Pastorn Simon Holst beskriver sig själv som orädd. Under hans ledning har pingstkyrkan i Skövde bytt namn till Bet:L, fått ett ungdomligare tilltal och fler medlemmar. Samtidigt har många lämnat församlingen.
– Om man inte är fine med att bli kritiserad, ska man inte vara ledare, säger han.
SKÖVDE. Flera seniora pastorskollegor i svensk kristenhet har de senaste åren uppmanat 35-årige Simon Holst att läsa teologi. De tror att han i framtiden kommer att hamna i rum och sammanhang där tre år på IT-gymnasiet i Skövde väger alltför lätt.
– Det låter förmätet att prata om sin egen framtid, men jag får väldigt mycket uppmuntran, och det är stärkande. Samtidigt försöker jag hålla fötterna på backen, säger Simon Holst när vi slagit oss ned i hans arbetsrum i pingstförsamlingen Bet:L i Skövde.
På flera sätt liknar han den gamla tidens pingstpastorer – de som efter några veckor på bibelskola tog sig an en församlingstjänst, kunde snacka, fick saker gjorda och hade en djup kärlek till Jesus och Bibeln. Men saknade teologisk skolning.
– Det finns ju ett fint ord för det där – autodidakt, säger Simon och ler.
Skulle du vilja läsa teologi?
– Om jag skulle kunna skippa all pedagogik, ledarskap och sånt. Jag skulle vilja läsa teologi lite mer snävt.
– Sedan väntar vi vårt tredje barn, så vi får se hur det blir med tid.
Ja, det kanske är svårt att vara föreståndare, ha två poddar, tre barn, ordna resor till Israel och samtidigt plugga teologi?
Simon Holst skrattar.
– Ja, men samtidigt gillar jag att utmana mig själv och pusha mina gränser. Så vem vet.
Han har alltid varit målinriktad: redan som sjuåring bestämde han sig för att läsa ut hela Bibeln. När han var femton predikade han första gången. Och under hela uppväxten följde han med sin mamma – evangelisten Rigmor Holst – på predikoresor. På så vis blev hela barndomen som en sorts bibelskola, menar han. Samtidigt har han också inspirerats av sin pappa som är entreprenör.
– Eller entreprenör låter ju fancy, men han har gjort allt möjligt – varit brandman, snickare, bilmekaniker, filmare, föreståndare för en kristen kursgård.
– Mamma har lärt mig att predika medan pappa har sagt ”gör det du vill, det fixar ju du, du behöver inte vara rädd för någonting”.
Du framstår som en person med gott självförtroende, kommer det från din pappa?
– Mamma har ganska mycket självförtroende också. Vi är en ganska självgod familj, haha.
– Men det jag framför allt har fått från mina föräldrar är att de prioriterat att tjäna Gud framför ekonomi eller trygghet. Det har format mig mer än vad jag kanske fattar.
Simon Holst häller upp egenmalet kaffe. Bönorna har blivit över från församlingens matutdelning till behövande, berättar han.
De senaste tio åren har Skövde pingst förändrats både till utseende och uttryck. Processen tog fart när Sven Bengtsson, som har sin bakgrund i trosrörelsen, blev föreståndare 2012. Simon Holst var då ungdomspastor och tillsammans med Sven bildade han ett tajt team. För fyra år sedan tog han sedan över föreståndartjänsten och för ett år sedan bytte församlingen namn till Bet:L – en förkortning av det hebreiska ordet för ”Guds hus”. Omgörningen föranleddes av att medlemssiffrorna stadigt hade gått nedåt sedan 1986. Få människor döptes.
– Jag brukar skoja och säga att det enda som gick upp var snittåldern, säger Simon Holst.
Vad var det som hände under de åren? Varför gick det ned?
– Jag var ju inte med under alla de åren, men jag tror att nedgången handlade om att man var mer fokuserad på dem man ville ha kvar, än de man försökte nå.
– Vi kom till en punkt där det var för sent med förändring – kyrkan behövde förvandlas! Det är liksom lönlöst att sätta plåster på ett brutet ben.
[ Simon Holst: Finns det snart någon ledare kvar att kritisera? ]
Det första steget i omgörningen var att Sven Bengtsson och Simon Holst ”tog kommandot över hela gudstjänstlivet” och tillsammans med församlingsledningen formulerade en ny vision. De började också göra frälsningsinbjudan på gudstjänsterna.
– Vi ville skapa tro för att folk kan bli frälsta en vanlig söndag. Det var liksom unheard of innan. Man tänkte att det inte var någon idé att göra frälsningsinbjudan eftersom det ändå inte fanns några nya i kyrkan.
