Som 18-åringar reste Johan Danell och Christer Käll gemensamt till Taizé med tanken att leva i kloster livet ut. Johan stannade, Christer åkte därifrån. I dag ångrar sig båda.
I slutet av januari 1963 snöade det kraftigt i Skara. Så kraftigt att vännerna Johan Danell och Christer Käll befarade att de inte skulle kunna ge sig av till Taizé som planerat. Men så på morgonen för den tänkta avfärden, hade det töat.
– Vi såg det som ett tecken, säger Christer Käll och med ens blir hans ansikte en grimas av gråt. Från fickan tar han upp en stor näsduk för att torka tårarna.
Bredvid honom sitter Taizébrodern Johan. Han är på besök från Frankrike och hälsar på i Christers lägenhet i Malmö.
När jag intervjuade broder Johan i februari 2022 med anledning av boken På långt håll har jag sett ditt ljus (Argument), tog samtalet en oväntad vändning: Broder Johan berättade att han under merparten av sin tid i Taizé lidit i det tysta. Under de senaste fyrtio åren hade han plågats av ihållande huvudvärk, och framför allt: känt att han varit på fel plats. Nu övervägde han att lämna.
För Christer Käll är känslan den motsatta: Hela livet har han undrat vad som skulle ha hänt om han hade fått stanna i Taizé.
* * *
Johan Danell och Christer Käll lärde känna varandra som tonåringar på Skara läroverk. Medan klasskompisarna intresserade sig för tjejer, fotboll och bilar, förenades Johan och Christer i sin lust att utforska livets djupdimenisioner. De skydde det småborgerliga liv som de kunde ana i sin föräldrageneration och ville göra något betydelsefullt av sin tid på jorden.
Johan kommer från en släkt av präster och biskopar. Hans pappa Sven Danell var, förutom biskop i Skara stift, personlig vän till Lewi Pethrus och engagerad i bildandet av Kristen Demokratisk Samling, nuvarande Kristdemokraterna. Christer Källs pappa var affärsman. Bådas mödrar var hemmafruar.
När Christer Källs föräldrar flyttade från Skara till Borås inkvarterades Christer i biskopsgården för att kunna fortsätta sina studier vid läroverket. Även om den pampiga villan hade gott om utrymme, valde Johan och Christer att dela rum.
– Ja, vi turades ju om att sova på, eller under bordet, minns Christer.
På bordet? Du menar sängen?
– Nej, vi sov på ett bord. Varannan vecka fick man sova ovanpå, och varannan vecka under på golvet, konstaterar broder Johan, som om det vore det naturligaste sak i världen.
– Vi hade nog ingen madrass, men i alla fall en filt att ligga på.
Jag kommer ihåg att vi en dag pratade om vad som är det viktigaste i livet. Vi skrev ner allting på ett stort papper och så strök vi grej efter grej. Till slut fanns bara en sak kvar: Frihet från själviskhet.
— Broder Johan
Men varför sov ni inte i en säng i stället?
– Vi ville bortrationalisera allt onödigt, säger Christer och börjar skratta.
Till slut gråter han av skratt.
Broder Johan fyller i:
– Jag kommer ihåg att vi en dag pratade om vad som är det viktigaste i livet. Vi skrev ner allting på ett stort papper och så strök vi grej efter grej. Till slut fanns bara en sak kvar: Frihet från själviskhet.
* * *
I biskopsgårdens stora bibliotek hittade Johan och Christer sina förebilder: munkar som avgett absoluta löften om fattigdom, kyskhet och lydnad. Kontrasten mot den kristna ungdomsgruppen som de tillhörde blev uppenbar.
– Där var det mest frågesport och spex, men ibland också något bibelstudium, konstaterar broder Johan och Christer fyller i:
– Vi ville ha lite mer djup och längtade efter ett sammanhang som tog livet och Gud på allvar.
När de sedan hörde talas om Taizé kände de omedelbart att det var platsen de sökte: En ekumenisk kommunitet i Frankrike, grundad av broder Roger 1949 med en uttalad vision att leva i bön och verka för enhet och medmänsklighet.
De var 18 år gamla och brydde sig varken om att gå klart skolan eller rådgöra med sina föräldrar innan de gav sig iväg den där januarimorgonen då marken töat. Johan lämnade bara en lapp: ”Hej, vi åker till Taizé. Vi reser med detsamma på grund av Luk 9:61.” Och Christer nämnde ingenting för sin mamma och pappa.
Du frågade inte om lov?
