celia Enes har som fängelsepastor absolut tystnadsplikt och är noga med att inte röja någons identitet när hon delar glimtar från möten hon haft genom åren. Ett tillfälle hon minns tydligt var när bönesvaret kom redan innan någon hunnit säga ”amen”. Det var en man som skulle mucka och som räknade med att bli utvisad.
– Han skulle skickas till ett land utan nåd och barmhärtighet. Beslutet var taget, men vi lade det i Guds händer och bad om att han skulle få bli kvar i Sverige. Mitt i bönen knackade det på dörren till rummet där vi satt. Polisen ville prata med honom på en gång. Efteråt ringde han mig för att berätta att polisen tagit bort utvisningen så att han fick stanna. I dag har han ett bra arbete i Sverige. Sådana bönesvar sker hela tiden, säger Celia Enes.
Hon märker dock en tydlig förändring på senare tid, i och med att klientelet på anstalten genomgått en föryngring.
– Den nya generationen gängkriminella skiljer sig mot övriga genom att många tycks ha svårare att känna eller erkänna skuldkänslor. Man verkar inte lida av samvetskval eller ångest, jämfört med dem jag träffat tidigare, även om de dödat en människa. Tidigare har det också funnits en slags kåkmoral mellan de intagna, men jag upplever att den inte finns bland de yngre.
Jag har träffat flera som beskriver det som att de upplever att de är i ett spel när de är ute och skjuter. Man är så inne i spelet att man inte riktigt fattar att människor dör på riktigt.
— Celia Enes, fängelsepastor på Kumla
Celia Enes menar att det blivit viktigare att uppvisa en hård yta i dag och att många tycks ha tappat kontakten med sina känslor.
– Jag har träffat flera som beskriver det som att de upplever att de är i ett spel när de är ute och skjuter. Man är så inne i spelet att man inte riktigt fattar att människor dör på riktigt. För mig har det varit nytt och ovant att man inte visar känslor över vad man gjort. Men dessa killar har i regel vuxit upp i väldigt utsatta områden med mycket gängkriminalitet och de har ofta sett upp till äldre kriminella. För tio år sedan hörde man sällan någon berätta att de redan i sju-åttaårsåldern velat bli gangster. Barnen har registrerat att de kriminella inte behöver jobba, men ändå har de finaste bilarna och snyggaste kläderna.
Vi lämnar livet innanför murarna. På andra sidan möter vi Irma Janzon, som precis som Celia Enes brinner för att hjälpa människor att lämna kriminaliteten. Hon har gått i pension, men fortsätter verka som fängelsepastor. Hon har även fortsatt kontakt med flera av de män som tidigare suttit inlåsta och som hon mött för själavårdssamtal och gudstjänst.
– Har man haft samtal med en person, kanske i åratal, då har man lärt känna varandra och byggt upp ett förtroende. Det händer att de vänder sig till mig när de kommer ut, det är inte jag som söker upp dem, säger Irma Janzon.
– Jag kan lyssna till dem och be tillsammans med dem, men jag kan inte vara det nya sammanhang de behöver. Ibland får jag hjälpa dem att komma i kontakt med en församling på orten och lotsa dem vidare. Men tyvärr finns det inte tillräckligt med bra sammanhang för dem som vill lämna det kriminella livet.
[ Han ville bli präst - blev chef för Sveriges mest hårdbevakade fängelse ]
Irma Janzon har fått se många positiva exempel på personer som lämnat det kriminella livet bakom sig. Något som är viktigt för att brytningen ska fungera är att det är grundat i ett eget beslut. Det kan också vara till stor hjälp att återknyta kontakt om det finns sunda relationer med familjemedlemmar eller släktingar.
Irma Janzon sitter själv i styrelsen för Försoningsgruppen, ett program som går ut på att fokusera på fungerande relationer och försöka laga de relationer som gått sönder längs vägen. Hon har sett många exempel på hur värdefullt det är.
