När Putins bomber började falla över Dnipro packade Inna och Artem in alla sina barn, en saxofon och ett dragspel i bilen och lämnade sitt hem. Efter en lång och skräckfylld resa landade de i litet hus på landsbygden utanför Vallentuna. För mamma Inna var det som att krypa in i Guds famn.
Inna Polakova skrattar och slår ut med armen:
– Hemma i Ukraina hade jag ett kök som var lika stort som hela vår boyta här i Sverige. Men vi har det fint här.
Vi står på verandan till det lilla brunmålade trähuset på landet utanför Vallentuna där Inna, Artem och deras fem barn i åldrarna fem till fjorton år från Ukraina bor sedan 1,5 år tillbaka. Allt är vackert inbäddat i grönt. På den ena sidan av huset ligger skogen, där maken Artem i dagarna skördat mängder av svamp. Åt det andra hållet breder ängarna ut sig. Augustiregnet hänger i luften, och en bit bort skymtar en liten sjö. Det vilar något sagolikt över den lilla stugan. om fembarnsmamman, fotografen och programmeraren Inna för ett par år sedan hade fått veta att detta snart skulle vara deras hem hade hon nog tyckt att det lät påhittat.
– Vi hade nyss flyttat in i vårt hus i Dnipro när kriget bröt ut. Det var vårt drömhus, som vi byggt på i tio år. Vi hade swimmingpool och trädgård med fruktträd och sextio olika sorters rosor. Men en dag visste vi bara att vi måste lämna allt. Ibland måste man lita på sin Gud-känsla, säger Inna.
Den kristna tron har funnits med henne ända sedan hon var liten. Hemma i Ukraina är hon och maken Artem medlemmar i en liten pingstförsamling. Sedan de kom till Sverige har de besökt olika frikyrkor norr om Stockholm och planen är att de snart ska bli medlemmar någonstans. Inna Polakova är en person som utstrålar glädje. Hon har lätt för att skratta och ställer hela tiden nyfikna frågor om oss.
Vi är här för att prata om deras flykt från Ukraina, men när man möter Inna trillar man hela tiden in på andra saker som präglar hennes och familjens liv. En sådan sak är musik.
– Jag är den enda i den här familjen som inte är musikalisk, säger Inna och brister ut i skratt år sig själv.
Sedan visar hon oss friggeboden där de ställt ett elpiano som tonårsdottern Lisa kan öva på.
– Lisa tar pianolektioner, musikteori-lektioner och sjunger i kör. Juliana spelar fiol och Ivan börjar snart på musikskolan Lilla akademin i stan. Han spelar dragspel och saxofon. De yngsta pojkarna vill gärna spela dragspel, men vi har inte hittat så bra lektioner för det i Sverige än, säger Inna.
Det är maken Artem som väckt passionen för musik i familjen. Delar av hans släkt är musiker och när familjen skulle fly var det viktigt för honom att få med sig några av instrumenten. Inna skrattar när hon minns hur trångt det blev i familjens bil.
– Tänk dig själv, fem barn och två vuxna, det var ju redan fullt! Men Artem tyckte att vi skulle ta med saxofonen och dragspelet. Man kan skaffa det mesta, men bra instrument är alltid svåra att få tag i, menade han. Så här i efterhand vet jag att det var rätt. Vi har haft så mycket glädje av instrumenten!
När vi klivit in i familjens hus kommer vi in en kombinerad hall och matrum. Inna ber oss slå oss ned vid bordet där en gräddtårta med bär redan står framdukad. Äldsta dottern Lisa kommer ut från rummet bredvid tillsammans med sin bror Ivan, för att hälsa. När mamma Inna berättar att Lisa och Ivan varit på ett kristet barn -och tonårsläger i sommar sprider sig en lycklig min över Lisas ansikte.
– Det var så, så kul, säger hon.
Nu är sommarlovet slut och tolvårige Ivan ser mycket fram emot att börja i den nya musikskolan i stan. Lisa däremot hade gärna fortsatt vara ledig.
– Skolan är okej, men jag skulle mycket hellre ta danslektioner, säger Lisa och ler retsamt mot sin mamma.
Efter drygt ett år i Sverige förstår barnen mycket av språket. För Inna är det lite svårare. Hon och Artem har just påbörjat sin ”Svenska för invandrare”-kurs och när vi pratar blir det en mix av svenska, engelska, ukrainska och Google translate. Det fungerar bra.
Inna skär upp tårtbitar åt oss och vi ber henne berätta om flykten. Om de dramatiska dagarna förra våren då hon och Artem tog sina fem barn och lämnade Ukraina.
Folk i kyrkan sa att Gud kommer att hjälpa oss. Det är klart att vi också tror att Gud är med oss, men vi kände ett ansvar för att hålla våra fem barn säkra.
