Makarna Gunilla och Håkan Gniste har sex biologiska barn och tio familjehemsplacerade som i olika perioder bott hos familjen. Oavsett hur många de varit runt frukostbordet har andakten varit ett givet inslag.
– Bönelivet kan inte baseras på om jag är på ”andligt humör” eller inte, säger Håkan Gniste, 70 år.
Gunilla Gniste, 73, minns fortfarande den överväldigande känslan när hon som 13-åring kunde börja be tillsammans med sin pappa. Han kom till tro strax efter Gunilla och tacksamheten hon kände över att få dela bönelivet med en familjemedlem finns kvar.
– Det var himmelriket när jag och pappa kunde be tillsammans. Att få dela det med sin familj har därför alltid känts väldigt värdefullt för mig, säger hon.
Redan som unga och nygifta hittade makarna Gniste en form för morgonbön tillsammans, och den rutinen har de hållit fast vid, oavsett hur familjelivet sett ut. Med sex biologiska barn och tio familjehemsplacerade barn som bott i hemmet i olika omgångar har det sällan varit lugnt och tyst vid köksbordet hos Gnistes.
– Det var liv och oväsen emellanåt, så då fick vi bara göra det helt enkelt. Det handlar om att inte gå på känslor om bönen ska bli av, säger Håkan Gniste.
– Vi jagade olika andaktsböcker som skulle passa för de olika åldrarna. Våra fosterbarn tyckte det var skönt med rutinen, även om de inte kom från kristna hem. Jag tror inte vi har missat en dag på alla år faktiskt, säger Gunilla Gniste.
Men en dag uteblev morgonbönen vid familjen Gnistes frukostbord. Det var efter natten till den tredje mars 2009, när huset i Uddevalla började brinna och pappa Håkan skadades mycket allvarligt, med 85-89-procentiga brännskador över kroppen som följd.
Ett kvarglömt värmeljus i ett sovrum på övervåningen var orsaken till branden och många tidningar skrev om den dramatiska händelsen, där fem tonåringar överlevde, samt Gunilla och Håkan. Händelsen satte djupa spår hos alla i familjen.
På grund av sina skador tillbringade Håkan Gniste hela 225 dagar på sjukhus. I den ofrivilliga stillheten som rådde upplevde han sig mer omsluten av Gud än någonsin tidigare.
– Jag kommer ihåg att jag saknade hemmet och våra gemensamma bönestunder varje morgon. Nu fick jag i stället lyssna på Bibeln och på kristen musik, berättar Håkan Gniste och tillägger att det kanske var tråkigt för personalen att hela tiden behöva lyssna på.
– Men de sa att de tyckte det var fint också. Det var våra egna barn som spelat in sånger till pappa, förklarar Gunilla Gniste.
För henne blev stunden i ambulansen värdefull, efter att hon försäkrat sig om att de hemmavarande barnen var i säkerhet, och efter att hon handgripligen dragit ut sin make ur det brinnande huset. På väg mot sjukhuset bad hon och läste Psalm 23. När hon kom till orden ”Om jag än vandrar i dödsskuggans dal fruktar jag intet ont …” hände något hon aldrig glömmer.
– Jag kan inte förklara med ord den fantastiska närvaro jag fick uppleva då. Jag bara visste att Gud hade detta i sin hand. Det är i de svåra stunderna som det blir extra värdefullt att ha bibelord i huvudet att återkomma till. Därför behöver bibelläsandet hela tiden upprätthållas.
Efter traumat med branden och Håkans långa sjukhusvistelse förändrades bönerutinen i Gnistes hem. Håkan ville gärna bevara den goda stillheten han upplevde på sjukhuset och fortsatte med sin rutin att gå upp tidigt om morgnarna för att söka Gud i ensamhet. Han menar att det är mycket det som hjälpt honom igenom den svåra tiden. Gunilla å sin sida ligger gärna kvar en stund och har sin andakt i sängen. Där överlåter hon sig inför dagen, läser Psalm 23 och lyssnar in vad Gud har att säga.
Bönelivet och bibelläsningen är ju motorn för allt man gör.
— Gunilla Gniste
Efter andakt på var sitt håll äter makarna gemensam frukost och samtalar. Vad vill Gud säga dem i dag, finns det något bibelord de vill dela med varandra? Har de andra frågor att lyfta? Den nya rutinen, sedan barnen flyttade ut, är lika viktig för dem båda.
– Bönelivet och bibelläsningen är ju motorn för allt man gör. Jag som jobbat med själavård i 40 år vet att man är så totalt beroende av Herren för att komma till rötterna i människors liv. Ska jag kunna göra det måste jag leva nära den helige Ande så att jag kan vara ett redskap, säger Gunilla Gniste och får medhåll av sin man:
– Man behöver en rutin, och det är inte lagiskhet utan goda vanor. Vill vi vara andra till hjälp behöver vi själva hela tiden fylla på, genom bön, bibelläsning och gudstjänst. Det handlar inte om att vara på ”andligt humör” eller att jag ska känna för det. Bönelivet bör inte baseras på känslor, för livet är upp och ner. Där är rutinen en ovärderlig hjälp.
Makarna rekommenderar att följa en andaktsbok, gärna en som följer kyrkoåret, för att få den dagliga bönen att fungera. De har upplevt hur en färdig ordning skapar frid och minskar stressen.
– Och de flesta barn älskar och behöver rutiner, de kommer snabbt in i det, tillägger Gunilla Gniste.
[ Del 1 i artikelserien: "Bön kan vara lika känsligt att prata om som sex" ]
---
Fakta: Gunilla och Håkan Gniste
- Håkan är 70 år och Gunilla 73.
- Bor i Uddevalla och har sex biologiska vuxna barn samt flera barn som bott hos familjen genom olika placeringar.
- Paret grundade församlingen Fristaden år 1987. Fristaden vill vara en öppen kyrka där alla får plats. Den är sprungen ur den karismatiska andan, med en öppenhet till ensamma och tilltufsade. Varje torsdag bjuds det in till mat och gemenskap.
- Båda makarna har bakgrund inom Frälsningsarmén och ekumenik har alltid varit viktigt för paret. Håkan är pastor och Gunilla själavårdare i grunden.
---
