Temperaturen stiger över hela jorden och i Sverige förutspås den här sommaren bli lika varm som rekordsommaren 2018 – med nödslakt och uteblivna skördar till följd. De senaste decenniernas ökade koldioxidhalt i atmosfären håller på att ändra livsbetingelserna på jorden. Dagen har frågat tre unga kristna om hur de försöker leva klimatsmart och behålla hoppet i en orolig tid.
Trygg Tholvsen, 21 år, student, Falun
1. Tänker du mycket på klimatet?
– Det skulle jag nog säga, men mindre än jag önskar att jag gjorde. Det finns med i det mesta av mitt liv kring olika beslut, men precis som många andra svenskar lever jag som att vi hade mer än bara det jordklot vi har.
2. Vad gör du för att leva klimatsmart?
– Jag försöker generellt handla så lite som möjligt; man behöver sällan allt man vill ha och det är lätt att luras in i onödig konsumtion på många områden. När jag väl handlar köper jag gärna second hand eller något lite dyrare som jag vet har producerats på ett bra sätt. Men sedan vet jag nog lika många saker jag gör som inte är särskilt klimatsmarta, tyvärr.
3. Trots nya rapporter om hur illa det är ställt med klimatet fortsätter många att leva på som vanligt. Varför, tror du?
– Jag tänker att det handlar om syndens grepp om världen, vi är inkrökta och har svårt att låta medlidandet för andra bulta starkare än bekvämligheten för oss själva. Sedan är det inte alltid enkelt att göra rätt val. Stora företag framställer sig gärna som mer klimatvänliga än de faktiskt är. Det gör det svårt att navigera som konsument.
4. Hur ser du på individens ansvar kontra politikernas ansvar?
– Jag tycker att det är supersvårt. Ofta pratar man om vem som ska tvingas ta ansvar, men jag tror att det är bättre att vända på det och säga att både individer och politiker har en otrolig möjlighet att ta ansvar och genomdriva förändring. En ny, större, bredare folkrörelse hade kunnat göra stor skillnad. Samma med politiker som med sin spetskompetens kan ställa sig i fronten och har möjlighet att sätta goda exempel för individer att efterleva.
5. Hur kan man skapa hopp och handlingskraft i stället för uppgivenhet och rädsla?
– Att Gud har kontroll och löftet om en ny skapelse ger mig hopp och motivation till att försöka göra mitt yttersta för att förvalta det uppdrag han gett oss: att ta hand om planeten.
– Sedan är det väl också så att man behöver få höra mer om det som faktiskt går bra och får genomslag. Jag är ingen klimatexpert, men det måste väl finnas några ljusglimtar från de senaste tio åren? Att få höra att de förändringar vi gör faktiskt påverkar, skulle vara en frisk fläkt i en i övrigt rätt dyster fråga.
Veronica Norrby, 25 år, student, Uppsala
1. Tänker du mycket på klimatet?
– Jag vet inte när det räknas som mycket, men några gånger om dagen kanske?
2. Vad gör du för att leva klimatsmart?
– Jag tänker, precis som psalmen säger, att ”jag vill göra mitt liv till en lovsång till dig”. Vad är värdigt skapelsens Skapare? Så vill jag leva! Då faller sig många beslut rätt naturligt. Hur jag väljer att resa, konsumera och prioritera. Till exempel engagerar jag mig i organisationen God jord – kristna för miljö och rättvisa. Det känns meningsfullt.
– Jag tror också att det spelar roll att vara medveten om vad jag fyller mig med; vad är det för ideal jag skrollar förbi? Och så väljer jag sådant som bygger upp och inspirerar till hållbarhet. Men jag har mycket kvar att ställa om.
3. Trots nya rapporter om hur illa det är ställt med klimatet fortsätter många att leva på som vanligt. Varför, tror du?
– För att det är socialt accepterat. Så då kanske det känns lättast i stunden?