Simon Holst säger att allt detta gav resultat. Söndagsskolearbetet som under en period hade varit nedlagt, började växa. Nya människor – många med ett annat ursprungsland än Sverige – hittade till församlingen och kom till tro. Samtidigt sticker Simon Holst inte under stol med att processen har varit långt ifrån smärtfri.
– Det har varit mycket klagomål, mycket kritik. I början kunde jag flyga under radarn för alla skyllde på Sven. Samtidigt fick jag mycket att hända, och när folk insåg det, riktades udden mot mig. Men jag vill inte sätta på mig någon offerkofta; om man inte är fine med att bli kritiserad ska man inte vara ledare.
Vad var folk missnöjda med?
– Ja, hur lång artikel ska du skriva? skämtar Simon Holst.
– Det har varit allt det gamla vanliga: Musiken, de svarta skynkena på estraden, att vi har en alltför lättsam eller skämtsam ton eller en för trosstark undervisning som skenar iväg. Sedan har vi fått kritik för att förändringarna skedde för snabbt, och att för mycket makt koncentrerades till två personer.
[ Skövde pingst byter namn till Bet:L ]
Vad är ditt svar på det?
– Jag har kollegor i andra kyrkor som verkligen ansträngt sig för att förankra varje förändring i hela församlingen. De har gjort hembesök, bjudit på fika. Men efter fem år har de kunnat konstatera att det inte gjort någon skillnad. Det enda som händer är att man bränner ut sig.
– Vi förankrade däremot alla förändringar i vår församlingsledning. I många pingstsammanhang har man konsensusbelsut, men vi utmanade det. Har vi majoritet – då kör vi!
Simon Holst säger att man måste göra så för att få till stånd nödvändiga förändringar.
– Förändringen i kyrkan skedde mellan mina 20 och 30 år. Det är en period då man ska gå all in – testa, satsa, lyckas och misslyckas. Skulle jag göra det igen hoppas jag att jag hade gjort det smartare och visare. Men man har inte den lyxen.
Vad skulle du har gjort annorlunda?
Simon Holst får tänka ett tag.
– Jag skulle ha kommunicerat mer, kanske. Varför vi gjorde det vi gjorde.
Jag har förstått att en del medlemmar inte kände sig hemma i det nya och valde att lämna. Hur tänker du kring det?
– Det är smärtsamt med alla som inte känt att det nya som vuxit fram varit för dem. Det är en sorg för många. Men faktum är att sorg och framgång hänger ihop. Ingen framgång utan tillväxt, ingen tillväxt utan förändring. Ingen förändring utan förlust och ingen förlust utan sorg. Jag är inte säker på att status quo hade gjort att färre personer lämnade. När vi fyllde 110 år upptäckte jag faktiskt att så få medlemmar inte lämnat sedan 1920-talet som lämnade åren 2012–2022. Det säger inte allt, men något.
Bet:L gör ingen hemlighet av att de i sin förvandling har inspirerats av församlingen Hillsong. Sedan många år tillbaka är Simon Holst personlig vän med deras huvudpastor Andreas Nielsen.
– Det är inte många som känner till att Andreas har en otroligt stark profetisk gåva. Han profeterade över mig redan under mina tonår, vilket blev avgörande för mig.
Han minns särskilt ett tillfälle 2005 när Andreas Nielsen var inbjuden som predikant i Skövde pingst. Simon Holst var med i riggteamet och ägnade en lördag åt att dra kablar och ställa i ordning scenen. Vid kvällsmaten hamnade han och Andreas vid samma bord och Andreas sa utan omsvep: ”Du ska bli predikant va?”.
– Jag hade det i mitt hjärta, men hade bara predikat några gånger och framför allt inte sagt något till Andreas. Han hade ju bara sett mig dra sladdar!
Spåren från Hillsong syns i inredningen i Bet:L. Tegelstensfasaden från 1970-talet pryds av en stor skylt som deklarerar ”Hopp finns här” och i foajén finns tavlor med budskap i samma stil. I korridoren vid personalingången hänger T-shirtar med texten ”Here to Serve” på ryggen. De används av välkomstteamet om söndagarna.
Att vara föreståndare för Bet:L är Simon Holsts huvuduppgift. Han säger att han inte kan tänka sig något finare eller mer meningsfullt än att arbeta i en lokal församling. Samtidigt skulle han ”bli kvävd” om församlingsledningen inte också lät honom få utlopp för sina andra upptåg och idéer. Som att driva poddar till exempel – och inte väja för kontroversiella ämnen.
I podcasten ”Folket som överlevde” pratar han om judarnas historia med Israelkännaren Roar Sörensen. Engagemanget för Israel har Simon Holst haft med sig sedan han var liten. Mamma Rigmor ordnade resor till landet och bjöd in Förintelseöverlevare för att hålla skolföreläsningar på biografen i Hjo. Simon smög in och lyssnade fastän han var för ung. De senaste året har han intensivstuderat Israels historia.
