Detta är berättelsen om två familjer. Två bondesöner. Missionären Zakris Zakrison från Jämtland och Laemae Chi från Yunnan. För hundra år sedan träffades de i en bergsby i sydöstra Kina och familjen Laemae mötte Jesus. Tre generationer senare söker barnbarnet Hanna Laemae upp familjen Zakrison.
– Kan du hjälpa mig att hitta de här?
Hanna Laemae från Myanmar håller upp sin mobiltelefon. I telefonen finns ett gammalt svartvitt familjefoto. Den unga kvinnan tittar hoppfullt på mig.
– Det var den här familjen som förde min farfar till tro. De är missionärer, från Sverige, fortsätter kvinnan.
Längst nere i fotografiets högra hörn står några finstilta rader:
Missionär Z Zakrison, Yunnan Prov. West China. Filadelfia Bollnäs.
Den välklädda familjen med vågigt hår ler vänligt och porträttet ser ut att ha ett knappt sekel på nacken. Frågan är om de alls lever?
– … eller kanske går det att hitta deras barn eller barnbarn? fyller Hanna i, som om hon läste mina tankar.
Hanna Laemae är nyss fyllda 30 år. Hon läser en masterutbildning i teologi via Myanmar Institute of Theology (MIT), men just nu befinner hon sig i Sverige för en termins utbytesstudier. Vi har precis träffats på en gudstjänst i Uppsala och jag har berättat att jag bott och arbetat som journalist i Myanmar. Jag känner flera av lärarna på den teologiska högskolan där Hanna studerar i Yangon och under de sista mörka åren har jag följt deras kamp och mod på avstånd, sedan jag själv tvingats lämna landet.
Jag har minst lika många frågor till Hanna, som hon ställer till mig. Hur är det egentligen i Myanmar nu? Hur mår ni på skolan nu, efter militärkuppen?
Sedan militären tog makten för drygt två år sedan har det pågått strider mellan juntan och oppositionen och i stora delar av landet råder inbördeskrig. Men oroligheterna till trots fortsätter ändå unga människor att studera teologi och på något vis har Hanna fått tillstånd att lämna landet och läsa ett halvår på den Enskilda Högskolan i Stockholm (EHS). Själv är hon övertygad om att det var mer än bara tur att hon kom iväg. Att fördjupa sin bibelkunskap är nämligen inte det enda som Hanna vill göra det här halvåret. Hon har också bett till Gud att hon ska hitta sina andliga rötter.
– Min farfar var en av de allra första som blev kristna i hela vår folkgrupp. Det är tack vare honom och de svenska missionärerna som jag och väldigt många fler i Lisu-folket är kristna i dag, berättar Hanna vidare.
Hon bläddrar fram ännu en svartvit bild i mobiltelefonen av en ung man och kvinna klädda i traditionella kläder och huvudbonader. Med stor inlevelse berättar hon om när de svenska missionärerna kom till deras bergsby i sydvästra Kina någon gång på 1920-talet och hur hennes nygifta farfar, Laemae Chi, och hans fru, Ah Sar Mae, bestämde sig för att ta emot Jesus, ett beslut som kom att kosta dem allt.
– De andra byborna blev vansinniga. Andarna vågade inte längre komma till deras ceremonier när de kallade på dem, sa de. De skyllde allt på farmor och farfars nya Gud, berättar Hanna.
Paret fördrevs från hembyn och Hannas farfar och en handfull andra blev i stället de första evangelisterna bland sitt eget folk. Tillsammans med de svenska missionärerna reste de från bergsby till bergsby och förkunnade evangelium, tills förföljelsen i Kina blev så svår att både svenskarna och Lisu-evangelisterna till slut fick fly till Myanmar. Resultatet av missionen är att en majoritet av Lisu-folket, flera hundra tusen, är kristna i dag.
– Det sista jag vet är att farfar hjälpte svenskarna att fly över bergen till Myanmar med hjälp av 15 hästar. Han skickade med dem fyra av sina egna hästar så att de kunde fortsätta resan söderut. Själv vände han tillbaka till Kina för att fortsätta missionen ytterligare några år innan han också fick fly med sin familj till Myanmar, men jag vet inte hur det gick för svenskarna, Zakrison.
Jag lovar att göra det jag kan för att hjälpa Hanna, men vid en första sökning ger namnet Zakrison drygt 3 000 träffar på Eniro. Via Google hittar jag bara historiska fakta om svensk pingstmission och trots att jag mejlar hela Filadelfiaförsamlingens styrelse i Bollnäs får jag inga konkreta svar. Dagarna går. En anställd i Bollnäs är dock behjälplig och börjar prata med församlingsmedlemmarna.
