“Nu kommer vi att trycka på den stora röda knappen”. Det var läkarens sätt att berätta för Frida Nyberg att hon förmodligen hade cancer. Det betydde också att läkarna nu behövde kämpa mot klockan för att hinna rädda Fridas liv. Men cancerbeskedet är bara ett av livets trauman hittills.
Frida Nyberg har många ärr. Ett av hennes största sitter under den blåblommiga, somriga blusen hon bär dagen när vi möts. Det är det långa ärret över nedre delen av magen, från operationen då läkarna plockade bort tumörerna då hon hade äggstockscancer. Andra ärr är lättare att upptäcka.
– Det här är från när jag var liten och körde in i en bil med min pulka, säger hon och pekar mot ett ärr vid sidan av ena ögat.
– Och här är från skidolyckan när jag var 21.
Frida Nyberg drar upp den svarta linnekjolen till knät. Ärret går över hela knäskålen och vittnar om många stygn efter en rejäl smäll. En olycka som delvis orsakades av Fridas fascination för fart.
– Jag har alltid varit totalt orädd. Alltid velat pusha gränser. När det här hände var jag med på kyrkans skidläger vid Riksgränsen. I slutet på första åket gick det för fort och jag blev tvungen att åka över ett krön. Efter krönet dök en oväntad grop upp och jag kraschade totalt.
Frida Nyberg flögs till Gällivare lasarett där man konstaterade att hon hade brutit ena benet, ett nyckelben och en tumme. Berättelsen om skidolyckan finns med i boken som hon just gett ut på Libris förlag: Allt kan hända! Allt kan vända!
Hon har kommit ned till Stockholm från Boden där hon bor tillsammans med sin make och de två barnen på 15 och 17 år. Pingstförsamlingen i Boden, där Frida i dag är pastor och föreståndare sedan några år tillbaka, får klara sig utan henne i några dagar. Efter vårt samtal ska hon vidare mot södra Sverige och hålla i ett seminarium om boken.
Ärren spelar en viktig roll i Frida Nybergs bok och i hennes livsberättelse. De är en påminnelse om att livet när som helst kan gå sönder.
– När det händer är det som att vår livskarta, allt vi trodde att vi visste om hur livet skulle bli, rycks undan. Det känns som att man faller handlöst.
De läkta ärren är för Frida Nyberg också ett bevis för att livet, oavsett hur grymt det kan vara, också kan bli bra igen.
– När man faller handlöst måste man veta att det finns någon under en. Gud har inte räddat mig från det svåra, men Gud har hela tiden funnits under mig.
Hennes längtan är att människor ska förstå att såren och smärtan är en del av livet, och att det finns en tro som bär. Därför har hon skrivit boken.
Frida Nybergs liv är kantat av många mer eller mindre dramatiska incidenter, men när hon sammanfattar sin berättelse är det ärren från tre olika händelser och faser av livet som på ett särskilt sätt präglat och format den hon är i dag.
Den första är skidolyckan när hon var i tjugoårsåldern. Frida som alltid sprungit längst och hoppat högst lämnade sjukhuset i rullstol.
– Det var första gången jag förstod att vår livskarta kan ritas om. Även om läkarna sa att jag skulle bli helt bra insåg jag att min kropp hade begränsningar och att jag faktiskt kommer att dö.
[ Frida Nyberg: Hälsningen efter cancerbeskedet bar mig genom skuggorna ]
Den andra stora händelsen som Frida Nyberg delar med sig av är en process som skapade ärr på insidan, i själen. Det handlar om processen då hennes församling för några år sedan sade nej till förslaget att kalla henne som föreståndare.
– Jag har övervägt mycket om jag ska prata om det här, men det känns viktigt. Jag har mött så många andra som har svåra saker i sina församlingar och ofta finns det så mycket skuld kring sådant. Vi tror att det ska vara så lätt att ha Andens enhet, men församlingar är byggda på relationer och det är komplicerat. Samtidigt vill jag visa att allt kan vända. Även i våra församlingar.
Frida Nyberg har låtit hela församlingsledningen läsa det aktuella kapitlet på förhand, och hon är inte rädd för vad vännerna hemma i kyrkan ska tänka:
– Församlingen känner mitt hjärta. De vet att jag älskar dem.
Vid tiden när det svåra hände hade Frida Nyberg hunnit arbeta några år som pastor i Bodens pingstförsamling. Tanken att hon skulle ta över när den dåvarande föreståndaren gick i pension väcktes av församlingsledningen. När hon fick frågan om hon var intresserad, kände hon sig tveksam. Men efter en tid av bön och funderingar landade hon i att detta var något hon ville. Därför blev beskedet att hon inte fått tillräckligt många röster av församlingen svårt att hantera. Frida beskriver det som att livskartan ritades om igen.
– Allt föll inom mig, jag kände mig förbrukad.