— Inna Polokova
Artem och Innas hus ligger nära Dnipros stora militärbas. Under de sista veckorna innan kriget var det tydligt för dem att det pågick en militär upprustning.
– Vi såg militärer och stridsvagnar överallt och förstod att något skulle hända.
Ändå var människor omkring Inna och Artem inte särskilt oroliga:
– Vi kände oss som de mest pessimistiska bland våra vänner. Ingen trodde att det skulle bli så allvarligt. Folk i kyrkan sa att Gud kommer att hjälpa oss. Det är klart att vi också tror att Gud är med oss, men vi kände ett ansvar för att hålla våra fem barn säkra.
För att vara beredda såg Inna och Artem till att förnya familjens pass och skaffade mycket extra bensin till bilen. Ändå hoppades de in i det längsta att de skulle kunna stanna i sitt hem.
– Artem sa hela tiden att Gud kommer visa oss tydligt om vi måste fly.
Så kom natten till den 24 februari då kriget bröt ut.
– Vi vaknade klockan fyra på morgonen av ljudet av en missil som passerade ovanför oss. När bomberna började slå ned bara några kilometer bort skakade vårt hus som om det var gjort av papper. Det kändes som om dörren skulle trilla in.
Inna och Artem Polokova slog på tv:n för att få information om läget och klockan sex på morgonen sändes Putins tal. Paret Polakova förstod att detta var en krigsförklaring. Nu ville de komma iväg så fort som möjligt. Samtidigt ville de inte stressa barnen.
– Vi sa till dem att vi skulle ge oss ut på en resa. De fick packa en liten väska var och ta med sig några leksaker och lite kläder.
Tre timmar efter Putins framträdande i tv satt hela familjen i bilen. För Inna kändes situationen extra stressande eftersom flera av barnen just då hade feber.
– Det var någon slags influensa som hade gått från familjemedlem till familjemedlem, men vi fick med oss lite febernedsättande tabletter och åkte.
Inna och Artem Polokova var rädda, och hade en stark känsla av allvar. Ändå förstod de inte att detta var sista gången på kanske flera år som de såg sitt hem.
– Vi tänkte att vi skulle behöva sätta oss i säkerhet under några veckor. Kanske ett par månader. Det var nog lika bra att vi inte visste, säger Inna.
Parets första plan var att åka västerut i Ukraina, mot Lviv där läget för tillfället var säkrare. Även om de kom snabbt iväg, skulle bilresan bli besvärlig.
– Alla körde mot Lviv. Vi hamnade i långa köer och vid många av de stora städerna hade militären satt upp spärrar eftersom städerna bombades. Då var vi tvungna att åka runt.
Efter två dagar nådde de flyktinglägret i Lviv. Här delades det ut mat och förnödenheter och familjen upplevde en lättnad över att vara framme. Men bara några timmar efter att de anlänt till Lviv föll bomber i närheten av staden.
– Då kände vi att vi inte ville stanna där heller, säger Inna.
Det var kallt och utanför fönstret fanns bara fält. Maten jag hade tagit med var slut.
— Inna Polokova
Ytterdörren till den lilla stugan flyger upp och familjens tre yngsta barn kommer farandes över tröskeln med pappa Artem i släptåg. Artem har flera jobb. Kvällstid och helger arbetar han med event, och på vardagarna är han trädgårdsmästare. Barnen Juliana, 10, David, 7 och Samuel, 5, har varit på fritids, och hälsar glatt på oss. Juliana visar upp de färgglada mindcraft-gubbarna hon pärlat under eftermiddagen. Pappa Artem slår sig ned bredvid sin hustru.
– Har du berättat om den första svenska polisen som tog emot oss? undrar han.
– Nej, vi kommer till det snart, säger Inna.
Inna och Artems första tanke när de insåg att de måste fly utomlands, var att bege sig till Schweiz. Inna hade tidigare arbetat för ett schweiziskt medieföretag och familjen hade vänner där. Men under timmarna i Lviv, talade de också med Innas bror som bor i Sverige.
– Han argumenterade för att vi skulle åka hit i stället. Han sa att Sverige är ett bra land för barnfamiljer.
Natten i Lviv tillbringade de i bilen. Barnen sov i baksätet medan Inna och Artem diskuterade sin framtid.
– Egentligen var det mer naturligt att åka till Schweiz, men vi kände en frid över tanken på Sverige.
När morgonen kom hade de bestämt sig. De körde mot färjan som skulle ta dem till Sverige och som skulle avgå från Polen. Några mil före färjeläget i Polen hamnade de i en ändlös kö, och där blev de stående i hela två dygn.
