Han har mist båda sina barn genom självmord. Ändå har han hittat ett sätt att leva vidare. För Walter Kalmaru blev sorgen inte den punkt där han förlorade tron, utan tvärtom. Det var där, i de mörkaste ögonblicken av sitt liv, som han fann den.
Fem våningar ovanför mig, på Swedenborgsgatan i Stockholm, hänger en balkong. Det var från den som Walter Kalmarus yngsta dotter Maya hoppade, första gången hon försökte ta sitt liv. När Walter kom hem var läkarbilen redan på plats. Han förstod att det han fruktat allra mest hade inträffat och föll på knä i en snödriva. ”Gud, nej”, ropade han. Han som aldrig annars brukade be.
Maya överlevde det där första fallet då hon var femton år gammal. Men den svåra psykos hon drabbats av, i kombination med en ätstörning, skulle ändå bli hennes död. Drygt fyra år senare, på en resa till New York, valde hon att hoppa igen. Den gången gick hennes liv inte att rädda. Maya blev nitton år gammal.
Ett år senare hände det osannolika. Familjen Kalmaru drabbades återigen av svår sorg. Den äldsta dottern Salmes liv slutade när hon var 21 år gammal. I hennes fall var det en destruktiv relation, präglad av våld och övergrepp, som ledde till att även hon valde att avsluta sitt liv.
– När Salme dog var det som att vi redan befann oss i källaren och sen visade det sig att det fanns ytterligare några våningar att rasa. På det sättet var fallet lägre. Men å andra sidan fanns inget kvar.
Hur lever man vidare efter att man förlorat båda sina barn i självmord? Det är den stora frågan jag burit med mig inför mitt möte med Walter Kalmaru.
Redan i förväg har jag fascinerats av att han på något sätt verkar ha funnit drivkraften att fortsätta framåt. För någon månad sedan släppte han en bok. I Det stora sveket berättar han sin och familjens berättelse. Nu sitter jag här i köket som han just renoverat. Jag ser mig omkring och konstaterar att de nya luckorna ger en känsla av hopp och framtidstro. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra hur Walter och hans hustru orkar bo kvar här, i lägenheten där de upplevt så mycket mörker.
Under de fyra och ett halvt år som dottern Maya kämpade med psykisk ohälsa präglades den här platsen av ångest, bråk och tårar. Det var också här som Walter senare tog emot beskedet om att hans äldsta dotter var borta.
– Du är inte den första som tycker det är konstigt att vi inte flyttar. Men du måste komma ihåg att det här är också platsen där våra barn växte upp. Här finns också alla våra goda minnen, säger Walter och sträcker mig ett fat med lyxiga konditoribullar.
Innan Mayas psykiska ohälsa började yttra sig i form av en ätstörning var familjen Kalmaru en vanlig familj som tyckte om att vara tillsammans. Walter arbetade som AD och konceptutvecklare och har alltid haft ett stort intresse för film. Han pekar mot vardagsrummet där han och hans små döttrar hade egna filmkvällar. Walters hustru Lotta jobbade natt.
– Jag brukade hyra gamla matinéfilmer som jag ville introducera för mina barn. De satt i sina pyjamasar på var sin sida om mig och tittade på De tre musketörerna och Den siste mohikanen. De älskade det. Det var fina stunder.
Boken som Walter Kalmaru skrivit bygger till stor del på minnesanteckningar han gjorde under åren då de förgäves kämpade för att dottern Maya skulle få rätt hjälp. Berättelsen om hans yngsta barn innehåller svidande kritik mot samhället och målar upp en vårdapparat där unga människor kan falla mellan stolarna tills det en dag är för sent.
Ingen verkar vilja ta något helhetsansvar för Maya. På ätstörningskliniken vill man enbart fokusera på matproblematiken, trots att föräldrarna hela tiden påpekar att Maya måste få hjälp med det som ligger bakom hennes ätstörning. Inom den psykiatriska vården vägras hon terapi eftersom man inte tycker det är någon idé att hjälpa en människa som är så påverkad av svält.
Maya skickas runt mellan olika läkare och institutioner och får aldrig den diagnos som Walter och hans hustru misstänker i ett tidigt skede. Den diagnos som läkare ställt i efterhand: Psykos.
Berättelsen som leder fram till Salmes död är kortare, men lika smärtsam. Visst har Walter och hans hustru en osäkerhet kring pojkvännen som deras äldsta dotter lever tillsammans med. Men inte förrän Salme gör slut med honom blir det uppenbart hur kontrollerande och våldsbenägen han är. Pojkvännen blir vansinnig av svartsjuka. Han både misshandlar och våldtar Salme. När han förstår att hon dejtar en annan kille uppsöker han dennes familj och misshandlar dem.
Det hela slutar med rättegång där Salme ska vittna. Pressen blir för stor för den unga kvinnan, som fortfarande är känslomässigt bunden till mannen hon levt med. Natten innan rättegången tar hon sitt liv.
Det gör ont att läsa om hur Walters hustru Lotta ringer och vrålar rätt ut i Walters telefon:
– HON ÄR DÖD.
Det märkliga är att det är just här, vid de mörkaste ögonblicken, när allt är oåterkalleligt förlorat som Walter Kalmaru också finner det som ska ge honom kraften att leva vidare.