Hon minns hur hon, efter att ha tagit emot beskedet, lade sig på sin säng hemma, stirrade i taket och kände sig utblottad och hudlös. Tjänsten som hon hade upplevt att hjärtat sa ja till dog bort inom henne. Frida Nyberg såg ingen väg framåt. Ändå upplevde hon ganska snart en känsla av att Gud fångade upp henne. Församlingsledningen stöttade henne och Frida hade redan innan processen kring föreståndartjänsten ansökt om att ta ett sabbatsår och plugga under den påföljande terminen.
– Jag var skadad, men landade på fötterna på förberedd mark, säger hon.
Det finns en märklig styrka i Frida Nyberg. Det är som att den där lusten att pusha gränser inte bara får henne att utsätta sig för fysiska utmaningar och galenskaper, utan också driver henne att orka stå kvar, även i utsatta lägen. Söndagen efter att församlingen tackat nej till henne som föreståndare ställde hon sig i talarstolen och predikade, trots allt.
– Jo, jag gillar ju utmaningar, det blir nog lite som en sport, erkänner hon och ler åt sig själv.
Samtidigt, menar Frida Nyberg, ingår det i jobbet som pastor att ibland predika med en dålig dagsform.
– Jag brukar tänka att jag delar ordet och att Bibeln alltid är Bibeln. Men ibland är jag förstås mer sårbar.
[ I hela mitt liv har jag spelat glad för att inte gå sönder ]
Efter det nekande beskedet tog Frida en paus från sin församlingstjänst och studerade på ALT, Akademin för teologi och ledarskap. En sak som tröstade henne under den här tiden var ett samtal hon haft med en pastor i en annan församling några månader tidigare.
– Han hade målat upp en bild av mig och av allt han såg att jag skulle kunna bli. Det höll mig uppe. Det var som att han öppnade ett fönster som jag kunde titta ut ur när jag kände mig ledsen. Jag kunde titta på det som han såg i mig. Det blev viktigt.
Under hösten då Frida pluggade höll församlingsledningen samtal med kyrkans olika grupper. Man bad och pratade och saker nystades upp. Snart stod det klart att församlingens nej inte handlat om brist på förtroende för Frida Nyberg. Samtidigt gick Frida i själavård och åkte på retreat. Långsamt återvände modet och lusten att arbeta i kyrkan. När hon framåt våren gick in på några procent i sin tjänst igen, upplevde hon att hon läkte.
– Det var som att obehag och besvikelse rann undan, särskilt när jag firade nattvard tillsammans med församlingen. Jag blev så totalt uppfylld av nåden som jag själv fick ta emot.
Drygt tio månader efter att församlingen svarat nej kom frågan om att kalla Frida Nyberg som föreståndare upp på ett nytt församlingsmöte. Den här gången blev det ett tydligt ja.
Nu fick Frida Nyberg på allvar frågan om hon ville kliva in i föreståndartjänsten. Eftersom så mycket hade hänt sedan sist, behövde hon processa tanken en gång till. Hon bad och samtalade med maken Samuel och landade i att hon fortfarande ville bli föreståndare i Bodens pingstförsamling.
Kvällen den 28 maj skulle Frida Nyberg träffa församlingens styrelse och ge dem sitt ja. Samma dag skulle hon också göra ett återbesök på sjukhuset. Det skulle bli ett läkarbesök som vände upp och ned på hela hennes tillvaro igen och upprinnelsen till det tredje stora traumat som Frida Nyberg berättar om i sin bok. De fysiska och mentala ärren av cancer.
Några månader tidigare hade hon tvingats att åka in akut till sjukhuset för extrem smärta i buken. En blödande cysta hade upptäckts, men den gången hade kroppen läkt av sig själv. Under undersökningarna av cystan hade läkarna sett en något förhöjd indikator som de ville kontrollera närmare vid ett senare tillfälle. Frida hade inte uppfattat att läkarna var särskilt oroliga. Visserligen hade hon känt sig märkligt trött senaste tiden, men inför läkarbesöket den här dagen förväntade hon sig ändå positiva besked. Så blev det alltså inte.
Redan på ansiktsuttrycket hos gynekologen som undersökte henne förstod Frida att livskartan var på väg att ritas om, igen. Även överläkaren som tillkallades tystnade när han undersökte henne. Sedan sa han:
– Vi kommer nu att trycka på den stora röda knappen.
Den stora röda knappen var ett uttryck som Frida Nyberg var helt obekant med. Det var läkarens sätt att uttrycka att hon från och med nu skulle gå före i vårdköerna, eftersom man misstänkte cancer. Det var också ett sätt att uttrycka att sjukvården nu måste kämpa mot klockan för att rädda hennes liv.
Vi var helt slut och upplevde att vi kröp mot målgången. Läkarnas besked fick oss att förstå att det kanske inte skulle gå vägen.