Till slut hittar han en väninna till Lilly Zakrison, en av döttrarna i den svartvita bilden. Det visar sig tyvärr att Lilly är död och vi får en bild av gravstenen, men efter ytterligare efterforskningar lyckas väninnan ta reda på telefonnumret till ett syskonbarn. På så vis kommer vi till slut i kontakt med ett barnbarn till ursprungsfamiljen Zakrison som bor i Göteborg. Hanna är strålande lycklig. När kan vi åka dit?
Några veckor senare sitter vi så i en bil, på väg mot västkusten. Hanna är så förväntansfull att hon knappt kunnat sova på flera nätter. Hon sitter i framsätet och läser högt ur en bok där olika delar av hennes farfars berättelser finns nedtecknade. Hon googlar och ringer till släktingar för att dubbelkolla årtal och detaljer medan vi närmar oss Göteborg. Jo, allt verkar stämma. Anna och Zakris Zakrison kom till Kina 1922, där de fick barnen Zeth, May, Rune och Lilly, som alla finns på den svartvita bilden.
I ett soligt villakvarter säger Google Maps att vi har anlänt till vår destination. På garageuppfarten står en man och vinkar oss välkomna, inte helt olik sin pappa Rune på den gamla svartvita bilden. Han ler brett.
– Welcome, welcome, säger Peter Zakrison och visar oss in.
Där finns också Runes fru Hervor, den yngre brodern Urban och en stor del av Peters egen familj. Även Zeths barnbarn Tobias Nilsson är där.
Hanna börjar nästan gråta när hon ser porträttet av Anna, Zakris och barnen på vardagsrumsbordet. Det är exakt samma foto som hon själv har i sin telefon.
– Det här är som en dröm, utbrister Hanna.
Peter har också böcker, gamla brev och bilder av allt från hästar till bibelskolelever och missionärskollegor. Han uttyder den snirkliga handstilen i fotoalbumen och översätter. Hanna lyssnar uppmärksamt och jämför med informationen i sin egen bok. Många av berättelserna handlar om de äventyrliga evangelisationsresorna i bergen.
– Vid ett tillfälle när de var ute med den svenska missionären Karl Asp på predikotur i byarna blev de överfallna av rövare, men då berättade Zakris att Karl slet ut sina löständer och drev anfallarna på flykten. Något sådant hade de aldrig sett!, skrattar Peter.
Ibland fick även barnen följa med på evangelisationsresorna. I ett av breven på bordet har Zakris skrivit att ”de små fick sitta i en korg som bars av gubbar. Det gick bra på alla sätt, ty, Herren var med och bevarade. Nog hade vi en del äventyr att uppleva, men det gör ej något, snarare det gör det mer intressant, helst man kan taga det med lugn.”
Något år senare, när Rune var 6 år gammal, skriver Zakris:
”Det var roligt för barnen att komma ut och rida ett tag, de äro nu alla goda ryttare. De gjorde väl någon kullerbytta ibland från hästryggen, men det var ej farligt.”
[ Bryr sig västvärlden om Myanmar? ]
Trots att livet i Kina var både krävande och strapatsrikt är minnena som återberättas genomgående ljusa. Sonen Rune fortsatte tala om Kina som sitt ”hem” långt efter att familjen återvände till Sverige och historierna är många om allt från den egna åsnan Blenda, till vännerna på missionsstationen i Tengyueh och allt han lärde sig i Kina. Även om Rune gått bort är berättelserna fortfarande väldigt levande bland barn och barnbarn.
Plötsligt bryts kaffesorlet av ett telefonsamtal. Det är Hannas släktingar i Myanmar som ringer via messenger. Nu kan de inte hålla sig längre. De vill veta hur det har gått med resan.
I Myanmar har det redan hunnit bli kväll, men i ljuset från lysrören i det lilla hemmet ser vi Hannas föräldrar och en faster på den lilla skärmen. De är märkbart berörda. De kan ingen engelska, men Hanna översätter. Deras Lisu blandas med samtalet på svenska runt bordet i Göteborg och de visar fotografierna som står på hyllorna där hemma, bilder av släktingar från Kina och av Hannas farfar och farmor.
Även Hervor hälsar och säger några ord på kinesiska. Alla på skärmen utbrister i ett stort ”Åh”, när de förstår att Hervor är Runes fru.
– Mina föräldrar önskar er allt gott. Detta är en väldigt speciell stund för dem. De ber att Gud ska välsigna er och de är väldigt glada och tacksamma till er alla för vad Zakris och Anna har gjort för vårt folk, översätter Hanna innan samtalet avslutas.