– Jag vill gärna säga att jag läser mycket i allmänhet, men jag läser inte så mycket som folk tror att jag läser. Jag har nog snarare lätt att hitta det jag behöver.
Tror jag på något så tror jag på det och gör det oavsett vad folk tycker.
— Simon Holst
Simon Holst känns streetsmart och verkar ha lätt för att kunna möta olika slags människor – en egenskap som kommer väl till pass när han intervjuar olika pastorer och kristna profiler i sin andra podd: ”Framåtlutad”. De senaste fyra avsnitten har han ägnat åt homosexualitet och intervjuat personer som landar i olika slutsatser i äktenskapsfrågan. Tonen i samtalen är, precis som i Holsts andra program, nyfiket utforskande.
– Jag ville bjuda in människor som älskar Jesus, vill följa honom, tror på Bibelns ord och finns i en frikyrklig mylla. När jag prövade min idé på några närstående fick jag reaktionen: Ska du verkligen? Kommer du att göra bort dig? Det här är ett sådant getingbo. Men där har jag den här envisheten; tror jag på något så tror jag på det och gör det oavsett vad folk tycker.
Du var inte rädd för responsen?
– Det här kanske låter lite drygt, men jag är ganska orädd.
Att vara orädd – är det en förutsättning för att kunna vara pingstpastor?
– Ja, i någon mening tror jag det. Jag vet inte om man behöver säga just pingstpastor, men det är klart: Daniel Alm brukar kalla pingst tonåringen i kyrkofamiljen, och det behövs väl en sån också. Någon som är lite gapig och gör lite för snabba saker ibland, men som också lyckas ibland.
Känner du ett ansvar att stå upp för vissa värderingar och föra dem vidare?
– Ja, jag gör nog det. Vi måste hitta vår kallelse: Vad säger Gud till mig? När jag prövat detta för mig själv har jag anat att Gud har manat mig att använda min röst.
– Det är många som avstår från att säga någonting alls av rädsla för att göra fel. Men om värderingar är viktiga, så måste någon ge dem vidare. Nu är vi verkligen i en tid då kristna värderingar står i diametral motsats till vad som tas för givet i samhället i stort. Om vi tiger för att inte reta upp någon lämnar vi walk over och nästa generation kommer att vara mer färgad av världens sätt att se på saker.
Jag frågar Simon Holst vilka värderingar han tänker på och han nämner ”allt som har med samlevnad och trohet att göra”, men också livets början och slut. Och individualismen.
– Medan Bibeln säger att vi ska ta vårt kors, att jaget måste dö, säger världen: Jaget ska fram! Vi lever i en extremt individualistisk tid där individen inte bara ska bestämma helt själv, utan omgivningen också ska acceptera individens frihet.
Har inte frikyrkan drivit på individualiseringen genom att betona det enskilda tilltalet och egna relationen med Gud ?
– Jag har tänkt på det. Väldigt mycket av individualismen var från början god, men har sedan slagit över. Jag kan reflektera över att förkunnelsen i frikyrkan ofta betonat vad Gud kan göra genom oss, och då är det svårt för individen att se vitsen med gemenskapen. Det blir lite ”Ska inte jag gå fullt ut på vad som är rätt för mig?”. Men att leva ett kristet liv för sig själv är en oxymoron – det säger emot sig själv, det går inte.
Efter intervjun ska Simon Holst träffa ett gäng från församlingen för att umgås och äta kvällsmat ihop. Innan han försvinner iväg frågar jag vem han skulle säga att Gud är.
Han tänker ett slag.
– Gud är ju … ja, man kan säga hundra olika saker, men jag tänker att han är alla goda gåvors givare, som det står i Jakobsbrevet. Han har det som är bäst för mig. Den väg han har stakat ut i sitt ord, det han vill leda mig och min familj i, det är det bästa som vi kan få upptäcka och uppleva.
– För att återknyta till det jag sa om att stå upp för gudagivna sanningar, värderingar och en livsstil som återspeglar Jesu liv: Det är en drivkraft för mig att få människor att inse att Gud har det som är bäst för oss. Det har jag fått uppleva i mitt eget liv och det försöker jag ge vidare.
---
Fakta: Simon Holst
Ålder: 35 år.
Familj: Gift. Två barn och tredje på väg.
Bor: I Skövde.
Gör: Föreståndare i Bet: L i Skövde och Götene. Driver poddarna ”Framåtlutad med Simon Holst” och ”Folket som överlevde” tillsammans med Roar Sörensen, som handlar om judarnas historia. Den senare podcasten ska också bli en bok.
---