Ett litet ljus någonstans ifrån. Början till en tro. Walter Kalmaru beskriver samma känsla båda gångerna som han tar emot dödsbesked om sina döttrar. När telefonen ringer från New York och de får veta att Maya är död, och när hustrun berättar att Salme är borta.
I chocken är han den som skriker och gråter. Samtidigt upptäcker han något annat inom sig. En märklig känsla av lugn.
– Det är som ett ordlöst idépaket kommer till mig och som om någon säger frukta inte. Allt kommer att bli bra. Jag kan inte förklara det, jag ska inte säga att jag hör Gud, men jag upplever Gud.
När jag tvingades fram till avgrunden för att titta ned i det becksvarta bråddjupet var det som om någon drog i ett relä. Djupet var inte bottenlöst.
— Walter Kalmaru
Walter Kalmarus minnesbilder från dagarna då hans döttrar gått bort är dimmiga, men i sorlet av människor som kommer hem till familjen efter att Salme tagit sitt liv hör han någon säga: ”Och så finns det de som tror att det finns en Gud”. Orden sätter sig i Walter Kalmaru, för hans egen upplevelse i krisen är den motsatta.
– Det är svårt att förklara det, men för mig framträdde Gud i ett ögonblick när man som mest borde betvivla honom. När jag tvingades fram till avgrunden för att titta ned i det becksvarta bråddjupet var det som om någon drog i ett relä. Djupet var inte bottenlöst.
Jag undrar hur det kan vara så, att vissa tappar tron och vissa finner en tro när livet går sönder.
– Jag vet inte, men för mig fanns det kanske inte så mycket att bli besviken på. Det fanns snarare något att finna, svarar Walter.
Walter Kalmaru är noga med att tala försiktigt om sin tro. Han känner sig mest hemma i det han kallar för mystiken. I boken förklarar han tydligt för läsaren att passagerna om hans andliga sökande och om tron inte är skrivet i missionerande syfte. Däremot vill han gärna dela med sig av hur han försökt hantera sin sorg och hur han sökt efter något som kan trösta.
– Livet är stympat och det kan aldrig mer bli helt. Jag har blivit av med båda armarna eller något. Men konstigt nog går det ändå att finna en mening med att leva vidare.
En som kommit att betyda mycket i Walter Kalmarus sorg och sökande efter en väg framåt är Olle Carlsson, då präst i Katarina församling i Stockholm. Han var bekant med familjen och blev den som förrättade båda döttrarnas begravningar. Han blev också Walters själavårdare. I dag driver de tillsammans Kontempel, som är en slags andlig mötesplats där man ordnar samtalsgrupper och möjlighet för människor att reflektera över de existentiella frågorna.
– Det var en befrielse att få sitta ned och på fullt allvar prata om Gud med någon. Olle blev förvånad över min övertygelse.
Med Olle Carlsson har han också kunnat diskutera Jobs bok i Gamla testamentet. Det är en bok som Walter Kalmaru funnit mycket tröst i.
– Huvudfrågan i Jobs bok är varför Gud kan tillåta allt ont som händer honom, och när man läser kan man först tycka att Job inte får något svar på sin fråga. Men min tolkning av Jobs bok är att Gud ändå ger ett svar när han låter Job se världen på det sätt som Gud ser den. Han uppmanar Job att ha tillit.
Att försöka se på våra liv och det som händer ur ett större perspektiv har varit en hjälp, även för honom själv, menar Walter Kalmaru. Något annat som han bestämt sig för att hålla fast vid är tron på en himmel och hoppet om att han ska få träffa sina barn igen.
– Om jag inte skulle få det, då skulle allt vara förgäves. Men jag tror att mina barn befinner sig på en plats där det råder absolut frid och jag tror att vi kommer ses. Då ska jag ösa min kärlek över dem. Jag vågar till och med tänka mig att vi kommer att vara i ett tillstånd där vi kan skratta åt allt det hemska vi tvingades vara med om här.
Tron och hoppet finns där. Samtidigt finns fortfarande vreden och frustrationen över det som Walter Kalmaru uppfattar som samhällets svek mot hans dotter Maya. Hon som aldrig fick den hjälp hon hade behövt. Hon som bara blev nitton år. Innan vi avslutar vårt samtal ber jag Walter sammanfatta vad han skulle vilja förändra i vårdens bemötande av unga människor som mår dåligt. Walter Kalmaru behöver inte tänka länge:
– Jag vill framför allt få igenom två saker: Låt varje ungdom får en person som har koll på deras journal och historia, så att man bygger kontinuitet i vården. Och erbjud unga människor som mår dåligt längre, sammanhållen heldygnsvård. Det är saker som är möjliga. Det kanske hade kunnat rädda vårt barn.
---
Fakta: Walter Kalmaru
- Ålder: 66 år
- Familj: Hustrun Lotta, som också var mamma till döttrarna Maya och Salme
- Yrke: Har under sitt liv arbetat som Ad och konceptutvecklare.
Författare till boken Det stora sveket och medgrundare till mötesplatsen Kontempel, i Stockholm.
---
---
Fakta: Hit kan du vända dig om du brottas med självmordstankar
- Jourhavande präst, alla dagar 21–06. Ring 112 och fråga efter Jourhavande präst.
- Bris, tel 116 111.
- Självmordslinjen tel 90 101.
- Stöd i form av chatt www.mind.se/sjalvmordslinjen
---