Allt började med att Zakris fick se en syn av en man med en fläta på ryggen, omgiven av andra folk.
— Hervor, Zakris och Annas sonhustru
Luften är tät. Det starka mötet har skurit genom både tid och rum.
Urban, Peters lillebror, harklar sig.
– När vi reste till Kina med pappa Rune i början av 2000-talet undrade vi om det fortfarande fanns några kristna kvar, om deras arbete hade burit någon frukt på lång sikt. Och nu sitter du här och berättar om allt som de fått betyda. Det är väldigt speciellt.
Hanna nickar.
– Våra farföräldrar levde ett svårt liv, men det bar också stor välsignelse – något som också gått i arv till oss, bekräftar hon.
– Det är ju så otroligt gripande att få sitta här, bryter Hervor in.
– Tänk att Gud valde Zakris, som kom från en bondefamilj långt upp i Jämtland och inte visste nästan någonting om världen. Och så förde han ihop honom med en kaptensdotter från Skanör. Och så sa han: Gå till Kina! Och nu sitter det en flicka här, vars farfar blev frälst när han träffade er farfar!
Hervor skakar på huvudet och ler.
– Allt började ju med att Zakris fick se en syn av en man med en fläta på ryggen, omgiven av andra folk. Med hjälp av hustrun Anna, som hade rest och utbildat sig, förstod Zakris att det måste ha varit en man från Kina han sett.
– Vid ett senare tillfälle såg han också en båt i en syn, med ett särskilt namn. Han som nästan inte kunde något alls om båtar! Och när Anna och Zakris väl klev på båten som skulle ta dem första etappen mot Kina så visade det sig att det var precis den båt som Zakris sett i sin syn, med samma namn som i drömmen. Det är ju en fantastisk berättelse. Och det en sån klar kallelse. Men det kanske man var tvungen att ge på den tiden.
[ Missionärsparet förlorade nästan allt i kampen för frälsning ]
Hervor skrattar igen. Hon minns Anna och Zakris med mycket värme och tacksamhet över allt de kommit att betyda för henne.
– De var verkligen underbara människor. De hade humor och stod på sån fast andlig grund. Det kände man. Jag växte så mycket när jag var med dem.
Förmågan att uppmuntra och utrusta andra runt omkring är nog också en av anledningarna till att Zakrisons livsgärning levt vidare så starkt. I ett av de sista breven som finns bevarade på vardagsrumsbordet hos Zakrison ber Zakris den understödjande pingstförsamlingen i Bollnäs att be för alla de lokala ledarna.
”Det är ju ofta så att, att missionären skall vara med i allting, men det måste arbetas bort så att allt inte hänger på honom.”
Några missionspengar för att betala lön till de lokala ledarna eller bygga lokaler fanns dock inte. Detta till trots fortsatte Hannas farfar och många andra evangelister att predika evangeliet och bygga kyrkor, ofta med fara för sina egna liv, även efter att de svenska missionärerna tvingats fly. Faktum är att kyrkan fortsatt växa på samma sätt, ända fram till i dag.
Innan vi skiljs åt delar Hanna lite om den svåra situationen i Myanmar. När hennes utbytesstudier i Sverige är avslutade ska hon återvända till sin tjänst som lärare på The Lisu Theological College. Dit kommer några hundra studenter med väldigt varierande studiebakgrund för att läsa på bibelskolan varje år. Somliga har bara gått några år i skolan och de flesta kommer från Lisu-byar i de konfliktdrabbade gränstrakterna mellan Myanmar och Kina, där de fungerar som ledare i sina församlingar.
– Min önskan är att de ska få en djupare förståelse för Bibeln och relation till Jesus. Bönen och vikten av försoning är också något som jag tror är avgörande i vårt land just nu, säger Hanna Laemae.
På frågan om hur hon känner för att snart återvända så blir hon tyst en stund.
– Helt ärligt, så har det varit väldigt bekväma och fina månader här i Sverige. Jag skulle gärna vilja stanna, men jag har inget val. Det här är min kallelse. Precis som för min farfar och för Anna och Zakris så har jag ett uppdrag att vara där jag vet att Gud har satt mig.
---
Fakta: Myanmar
- Myanmar (även kallat Burma) är ett land i sydostasien som gränsar till Kina, Bangladesh, Indien, Thailand och Laos.
- Myanmar räknas som ett av världens minst utvecklade länder till stor del på grund av att man under många år styrts av militärjuntor som isolerat landet från omvärlden.
- I Myanmar bor närmare 60 miljoner människor.
---
[ Pastor gripen för predikan i Myanmar ]