— Frida Nyberg
Att läsa Frida Nybergs berättelse om den svåra äggstockscancern som drabbade henne är omskakande. Det gör ont att sätta sig in i det smärtsamma uppvaknandet efter en operation där läkarna öppnat upp nästan hela buken. Det är svårt att föreställa sig att den person som i dag sitter framför oss, en frisk och stark kvinna som leder både en församling och träningspass på gymmet, predikar och har koll på sina magrutor, för ett par år sedan var fullständigt nedbruten av cellgifter, tappade håret och tvingades ta sig igenom nätterna med hjälp av starka värktabletter. Men när hon nu, i efterhand får frågan om vad som var det allra värsta under resan med cancer, handlar det inte om det som hände i hennes kropp. Det tyngsta var den mentala nedbrytningen.
– När det blir så mörkt att det inte finns något att hänga upp hoppet på. Så var det inför min sista cellgiftsbehandling när vi fick höra att cancern kanske ändå hade spritt sig. Vi var helt slut och upplevde att vi kröp mot målgången. Läkarnas besked fick oss att förstå att det kanske inte skulle gå vägen.
Trots de mörka minnena är Frida Nybergs berättelse om att ta sig igenom svår sjukdom en berättelse om hopp. Om en Gud som visar sin omsorg genom ständiga små hälsningar i form av sms från vänner, ett bibelord i exakt rätt tid och andra tecken på sin närvaro.
– Det kryllade av saker som visade att Gud var med mig. Jag har aldrig upplevt Gud så konkret som under min sjukdom.
Frida Nyberg valde att säga ja till föreståndartjänsten i Boden, trots att hon fått cancer. Hon fortsatte att predika, så ofta hon orkade och hon upplevde hela tiden att församlingen fanns där och stöttade henne under den svåra tiden. Många bad för att hon skulle bli helad, och Frida upplevde enbart omsorg i deras böner. För henne är det självklart att Gud kan göra människor friska. Men under sin sjukdom var hon också med om många bakslag.
– När man hoppas på ett helande blir bakslagen ännu mer kostsamma, konstaterar hon.
I stället för att fokusera på hoppet om helande, landade Frida Nyberg i berättelsen från Daniels bok i Gamla testamentet, om de tre männen som kastades i en brinnande ugn.
– Männen hade sådan förtröstan, trots att de måste varit livrädda. Även om Gud inte räddade dem, skulle de hålla fast vid Gud. Och Gud var med dem i den brinnande ugnen. För mig var det en sådan tröst att Gud var den fjärde personen i ugnen.
Om man delar med sig av ett sår som inte är läkt blir man lätt gränslös. Man ger det till mottagaren för att man behöver något själv.
— Frida Nyberg
I dag är Frida Nyberg fri från cancer, även om det återstår flera år av kontroller innan hon friskförklaras. Nyligen besteg hon Kebnekajse tillsammans med sin bror, något de bestämde att hon skulle göra om Frida besegrade sjukdomen.
– Jag har kvar min kämparanda och tävlingsinstinkt. Den sista sträckan var min bror redo att ge upp, men jag manade på honom att kämpa, en kilometer i taget, skrattar hon.
Samtidigt kan Frida Nyberg se att cancern har förändrat henne. Både till det negativa och till det positiva.
– En sak jag har märkt är att jag fattar beslut utifrån att jag inte vet om jag kommer att leva så länge. Det gör mig orädd, och kan till exempel resultera i att jag ger ut en bok. Men ibland kan det nog också göra mig lite väl obrydd över saker.
Mot slutet av vårt möte börjar vi tala om hur livet varit sedan hon blev cancerfri. Frida konstaterar att det inneburit nya utmaningar, och en hel del nya sår. Bland annat har hon och församlingen råkat ut för flera tragiska dödsfall. Men detta är sådant hon inte vill prata så mycket om. För Frida Nyberg är det nämligen viktigt att veta skillnaden mellan ett ärr som har läkt och ett blödande sår.
– Om man delar med sig av ett sår som inte är läkt blir man lätt gränslös. Man ger det till mottagaren för att man behöver något själv.
Så drar Frida fram knät med det långa ärret efter skidolyckan igen och visar hur hennes naprapat en gång lärde henne att massera sina ärr. Hon sätter två fingrar över strecket och rör det fram och tillbaka.
– Så fort ett sår övergått till ett ärr ska man röra det ibland, så att det inte växer fast i vävnaden. Det tycker jag stämmer bra även med själens ärr. När det är läkt tror jag att vi mår bra av att dela det med andra. Prata om det och reflektera över vad ärret har lärt oss. Då kan man till och med hitta guld i de värsta erfarenheterna.
[ Efter sju år som pastor lämnade Josefin Lennartsson frikyrkan ]
---
Fakta: Frida Nyberg
- Född 1981 i Boden.
- Pastor och föreståndare i Bodens pingstförsamling.
- Gift med Samuel, har två barn, 15 och 17 år.
- Aktuell med självbiografiska boken Allt kan hända! Allt kan vända! - se mina ärr (Libris förlag).
---
[ Ulf Christiansson fick cancer - valde att hålla fast vid Gud ]
