Hans jobb är andliga samtal inom Försvarsmakten: ”Det är mitt kall”

Svenska kyrkan spelar en viktig roll under totalförsvarets krigs­övningar.

Regements­pastorn Niklas Utterhall på Livgardet i Kungsängen ser det som sitt kalla att möta de värnpliktigas andliga frågor.

Vi befinner oss på Livgardet i Kungsängen. Det drar ihop sig till soldat­erinran, när soldaterna ska avlägga sin ed att vara Gud och konungen trogna. Livgardet är Sveriges äldsta regemente och traditionerna bärs stolt vidare. Vad finns det då för samband mellan Svenska kyrkan och totalförsvarets krigsövningar? Regementspastorn Niklas Utterhall vill bidra till det inre livet hos de värnpliktiga.

Det är kanske udda att tänka sig en präst i militäruniform M90, som deltar i övningar i fält i krigsliknande situationer, men det är just så hans vardag ser ut. Han bär en grön uniform med broderade kors på axelklaffarna.

Det var Guds kärlek till män­niskan som gjorde att han en gång blev präst i Svenska kyrkan. I dag, vid 38 års ålder, är han småbarnspappa och pastor vid Livgardet. Han står till förbandets för­fogande, när helst det kan behövas. I fredstid såväl som i krig.

– Det var faktiskt regementspastorn på P10 i Strängnäs, Andrew Holm, som bidrog till att jag hamnade rätt i min kristna tro. Jag minns den jag var då och därför är det också lätt för mig att känna igen mig i de värnpliktigas situation.

– Det här är ett kall. Ja, jag befinner mig på rätt plats, i rätt kontext i livet nu. En del av kallet är baserat på det behov och den längtan som jag själv en gång har stått i.

Livgardet har anor ända från Gustav Vasas tid. Denna kyliga förmiddag har lönnarnas löv börjat skifta i gula och röda nyanser. Det doftar höst och det är kallt om fötterna framför Granhammars herrgård där hundratals värnpliktiga har samlats i givakt. Ceremonin inleds med högtidlig trumpetsignal och psalmsång. De nyblivna soldaterna uppmanas att ta ansvar för sitt handlande och vara ett föredöme för andra.

Korum – mössa av – och pastorn läser ur Psaltaren 103: “Herren har rest sin tron …”

Han fortsätter med några ord på vägen om ondskan och vikten av att våga stå upp för det som är rätt. Plikt. Ansvar. Mod. “När ni tvivlar, vet då att Gud alltid bär.”

I ett sekulariserat samhälle fyller alltså kyrkan fortfarande en viktig funktion i försvaret. Regementspastorn är den högsta prästerliga befattningen vid

I ett sekulariserade samhälle fyller alltså kyrkan fortfarande en viktig funktion i försvaret. Regementspastorn är den högsta prästerliga befattningen vid en regementsförsamling. Regementspastorn skulle också en gång om året närvara vid ett kompanimöte för att förrätta kristendomsförhör. I dag har det uppdraget ersatts av korum som den militära andakten kallas, och själavårdande samtal. Arbetet går ut på att leda regementets militära själavård. Korum i fält sker på förbandets önskemål, där det passar, eller som förberedelse eller återhämtning efter övningar. Även i soldathemmet kan andaktsstunder hållas, men då är det frivilligt att delta.

Varje soldat har försvarets fältandaktsbok i sin packning, den innehåller andakter, psalmer och böner. Krigsmannabönen är kort och lyder: “Gud bevare konungen och fäderneslandet”.

Livgardet i Kungsängen är ett utbildningsförband där 400 nya soldater påbörjar sin grundutbildning varje år. Här finns också ett par tusen anställda. En stor arbetsplats med farliga arbetsuppgifter och där olyckor ibland sker. Just nu är det bråda dagar med förhöjd terrorberedskap.

Garnisonen är uppdelad i kaval­leri- och infanteriförband, några av de nya rekryterna kan hamna i operativa säkerhetsstyrkor eller i den beridna högvakten, andra går vidare till officersutbildning.

De krigsförberedande övningarna ställer de stora frågorna på sin spets.

– Jag är alltid tillgänglig för själavård, för anställda såväl som för värnpliktiga, säger Niklas Utterhall.

I fredstid bygger regementet upp militära förband. Niklas Utterhalls uppgift är att höja det “mentala stridsvärdet” hos förbandet. Det innebär att en soldat som mår bra, kroppsligt och själsligt, helt enkelt blir en bättre soldat. Här känner han ett stort ansvar för de värnpliktigas andliga utveckling. Samtidigt är det upp till var och en att ta ett eget andligt ansvar.

– Det går inte för en värnpliktig att slarva, att missköta sig. Då blir det så mycket svårare att gå vidare i sin personliga utveckling. Det handlar om tillit, att öva sig i förnuft. Alla har ett eget ansvar när det kommer till andlighet.

[ Fredrik Wenell: Militärer kan aldrig ersätta teologer ]

Jag har inga problem att dela med mig av min berättelse om Jesus, om människans värde och löftesorden om evig frälsning.

—  Niklas Utterhall

Niklas Utterhall återvänder i sina resonemang till det som teologerna kallar “nådens ordning”. Han menar att den kristna tron är cyklisk, man kan ha mer intensiva perioder där man känner sig mer pliktorienterad, och ibland bärs man av Gud nåd.

