Livets ords ungdomspastor Fabrice Ahishakiye har noterat hur frikyrkor ofta kommer in med fel inställning till förorten och invandrare. Kulturell förståelse är viktig och börjar med att involvera folk ifrån dessa områden i verksamheten, menar han.
Framför Radisson Blu, vid Uppsala station, sitter Fabrice Ahishakiye och väntar i en bil jag inte lyckas hitta. Fabrice är ungdomspastor i en av Sveriges största kyrkor – fördomsfullt förväntar jag mig inget mindre än att han sitter i någon av de senare modellerna. Det plingar i telefonen.
”Sitter bakom taxin i en Volvo S60″, skriver Fabrice Ahishakiye i sitt sms.
En Volvo S60? Jag tittar upp, och mycket riktigt, i en minst 20 år gammal bilmodell sitter Fabrice Ahishakiye och väntar. Han bär en röd collegejacka, svart keps och har ett stort leende.
Vi klickar direkt efter att vi hälsat och börjar prata. Det finns inget kallprat i vår konversation. Vi är inne i ett flyt. Kanske är det på grund av Fabrices vänliga, trygga och utåtriktade personlighet. Eller så är det för att vi är jämngamla. Men kanske är det även för att det är ett snack som jag känner väl igen. Ett språk vi båda kan flytande: mellanförskapets språk – det språk som förortsungar från olika kulturella bakgrunder har gemensamt. Fabrice växte både upp i Afrika och i Stenhagen, och jag växte upp i Mellanöstern och i Stockholmsförorten Rinkeby. Ändå delar vi i många stycken samma uppväxt.
Det är på något sätt en lättnad att prata med Fabrice i en frikyrklig kontext. Här finns inte fasaden som en ung, vuxen förortsunge känner att den måste visa upp i medel-och-överklasskretsar, oftast bland vita svenskar och inte minst i frikyrkan. En fasad där man som första eller andra generationens invandrare känner ett ansvar att representera sitt ”folk” väl, och att ständigt motbevisa den negativa stereotypen av en ”blatte” – något som Fabrice och jag kommer att prata en del om.
Vi åker mot Stenhagen, där Fabrice Ahishakiye växte upp. Stenhagen är en stadsdel i Uppsala som har en blandad befolkning, men med en tydlig segregation mellan svenskar och invandrare. Svenskarna från medelklassen bor i de mer välbärgade delarna, västra och södra Stenhagen, medan låginkomsttagare, majoriteten invandrare, bor i mellersta och östra Stenhagen – där Fabrice bodde. Han berättar om vännerna han hade här, där de flesta, likt honom, var födda i andra länder. Utan att gå in på detaljer berättar han att en del var kriminella och att en del andra flyttat härifrån i jakt på en bättre framtid. Många från uppväxten har han fortfarande god kontakt med.
– Man måste fortfarande hålla kontakten med dem, för man kan inte glömma vart man kommer ifrån. Glömmer man vart man kommer ifrån, då är man körd, säger Fabrice.
Att inte glömma sina rötter, vilka trösklar man har tagit sig över och hur Gud har burit genom allt är viktigt för Fabrice Ahishakiye. Han kom till Sverige från Burundi när han var tolv år, med sin lillebror Jean. Föräldrarna hade dött, och därför flyttade de till sin farbror i Sverige. Farbrodern bodde redan då i Stenhagen, Uppsala, i ett hem som några av hans bekanta från Livets ord hade hjälpt till att lösa. Han var själv med i församlingen och genom farbrodern introducerades Fabrice både till kyrkan, och så småningom också till Livets ords kristna skola. Fabrice var en av få invandrare på skolan.
– Vi var kanske tre svarta på hela skolan. Jag var den enda i min årskurs. Alla drog ju de här svartskalleskämten utan att tänka. Och jag bråkade med folk på grund av det.
I dag har Fabrice varit gift med Amanda Ahishakiye i över fyra år, och han har precis gått över från att ha varit Livets ords ungdomspastor, där han främst arbetar med kyrkans ungdomsverksamhet Youth på fredagskvällar, till att på deltid fokusera mer på församlingens unga vuxna. Resten av tiden kommer han att ägna sig åt att studera till socionom – något som han vill kombinera med sin tjänst i församlingen.