– Lov, vad var det? Jag tänkte att Johans mamma Miriam säkert skulle ringa till min mamma. Och så blev det ju.
De två vännerna gav sig av, först till fots, sedan liftade de till Amsterdam. Sista biten åkte de tåg.
– Kommer du ihåg när vi gick runt i Amsterdam mitt i natten, i de allra värsta kvarteren och du skulle tala hallickarna till rätta? frågar Christer skrattande och tittar mot broder Johan som skakar lätt på huvudet.
– Du sa: ”Hur kan du utnyttja kvinnor, det är inte rätt att göra”. Men de tog ingen notis om dig. Haha!
Så småningom kom de fram till Taizé. Äntligen skulle de få leva ut sin kallelse! Men till en början blev de besvikna.
– Bröderna i Taizé hade det ganska bekvämt. Vissa hade ju till och med simbassäng! Vi levde hårdare i Skara, kommenterar Christer och fortsätter:
– En broder tyckte att jag dömde folk, men det var mer att jag var inne på att försaka allt. Jag saknade det extrema.
Johan hade ett annat förhållningssätt.
– Jag kände att jag var nybörjare och litade på bröderna, säger han.
---
Fakta: Kommuniteten i Taizé
Grundades 1949 av broder Roger i byn Taizé som ligger nära franska Lyon. Består i dag av ett åttiotal bröder från olika kyrkofamiljer och olika länder. Tillsammans driver de kommuniteten och tar varje vecka emot tusentals besökare från hela världen. Har gjort sig kända för sina enkla och repititativa Taizésånger samt för sitt arbete för försoning och kristen enhet.
---
Efter bara tre månader bestämde sig Johan och Christer för att bli medlemmar i kommuniteten, trots det initiala missnöjet. Efter tre år avlade Johan livslånga munklöften. Men då hade Christer redan åkt hem.
– Min far kom dit, utbrister Christer och får åter torka tårarna.
Student – vad är det för trams?! Världen gick under och jag ville hitta en bättre väg för att göra nytta.
— Christer Käll
– Han lyckades övertala priorn – broder Roger – om att jag skulle åka hem för att göra klart skolan. Jag tycker att det var svagt av priorn att ge efter för pappas önskemål.
Föräldrarna var inte vana vid kyrkan och dessutom var Christer deras enda barn. De kunde inte acceptera klosterlivet.
Men för Christer framstod deras agerande som ett svek.
– Student – vad är det för trams?! Världen gick under och jag ville hitta en bättre väg för att göra nytta, säger han nu.
Väl tillbaka i Sverige tog Christer Käll ändå inte sin studentexamen, utan blev stuveriarbetare i Halmstad, vilket retade hans far om möjligt ännu mer. Lockad av det hårda, nästan självutplånande kroppsarbetet fortsatte Christer sedan sin bana på Kockumsvarvet i Malmö. Själsligt befann han sig i djup kris, berättar han.
– Jag kände att jag hade svikit mig själv – och kände mig också sviken av priorn.
– Samtidigt tyckte jag att Johan var fantastisk som stannade kvar. Under alla år har jag beundrat honom för att han har hållit fast vid ursprungslöftet.
* * *
Medan Christer Käll arbetade i olika hamnar i Sverige började broder Johan känna sig hemmastadd i Taizé. Han fick leva ett stillsamt liv och ägna mycket tid i bön, precis som han hade hoppats. Men sedan hände något. Efter studentrevolten 1968 strömmade ungdomar till Taizé och plötsligt förväntade sig broder Roger att bröderna skulle fungera som guider och arrangera möten och konferenser för tusentals människor.
– Jag är glad för att många ungdomar har fått möta Gud genom arbetet, men det var inte alls det livet som jag sökte. I perioder har jag varit väldigt olycklig, säger broder Johan.
Han berättar att han har kämpat med depression och med känslan av att inte bli förstådd. I början av sin tid i Taizé hade han starka gudsupplevelser, men resten av tiden har han fått leva på minnena av dem.
– På grund av klosterlöftet har jag ändå varit kvar. Jag har lovat trohet hela livet.
* * *
Christer Källs plan var hela tiden att en dag återvända till Taizé, men tiden gick och det blev aldrig så. Efter många år i arbetslivet bestämde han sig i stället för att gå klart gymnasiet, ta sin examen och sedan studera vidare.
– Priorn och mina föräldrar vann, kommenterar han nu.
Tonen är lite uppgiven. Trots ett framgångsrikt yrkesliv som gynekolog och förlossningsläkare både i Sverige och utomlands, är det något som har gnagt i honom i alla år.