– I kyrkan tror jag också att det handlar om att vi glömmer bort att det är en del av lärjungaskapet och att Gud är intresserad av våra vardagsval. För att vi ska ställa om tror jag att vi behöver utrymme i våra gemenskaper att prata om klimatet, utbyta idéer och hjälpa varandra. Sedan tror jag också att vi behöver hitta vår motivation. Det kan ju vara lite besvärligt att förändra sina invanda tankemönster, så att minnas vårt ”varför” hjälper oss att fortsätta försöka.
Vi kan inte sitta och vänta på att någon annan ska börja. Vore det inte uppmuntrande med modigt klimatledarskap från både politiker och individer?
[ Steven Crosson: Tar regeringen klimatkrisen på allvar? ]
4. Hur ser du på individens ansvar kontra politikernas ansvar?
– Jag tänker att det inte är ett kontra utan ett både och. Vi behövs allihop och kan inte sitta och vänta på att någon annan ska börja. Vore det inte uppmuntrande med modigt klimatledarskap från både politiker och individer?
5. Hur kan man skapa hopp och handlingskraft i stället för rädsla och uppgivenhet?
– Ett sätt är att våga föra ärliga samtal. Ingen rädsla försvinner av att ignorera problem, inte på riktigt i alla fall. När vi i stället vågar prata mer om vad vi ser och börjar agera - tillsammans - då spirar hoppet!
– Som kristna behöver vi också förstå att Gud älskar sin skapelse. Och att vi har fått den underbara möjligheten att leva här och ta hand om den. Det finns till exempel två ljuvliga bibelord jag tänker på: Kolosserbrevet 1:15-19 om hur allt i skapelsen är skapat genom Jesus och till Jesus, och Markus 16:15 där Jesus ger missionsbefallningen att förkunna evangelium för hela skapelsen. Det ger mig både hopp och handlingskraft!
Natanael Halldorf, 21 år, student, Umeå
1. Tänker du mycket på klimatet?
– Ja, människans delaktighet i klimatförändringarna finns med mig hela tiden och färgar flera av de beslut jag tar varje vecka.
2. Vad gör du för att leva klimatsmart?
– Jag har ökat mängden vegetarisk kost och undviker att flyga, dock utan att dra något av det till en extrem nivå. I min vardag färdas jag till olika platser nästan uteslutande med hjälp av cykel samt köper sällan nya kläder från butik. Att jag är student och därför har knapp ekonomi gör dock detta till en nödvändighet och inte särskilt mycket av ett val.
3. Trots nya rapporter om hur illa det är ställt med klimatet fortsätter många att leva på som vanligt. Varför, tror du?
– Svårigheten att förändra beteenden är en mycket komplex fråga och därför också mycket intressant. Att som vuxen människa förändra något av sina invanda mönster verkar i princip alltid kräva stor viljeansträngning. Jag tror att två anledningar till detta är dels den osäkerhet som förändringar medför och dels den kostnad det innebär på ett socialt plan att förändra sin livsstil till en som skiljer sig från den vanliga.
– Jag tror också att obetydligheten av varje individs enskilda insats får vissa människor att bli avskräckta. Om man i Kina kontinuerligt öppnar nya kolkraftverk kan nyttan av ett beslut att börja källsortera kännas minimal och mödan därför bortkastad.
4. Hur ser du på individens ansvar kontra politikernas ansvar?
– En fråga som kan besvaras på många olika sätt. På ett sätt tycker jag det är konstigt att särskilja det individuella ansvaret från det politiska ansvaret om man bor i Sverige eftersom politikerna är våra folkvalda representanter. Om all makt utgår från folket, då borde väl ansvaret för beslut både ligga hos verkställande representanter och hos tillsättande medborgare?
5. Hur kan man skapa hopp och handlingskraft i stället för uppgivenhet och rädsla?
– En observation som fyllt mig med hopp är att de nationer med störst klimatavtryck också är de länder med störst ekonomiskt manöverutrymme. Utan att gå in alltför djupt i denna tanke menar jag att det är tur att det inte är tvärtom. I en kristen kontext återkommer jag till hoppfulla ord från Jesus som avslutar Matteusevangeliet: ”Och jag är med er alla dagar till tidens slut”.