– Det var kallt, och utanför fönstret fanns bara fält. Maten jag hade tagit med var slut, minns Inna.
När fembarnsmamman tänker på människorna som kom till familjens räddning under dessa dagar översköljs hon av känslor.
– De dök upp från ingenstans. Vanliga polska medborgare som knackade på vår bilruta och räckte oss mat. Riktig mat alltså – potatis och köttgryta. Sådant som ens farmor lagar åt en, berättar hon.
Innas ögon fylls av tårar och hon tystnar. Artem tar över och beskriver lättnaden de upplevde när de äntligen fick köra ombord på färjan till Sverige. Färjebolaget ordnade ett rum med sängar för alla och de kunde duscha för första gången på nästan en vecka.
Sedan berättar han om den första personen han talade med när familjen klev i land på svensk mark. Det var en polis. Orden han sa har etsat sig fast i fembarnspappans minne:
– ”Nu är ni säkra. Nu behöver ni inte vara rädda”, sa han, berättar Artem.
Via en grupp på Facebook hade Inna och Artem fått kontakt med svenskar som var villiga att hjälpa flyktingar från Ukraina. En av dem var en affärsman som bodde norr om Stockholm. Redan på färjeterminalen i Nynäshamn fick familjen en lapp med adressen till det lilla huset utanför Vallentuna som affärsmannen kunde låna ut. De ställde in GPS:en och åkte.
När Inna, Artem och de fem barnen kom fram hade affärsmannen och hans sambo fyllt stugans kylskåp med mat.
– Allt kändes som ett mirakel. Det var som att krypa in i Guds famn, berättar Inna.
[ Linda Alexandersson: Ge ukrainska flyktingar rätt till sfi och bidrag som går att leva på ]
Barnen har för länge sedan tröttnat på att lyssna på vårt samtal. Femåringen David har krupit upp i soffan och slötittar lite på en Ipad. Vi frågar tolvåringen Ivan om han kan spela något på sin saxofon. Han plockar fram den och samlar sig lite. Ögonen glittrar av stolthet och kinderna fylls med luft. Sedan spelar han, helt felfritt, en bit ur Henry Mancinis klassiska musiktema från filmen Rosa pantern.
Ivan blir lite generad när vi applåderar, men egentligen är han van att spela för större publik. Pappa Artems nätverkande i det nya landet, med både ukrainska och svenska musiker, har lett till att barnen fått medverka i massor av konserter sedan de kom hit. De har spelat och sjungit i kyrkor, konsertlokaler och på fredsmanifestationer utomhus.
Musicerandet har bidragit till att de snabbt fått nya vänner och när Inna och Artem ser tillbaka på allt som hänt sedan de kom hit tycker de att pusselbit efter pusselbit fallit på plats.
Inna säger att det känns som att Gud hade förberett för dem, innan de kom. Samtidigt, menar hon, är det viktigt att man själv har rätt inställning.
– Vi har bestämt oss för att säga ja till de möjligheter vi får. Både när det gäller jobb och barnens konserter. Nu har jag och Artem fått möjlighet att studera svenska. Då är det bara att göra det.
Det utbryter ett glatt kaos när vi går ut för att fånga hela familjen Palakova på bild. Inna försöker förgäves få de yngsta barnen att sluta göra grimaser, samtidigt som hon inte kan låta bli att skratta åt dem. Det är nästan svårt att tro att detta är en familj som tvingats fly från ett krig. När barnen fått springa iväg igen berättar Inna och Artem att det inte heller är kriget och tankarna på att återvända till hemlandet som styr deras vardag. I stället har de bestämt sig för att tänka framåt.
– Det är klart att vi saknar vänner och familj, men nu är vi här i Sverige och vi trivs här. Det kommer att ta åratal att bygga upp Ukraina igen och våra barn växer upp nu. De går i skolan och utvecklas och vi måste se till att det blir bra. Vi kan inte förutsäga vad som ska hända, men vi har hela tiden känt sådan frid över beslutet att komma till Sverige. Vi tar ett steg i taget och så får vi se hur Gud leder oss, säger Inna Polakova.
---
Fakta: Familjen Polakova
- Familjen består av mamma Inna 37, pappa Artem 39, barnen Lisa 14, Ivan 12, Juliana 10, David 7 och Samuel 5
- Familjen flydde från sin hemstad Dinipro i Ukraina när kriget bröt ut den 24 februari förra året. Nu bor de i ett litet hus i Vallentuna.
- Män som har fler än tre barn är fria att lämna Ukraina tillsammans med sina familjer.
- Familjen Polokova älskar musik och barnen har uppträtt på flera stora konserter och fredsmanifestationer sedan de kom till Sverige.
---
[ Ukrainske pastorn: Jag försöker skydda mitt hjärta från hat ]