[ Salem Yohannes tar fajten mot rasismen i kyrkan ]
Under åkturen pekar Fabrice på olika platser han har starka minnen till; fotbollsplanen där han spelade i ett lag med majoriteten ljushåriga svenskar. Han berättar hur svenskarna hade dyra fotbollsskor medan han och de andra invandrarna hade skor från Lidl. Han pekar på lägenheten, där hans kompis från Syrien bodde, på stadsbuss nummer 5 som var fullsatt och livlig när han åkte med den hem, på Icabutiken där han och vännerna snattade godis, och på kiosken som de brukade hänga utanför. Till sist pekar han på en liten byggnad – en slags kombination mellan ett radhus och en lägenhet. Här bodde Fabrice och Jean tillsammans med deras farbror och hans familj när bröderna först kom till Sverige. Fabrice lägger direkt märke till en del förändringar.
– Bror, det är staket och grejer där! Det hade vi inte råd med – vad är det här? De har förstört hela grejen, säger Fabrice skämtsamt och skrattar.
Vi går ut ur bilen, och Fabrice visar mig en sten som han satt på när han för första gången fick både se och smaka snö. Han visar var hans vänner bodde; grannarna från Algeriet och den finsk-venezueliska familjen längre upp, hushållet som ingen mindre än hiphopstjärnan Dani M växte upp i. Och, precis som för hiphopstjärnan, så är det ofta just musiken eller sporten som blir sista utvägen för att ta sig vidare ifrån förorten. För Fabrice var det dock något helt annat.
– För mig var tron på Gud vägen ut. Jag växte upp i en kristen familj och i ett kristet land; Burundi. Men det var först när jag kom i kontakt med Livets ord, lärde känna människorna där och fick uppleva den Heliga Ande under ett läger, som allt förändrades. Jag kände att jag skulle gå med Jesus hela vägen.
Lägret, där Fabrice beskriver att han blev frälst, anordnades av Youth; Livets ords ungdomsverksamhet. Fabrice var då 14 år gammal och hade egentligen inte råd att åka på läger, men på grund av att kyrkan täckte kostnaderna så kunde han följa med. Det är Fabrice tacksam för i dag. Han tycker att det är viktigt att kyrkor fortsätter att ha människors olika ekonomiska möjligheter i åtanke när man arrangerar aktiviteter för barn och unga.
– I dag har vi 30 till 40 personer från förorten som kommer på fredagar. Det hade vi inte innan. Många av dem ser ut som jag, det gör mig glad.
– Men många av dem har inte råd att vara med på läger. Farsorna lägger inte pengar för att de ska ”softa med sina kompisar”. Så kyrkan betalar för dem.
[ “Svenska kyrkan är en vit verksamhet” ]
Efter vår åktur runt Stenhagen åker vi till en pizzeria i närheten. När vi beställt våra kebabtallrikar uppstår det obligatoriska låtsasbråket bland invandrare där vi båda lekfullt insisterar att betala för maten.
– Mannen, jag ska bjuda dig, säger jag.
– Bror, du är i min stad ju, envisas Fabrice och skrattar.
Han ger med sig till slut och låter mig få bjuda honom, men på villkoret att han får bjuda mig i gengäld nästa gång jag är i Uppsala.
Vi sätter oss vid bordet med våra kebabtallrikar, och Fabrice ber för maten. När vi äter frågar han mig vart jag kommer ifrån. Jag förstår att han inte menar vilken stad eller landskap i Sverige jag har mitt hem i, utan landet där mina föräldrar kommer ifrån. Här finns inte ”färgblindheten” där man låtsas inte kunna se vem som ser ”svensk” ut eller inte, trots att det är uppenbart när någon har rötter utomlands.
En del med utländsk påbrå upplever sig ibland bli obekväma vid de tillfällen de får frågan ”var kommer du ifrån egentligen?”. Men i en mångkulturell förort är det ovanligt. Även fast många där är födda i Sverige, föredrar de hellre att associeras med föräldrarnas hemländer. Orsakerna till detta är många, men en av dem kan vara att de upplevt strukturella orättvisor och rasism jämfört med vita svenskar. För Fabrice är detta inget främmande. Han berättar öppet om rasismen han upplevde på skolan och hur han hanterade den.
– Någonstans blev det sedan min roll att motbevisa att alla ”svartskallar” inte är som de andra tänker sig. Jag ville gå mot strömmen och visa kärlek tillbaka.
Vidare i samtalet berättar Fabrice om hur han upplevt rasism på de mest oväntade platserna – inte minst i församlingsmiljön.
– Det finns tyvärr mer i kyrkan än man tror. Där kan det vara lätt att gömma sig bakom tron och kärleken till Gud och människor, konstaterar Fabrice och pausar i några sekunder innan han fortsätter.