– Det ställs höga krav på de värnpliktiga, inte bara fysiska krav. De ska kunna hantera vapen och stressade situationer. Både individen och gruppen ska fungera. Förbandet ska kunna rädda en befolkning, försvara Sverige i väpnad konflikt. Mycket av samtalen handlar om moral i krigets lagar.

– Ja, vi tränar för en krigssituation som kan bli verklig. Det vi övar skulle kunna ske på vår mark. Då gäller det att varje värnpliktig ska kunna begränsa sitt eget ego, för gruppens bästa. Både individen och gruppen ska fungera, ditt eget liv och andras liv hänger på kamratskapen. Det handlar om fostran, och att följa en värdegrund.

– Här gör den ryska armén fel, de kringgår den vedertagna, etiska värdegrunden för en soldat. Krigsbrott på krigsbrott, förljugenhet … Det är inte god moral.

Sekulariseringen av försvarsmakten utgör inget problem för Niklas, som tycker att han har en bra insikt i andra religioner och trosuppfattningar.

Får du lov att tala om Gud?

– Jag som präst talar om Gud. Jag har inga problem att dela med mig av min berättelse om Jesus, om människans värde och löftes­orden om evig frälsning. Det här är viktiga frågor för oss människor, oavsett vilken religiös tradition man kommer ifrån. Vi förväntas alla vara goda människor och handlingar och bön hör ihop.

En bild som regementspastorn återvänder till är Jakobs stege (från Gamla testamentet) som förbinder himmel och jord. En brygga mellan det världsliga och det andliga.

– Alla har ju sin egen tradition, alla har inte den kristna bakgrunden i dag. Och det är enkelt att arbeta med människor som har mycket tankar kring sin tro. Jag har haft många bra samtal med ateister. Väldigt många betonar hur viktig själavården är, även de djupa andliga frågorna, även om de inte är kristna.

Samtidigt som han måste ta hänsyn till andra religioner och trosuppfattningar i det sekulära Sverige, är han helt trygg i sin egen tro: Att tro är ingen prestation, det är ett beroendeskap till Gud.

Varför känns ditt jobb meningsfullt?

– Det viktigaste med mitt jobb är att förbandet har en förmåga att rädda landet och befolkningen. Min uppgift är att bygga det “mentala stridsvärdet”. Och själavården är en självklar del av det arbetet.

Det är en trygghet att ha kunna ha samtal med någon om ett liv efter detta.

—  Samuel Johansson, värnpliktig

Det är i huvudsak Livbataljonen som bevakar slotten och Livgardet utbildar värnpliktiga mot det förbandet. Vi träffar värnpliktiga Anny Linde och Samuel Johansson:

”Gud bevare Konungen och fäderneslandet”, är det något som gäller fortfarande i dessa tider?

– O, ja. Vi är väldigt traditionella. Det är bara vi i Livbataljonen som får bära den tjusiga blå dräkten (modell Ä) med silvriga hjälmar, säger Anny Linde stolt.

Hon är en hästtjej från Kristianstad som trivts så bra under värnplikten att hon väljer att stanna kvar. Att bevaka slotten och genomföra statsceremoniella uppdrag har varit inslag i hennes grundutbildning. Både Anny Linde och Samuel Johansson menar att den kristna traditionen de saknat i skolan återfinns i värnplikten. Båda två ryckte in i januari och muckar i oktober. Samuel, som lämnar militären för det civila, tycker ändå att det är en merit att ha gjort värnplikten.

Känns det bra att veta att det finns en pastor på regementet?

– Han fyller en väldigt viktig funktion, det finns ju en risk i hela verksamheten. Enligt min åsikt måste det finnas en person som har förståelse som man kan ha sådana samtal med. Det är en trygghet i att ha kunna ha samtal om ett liv efter detta och liknande. Vi kan ju behöva möta andra i strid och kanske komma till den punkten att man behöver försvara sitt liv. Det är mycket själsliga frågor här, säger Samuel Johansson.

Har du grubblat mer på de här frågorna än vad du gjorde före värnplikten?

– Definitivt. Efter första fältveckan då slog det verkligen till, att det här är en seriös och farlig verksamhet som man ska ta på största allvar, säger Samuel Johansson.

Anny Linde håller med.

– Man har ett förtroende till regementspastorn. Det kom som en chock när man ryckte in, att det här är på riktigt. Inte bara en utbildning, vi är inte inte här för att det är kul eller på lek. Och då är det bra att man kan vända sig till pastorn med de existentiella frågorna, säger hon.

Vem är fienden? Finns ondskan? Är man beredd att möta ondskan? Det är svåra frågor. tycker de båda unga värnpliktiga.

– Vi pratar ju mycket om fienden på ett abstrakt sätt, men det är svårt att tänka sig att man ska möta en människa som vill en illa, säger Anny Linde.

Hur är man som god soldat? Är det detsamma som att vara en god människa?

– Det är mycket disciplin, man gör det man ska fastän det känns tufft. Det är något man kan ta med sig.

– Man har lärt sig laget framför jaget. Jag trodde att det var något jag kunde. Men här gör man det för varandra, här har jag utvecklats, säger Anny Linde.

---

Fakta: Regementspastor

• Innehavare av den högsta kategorin av prästerliga befattningar vid ett regemente (i allmänhet endast en vid varje regemente, i fråga om moderna förhand vid krigsorganiserat artilleriregemente). Källa: SAOB

---

[ Elisabeth Sandlund: Fullt naturligt att kristna tänker olika om försvaret ]