– Jag har ångrat mig hela tiden och kämpat med med mitt eget fall. Jag hoppas fortfarande på förlåtelse, säger han och sträcker sig efter näsduken.
Det verkar som att ni har kämpat på var och en för sig under många år. Du Christer genom att ångra att du inte blev munk, och du Johan genom att ångra att du blev det. Har ni pratat med varandra om det här?
– Nej, jag har hållit det för mig själv under alla år. Det är först på senare år som jag har börjat berätta om det, säger broder Johan.
Christer har varit öppnare med sin kamp. Och trots att han valde en annan väg i livet har han och Johan haft kontakt, mer eller mindre sporadiskt under alla år. Nu är de glada över att åter få träffas. De ska inte göra något särskilt. Bara vara i varandras närvaro.
– Jag har alltid känt att vänskapen har varit betydelsefull. Ja, den har haft livsavgörande betydelse, säger Christer Käll.
Sedan trettio år tillbaka lever han med sambon Kerstin Edvardsson. Hon sitter med under samtalet och kommenterar efteråt att hon nog aldrig sett Christer så känslosam.
– Även om han många gånger har berättat om sin upplevelse i Taizé som mycket omvälvande, har han alltid intellektualiserat det som hände. Han har aldrig varit så öppen som nu. Det var fint att han nu kunde berätta utan att stoppa undan känslorna.
[ Taizékommuniteten får ny ledare efter 18 år ]
* * *
Sist jag intervjuade broder Johan sa han att han efter 60 år som munk funderade på att lämna klosterlivet. Han väntade bara på en fingervisning från Gud. Jag frågar honom hur det har gått.
– Ännu har jag inte fått något tydligt tecken. Men jag har pratat med priorn och utrett möjligheten att få sluta som broder och i stället bli associated member. Just nu bor jag med en 102-årig broder, men den dagen han dör skulle det kanske öppnas en annan möjlighet för mig.
Han tänker sig i så fall en annan form av kollektivt liv, både med kvinnor och män, men utan livslånga löften.
– Jag längtar efter att få slippa titeln broder och bara kunna vara Johan. En vanlig människa som försöker leva i kärlek. Det är det finaste av allt.
– Ibland tänker jag: Tänk om jag hade varit lite mer kritisk till en början, som Christer var. Om Christer hade stannat hade vi nog så småningom lämnat tillsammans.
Vad tänker du i dag kring hur ditt och Christers liv utvecklade sig?
– Det blir inte alltid som man tänkt sig. Det är ledsamt på sätt och vis. Men i Christers fall har han ändå levt ett gott liv.
– Och jag har också berikats mycket under mina år som medlem i kommuniteten. Prövningarna har nog också byggt upp något gott i mitt inre, även om jag har fått kämpa.
Vad tänker du Christer om att Johan funderar på att lämna klosterlivet nu när han snart är 80 år?
– Han har hållit sitt löfte så länge, så det är no blame on him. Även om han skulle lämna, skulle jag inte tänka att han lämnat. Han har rätt att göra vad han vill.
[ Johan har levt 60 år som munk - överväger att lämna för att finna en kvinna ]
---
Fakta: Broder Johan
- Född 1944 i en prästfamilj i Skara med fem syskon.
- Åkte 1963 till Taizé och avlade tre år senare livslånga löften om kyskhet, fattigdom och lydnad. Har bott största delen av sitt liv i franska Taizé, men också varit utsänd som Taizébroder till Sydkorea, Senegal, Hongkong och USA.
- Bor i dag i ett hus 15 kilometer från Taizé tillsammans med en annan broder, men är fortfarande fullständig medlem av kommuniteten och hälsar på några gånger i veckan. Annars ägnar broder Johan dagarna åt att ta hand om hushållet, be och en gång i veckan besöka ett äldreboende i byn.
---
---
Fakta: Christer Käll
- Född 1944 i Jönköping som enda barnet i en familj där pappan var affärsman och mamman hemmafru. På grund av pappans arbete flyttade familjen ofta. När Christer var i läroverksålder bodde familjen i Skara men flyttade innan Christer fullgjort gymnasium.
- Åkte 1963 till Taizé, men hämtades hem av sin pappa som tyckte att Christer skulle gå klart gymnasiet. Senare i livet utbildade Christer Käll sig till läkare och var verksam som gynekolog och förlossningsläkare både i Sverige och utomlands. Bor i dag i Malmö med sambon Kerstin Edvardsson, de har inga barn.
---