– Jag skulle säga att jag upplevt mycket mer rasism och segregation i kyrkan än utanför. Utanför fanns det fler invandrare som man kunde hänga med. Men i kyrkan fanns mest svenskar, och det påverkade hur de pratade. När vissa var stökiga i skolan så fanns det exempelvis människor i kyrkan som sa att ”det är bara de svarta som beter sig så”.
Det går dock inte att älta det som varit, menar Fabrice. Man ska identifiera och konfrontera orättvisor, men också vända andra kinden till. Det är i alla fall vad Fabrice tror att Jesus hade gjort, och därför är det också något han vill ska reflekteras i hans roll som ungdomsledare.
– Man kan skylla på alla andra och säga ”de kunde ha gjort det här och det där”. Samtidigt, vad skulle de ha gjort annars? De visste inte bättre. Jag säger det även till grabbarna i kyrkan, att de inte kan utgå ifrån att alla är rasister. Du kan inte utgå ifrån att alla hatar dig. Med den mentaliteten så kommer du inte ta dig någonstans. Du kommer bara att se fiender runt vartenda hörn.
– Jag tror att Jesus hade sagt ifrån. Han hade tagit piskan av rep och sparkat ut de som sålde saker i kyrkan. Men han hade också visat dem kärlek. ”Gå och synda inte mer”. Du är förlåten, men gör inte samma sak igen.
[ ”Vi har förlitat oss för mycket på några få hjältar” ]
Under samtalets gång pratar vi mer om församlingar och vår uppväxt i förorten. Det visar sig att vi båda har lagt märke till något vi definierar som “ett outtalat översittarkomplex” hos många församlingar, vilket ibland leder till att man ser på förorten som ett välgörenhetsprojekt. När det till exempel i kristna, svenska medier har pratats om förorten och församlingens förhållande till den, har det nästan enbart och uteslutande ofta varit majoritetssvenskar från helt andra områden som delat med sig av sina tankar.
– Det är stor skillnad. Att ha vuxit upp här eller att bara ha en verksamhet här, det är dag och natt, säger Fabrice och menar även att förortsrepresentation är väsentligt för att gå in med rätt inställning.
Risken är att de socioekonomiska skillnaderna förblindar kyrkornas inställning till dessa områden när de försöker nå ut med evangelium, när de egentligen bör satsa på kompetens i de kulturella aspekterna. Vi börjar prata om en kyrka som delade ut skolmaterial till barn i utsatta områden, tog foton med dem och sedan försvann utan att fortsätta med någon mer långsiktig verksamhet.
– Jag tänker på det när vi gör satsningar. Jag minns att under pandemin så fick vi massa mat från Ica för att dela ut i minibussar i Uppsalaförorten Gottsunda. Då sa jag till de medverkande att inte ta några bilder. Vi är inte här för att visa upp något. Det här är människor, inte djur, även om de har det sämre än oss. Låt oss se, höra och prata med dem, i stället för att bara ge de mat och dra, säger Fabrice.
– Det måste vara trovärdigt. Som allt det Jesus gjorde och sa, det var trovärdigt. Han sa inte bara åt sina lärjungar att ge folk mat. Han åt med dem! Vi måste leva och leda utifrån det.
[ Debatt: Det “nya” Sverige finns i orten ]
När vi tittar på klockan inser vi att tiden har gått väldigt fort, och att sluttiden för intervjun sedan länge är passerad. Trots det delvis tunga samtalet, konstaterar Fabrice Ahishakiye att han känner en stark tacksamhet och ett framtidshopp.
– När jag tittar bakåt så känner jag bara tacksamhet. Att komma dit där jag är i dag var ingen självklarhet när jag växte upp. Men på grund av Guds nåd, så är jag här. Jag känner glädje och hopp inför framtiden, men jag glömmer inte var jag kommer ifrån. Man måste lita på processen – att Gud kommer ta en igenom allt, säger Fabrice.
– Det är så inpräntat i mig att Gud är god, och endast god. Hans planer är anledningen till mitt liv. Och församlingen är där jag ska vara. Jag älskar församlingen. Jag tycker att det är det bästa konceptet som finns. I en församling har man vita, svarta, fattiga, sjuka, friska och alla ska få plats. Det hittar du inte någon annanstans. I församlingen ska segregationen inte ska finnas.
---
Fakta: Fabrice Ahishakiye
- Ålder: 29
- Bor: Uppsala
- Familj: Frun Amanda Ahishakiye och lillebror Jean Ahishakiye
- Gör: Har tidiga varit ungdomspastor i Livets Ord, men är numera unga-vuxnapastor, samtidigt som han studerar några kurser vid sidan om.
---
[ Pastor: Det bästa vore om kristna flyttade till utsatta förorter ]
