De träffades under ett år som de båda tillägnat mission och evangelisation. Bönen blev redan från början en självklar och naturlig av relationen. Men efter ett par års äktenskap och upprepade missfall, blev det till slut omöjligt att be tillsammans.
Samuel och Joy Renling är båda 33 år gamla och bor i Skelleftehamn utanför Skellefteå. Hemmet består av en stor, gul träbyggnad som tidigare tjänat som missionskapell. Och det passar den lilla familjen fint. Joy, som ursprungligen kommer från Taiwan, sökte sig till Sverige genom missionsorganisationen OM, och hamnade i Jönköping där hon träffade Samuel.
De bad mycket tillsammans under det året, både som team och i större och mindre grupper. Det var något som paret snabbt delade och det följde med in i relationen.
I dag är bön något högst naturligt. Förutom att be tillsammans, ber de gärna tillsammans med sina gäster eller när de hälsar på vänner. Även om gästerna inte är uttalat kristna har de sällan något emot att man ber bordsbön tillsammans åtminstone.
– För egen del förlitar jag mig på Guds ord om att välsigna det hus man kommer till. Jag tycker det är bra att kunna ha som mål att be tillsammans innan man lämnar ett hem som man besökt, säger Samuel Renling.
– Lite beroende på hur samtalen går, lägger han till.
Men det har nyligen varit en tid i parets liv tillsammans där bönen tystnat. Åtminstone för Joy. En tid efter att de hade gift sig 2017 började de försöka få barn och snabbt blev de gravida. Men tre månader in i graviditeten avslutades den med ett missfall. Även om makarna sörjde så tog de ganska snart nya tag. Det var ju inte ovanligt med missfall, hade de förstått.
Även andra graviditeten slutade med missfall.
– Det gjorde oss mer ödmjuka för att det inte alltid är så lätt att få barn. Jag är ofta positiv och har en stark tro, så jag tänkte att det inte var någon fara, säger Joy Renling.
Det var (...) min fullständiga övertygelse och visshet, att jag hade en förbannelse som gjorde att jag aldrig kunde få ett levande barn, att jag hade en babymördande kropp.
— Joy Renling
Men sedan fick hon missfall igen, och igen. Det var efter fjärde missfallet som det kändes som att något gick sönder inuti Joy. Hon var helt förkrossad.
– Jag ville inte ens be längre, jag vågade inte be. Under hela mitt liv har jag fått se hur Gud har svarat på mina böner, och för mig har det varit beviset på att han är god och kärleksfull. Men vem var han nu, när han inte svarade på våra böner? Jag kände en enorm besvikelse. Min tro blev satt på prov, säger Joy Renling.
Samuel, som vuxit upp med en lite annan gudsbild än sin hustru, tänkte mer att Gud är densamme, oavsett vad som händer i livet, oavsett om bönerna tycks bli besvarade eller inte. Han accepterade missfallen på ett annat sätt, utan att det påverkade hans tro på Gud nämnvärt.
För Joy var det betydligt mörkare. Hon gick in i en period där bönen tystnade helt. Hon kunde låta andra personer be för henne, men att formulera en egen bön kändes plötsligt främmande. I ett inlägg på Facebook skrev hon om tiden som att hon trodde att det vilade en förbannelse över henne.
”Det var (...) min fullständiga övertygelse och visshet, att jag hade en förbannelse som gjorde att jag aldrig kunde få ett levande barn, att jag hade en babymördande kropp och att jag hela tiden var så nära utan att nå hela vägen fram. Det var den enda logiska förklaringen till våra fyra på varandra följande missfall under tre år.”
[ Del 1: "Bön kan vara lika känsligt att prata om som sex" ]
Under tiden var Samuel och Joy ungdomsledare i Brukskyrkan i Ursviken, tillhörande pingst. När det var gemensamma bönesamlingar med ungdomarna var det Samuel som fick leda bönen, Joy kunde inte, ville inte. Ibland kunde hon få fram några få ord, men det kändes torrt och krystat.
– Det var en tyst period i vårt böneliv, konstaterar Joy.
– Någon enstaka gång tror jag att vi bad, tillägger Samuel.
– Ja, jag kunde be när det blev påskhelg och allt handlade om mörker och död. Jag kände igen mig, det var så mitt liv kändes. Men när det vändes till att handla om uppståndelse och hopp, nej det var inte för mig. Jag fastnade i graven. Jag brydde mig inte om att söndagen kom med uppståndelse, jag trodde inte på det just då.
Månaderna gick, sorgen var ständigt närvarande och Joy fick hjälp av en kurator. De gick även i samtalsterapi tillsammans som par, något de fick erbjudande om från sjukhuset. Även om sorgen kanske var mest påtaglig för Joy var Samuel långt ifrån oberörd. Han uppvisade symptom på nedstämdhet och vände sig allt mer inåt medan Joy agerade ut sin ilska mer.