– Jag pratade med en kille häromdagen som berättade att han umgicks mycket med sin bror och brorsdotter innan han hamnade i fängelse. Men hans lilla brorsdotter får inte besöka honom på anstalten och nu tror hon att han är död, säger Irma Janzon som ser stora brister med den begränsade kontakten.
– Jag tror att det här lilla brorsbarnet skulle kunna vara en motivation för honom att lämna det kriminella livet, barn kan ofta vara det.
Jag tror att det här lilla brorsbarnet skulle kunna vara en motivation för honom att lämna det kriminella livet, barn kan ofta vara det.
— Irma Janzon
Både Irma Janzon och Celia Enes ser stora möjligheter för kyrkor och enskilda kristna att steppa fram och göra en insats för att gängkriminaliteten ska minska. Bland annat behövs fler satsningar i förorter med svag integration, menar de.
– Vi behöver skapa öppna och icke dömande församlingar i förorterna. Vi behöver också fler kristna familjer som kan tänka sig att bli familjehem, säger Irma Janzon och lyfter även fram satsningar som Nattfotbollen i Gottsunda som Uppsala Pingst är med och anordnar.
– En annan grej är att gå med i besöksgrupper – det skulle fler trygga kristna kunna vara med på. Vi har ett otroligt budskap som kristna, men tyvärr blir vi ofta förbisedda vad gäller vilka möjligheter vi har att erbjuda samhället.
Celia Enes lägger också till att jobb och bostad är viktiga förutsättningar för att kunna börja om, samt nya vänner utanför den kriminella sfären.
– Så den som har ett företag, eller äger några lägenheter, kan spela en otroligt viktig roll för att minska kriminaliteten i samhället.
Innanför murarna finns en väldig öppenhet för existentiella samtal, menar kvinnorna, där förlåtelse, straff, nåd och barmhärtighet blir naturliga ingångar till samtal. Oavsett om personen uttrycker en tydlig tro eller inte brukar Celia Enes avsluta samtalen med frågan om hon får be en bön, vilket hon oftast får.
– Överallt där kyrkan finns och är tillgänglig för människor, så kommer folk till tro. En del kommer till oss i Fängelsekyrkan för att ställa frågor, andra för att de redan har mött Jesus i en dröm eller som en uppenbarelse i cellen. De vill att vi berättar för dem vem Jesus är.
Att hårdare straff inte är vägen framåt – det är Irma Janzon och Celia Enes rörande överens om. I stället vill de se fler psykologer ute på anstalterna och en större möjlighet till utbildning.
– Många av de gängkriminella är smarta. Utbildning kan ge en person en ny identitet, säger Irma Janzon.
Celia Enes instämmer.
– Självklart ska man sitta i fängelse om man går omkring och skjuter folk, men man ska också få chans att arbeta med sig själv. Vi behöver också stötta familjer som behöver hjälp att sätta gränser för sina barn. Ju mer välkommen man känner sig i ett samhälle, desto mer vill man göra något bra i det.
Hur är det att vara kvinna i en så mansdominerad miljö som anstalten är?
– Jag tror det är jättebra att vara just kvinna, man blir aldrig en rival. Män i de kriminella kretsarna har en tendens att vara lite ”tuppiga” och inte alla vill ta råd från andra män. Med mig finns det ingen konkurrenssituation, jag utgör inget hot – jag bli mer som en syster, en mamma, eller mormor numera, säger Celia Enes.
[ Martin Schibbye: ”Fängelsekyrkan” betydde mycket ]
---
Fakta: Fängelsekyrkan i Kumla
- Består av ett ekumeniskt arbetslag av diakon, präster och pastorer från olika kyrkor. Dessa möter intagna för enskilda samtal och själavård och leder gudstjänster inne på fängelset.
- Det finns också en besöksgrupp med personer utifrån som ger av sin tid för att möta intagna på cafékvällar och gudstjänster. För de intagna är mötet med människor utifrån mycket viktigt då det blir något som bryter isoleringen.
- Källa. Svenska kyrkan.
---