– Du spelade mycket tv-spel, vi bakade sötsaker och levde mycket på socker medan vi försökte överleva, minns Joy.
Hela tiden fanns ett stort nätverk, bestående av Samuels föräldrar och syskonfamiljer nära paret, liksom församlingen och många vänner där.
– Församlingen spelade jättestor roll under den här tiden. Jag har hela tiden velat vara öppen med vår kamp och delat med mig av både gravidbesked, och berättat om de gånger vi fått missfall. Många har därför vetat om vad vi gått igenom och kom med matlådor, blommor och hälsningar om att de bad för oss. När vi träffats i kyrkan har vi mötts av stor omsorg och det har vi alltid uppskattat.
Joy stannar upp en stund. Kanske kan det låta märkligt att hon, samtidigt som hon gick igenom den största troskrisen i sitt liv, ändå gladdes åt dem som sa att de bad för henne. Men även om hon visste att hon själv inte kunde be, var det skönt att bli buren av andras böner.
– Jag kände inte den beröring som jag brukade känna, för hjärtat var stängt, men en del av mig uppskattade ändå att folk brydde sig. Det var mer den mänskliga faktorn än att det hade med att Gud brydde sig, tänkte jag.
– Men jag hade, mitt i detta, också börjat längta mer efter Gud.
Jag minns att kuratorn sa till mig att det kan bli en för stor påfrestning för ett par, så att man går skilda vägar.
— Joy Renling
Efter en tid ställde sig makarna i kö för ivf-behandling, för att om möjligt bli gravida med hjälp av sjukvården. Joy lämnade blodprov och gjorde några tester, men innan de kommit längre med behandlingen visade det sig att hon var gravid. För Samuel var det overkligt att de var gravida igen men han vågade inte hoppas att det skulle gå vägen denna gång. Han ville skydda sig och gladde sig inte nämnvärt åt beskedet. Joy tänkte att det var viktigt att be för barnet, men orkade ännu inte be själv, det fick andra göra.
Knappt nio månader efter att de upptäckt att de var gravida, för femte gången, föddes dottern Lumière. En frisk flicka, 15 månader gammal, som under vårt samtal jollrat, suttit en stund i föräldrarnas knä, försökt klättra upp på bordet och framkallat skratt hos sina föräldrar.
Glädjen och stoltheten märks tydligt hos Joy och Samuel.
Längtan efter att bli föräldrar har stillnat och parallellt med hela processen har makarnas gudsbild fått fördjupas och förmeras. I dag kan de se hur Guds omsorg hela tiden omslöt dem, inte minst genom att de två hållit ihop genom allt.
– Jag minns att kuratorn sa till mig att det kan bli en för stor påfrestning för ett par så att man går skilda vägar. Så jag visste att det kunde hända. Men vi har varit så tacksamma över att ha varandra.
– När jag hör andra prata om att de tvivlar och att de lämnat sin tro, då tänker jag att det kan vara en process, det måste inte vara kört. Där var kuratorn så lugn när jag berättade att jag kanske kommer lämna Gud och min tro för alltid. Hon sa bara ”Ja, så kan man känna”. Då fattade jag att det var min känsla just då, det måste inte bli så. Gud kan besegra alla tvivel.
Samuel funderar över det faktum att de kom från olika kristna bakgrunder, där Joy kanske varit mer trosviss än han, och fått se många konkreta bönesvar, medan han själv haft en mer skeptisk blick till bönens kraft. Ändå är det hon som drabbas av en troskris. Han tror att deras olika bakgrunder har varit, och är, bra för relationen.
– Någonstans lär man sig av varandra och kan lära sig mer av Gud på det sättet, säger han.
Hur ser då bönelivet ut i dag? I dag är det tillbaka till att vara en naturlig del av makarna Renlings vardag. Men det har förändrats, det har det.
– I dag har jag ingen bestämd agenda när jag ber, som jag kunde ha förr. Nu ber jag främst för att få vara nära Gud, säger Joy och tillägger att det är något speciellt att få be tillsammans med Samuel.
– Jag är övertygad om att det finns en speciell kraft när man ber tillsammans som par.
Och Lumière, ber ni tillsammans med henne?
– Hon fick en bok med godnattböner i present, men just nu har hon kastat den under sängen och vi når den inte, säger Joy och skrattar tillsammans med Samuel.
---
Fakta: Samuel och Joy Renling
- Bor i Skelleftehamn, båda är 33 år.
- Föräldrar till dottern Lumière, 15 månader.
- Samuel jobbar som teamledare på fritids på Internationella engelska skolan. Joy läser psykologprogrammet vid Umeå universitet.
---
[ Del 2: "Morgonen när huset brann ner var enda gången vi inte haft morgonandakt" ]
