För tio år sedan ville Michaela Wickberg att livet skulle ta slut. Hon hade till och med sett ut en sten under balkongen där hon kunde landa. I dag beskriver hon sig som lycklig. Hon är gift, har två små söner och arbetar för Evangeliska frikyrkan. Vad hände?
Anledningen till att Michaela Wickberg, 38 år, vill berätta om tiden då hon var självmordsbenägen, är att visa att det finns hopp. Även i det djupaste mörkret finns det alltid en gnutta ljus. För Michaelas del stavas det hoppet Jesus.
– Jag tror att det första folk tänker på när man lider av psykisk ohälsa är att man ska kontakta vården, men jag vill visa att det finns fler vägar till hjälp.
Michaela Wickberg växte upp i en dysfunktionell familj. Mormodern var alkoholmissbrukare och mamman, som under sin uppväxt utvecklat ett starkt medberoende, drogs till män med samma problematik som sin mamma. Michaela och hennes fyra syskon har nästan alla olika pappor. Genom åren har kontakterna med Socialtjänsten varit många och en syster hamnade på låst anstalt, berättar Michaela. Det var kort sagt rörigt i Michaela Wickbergs barndomshem.
– Som barn är man ändå barn – man leker, går i skolan, har sina kompisar och förstår nog inte riktigt att det som händer hemma inte är bra. Åtminstone gjorde inte jag det då.
Redan som barn var hon vad man kan kalla en sökare; öppen för och nyfiken på all typ av andlighet. Michaela Wickberg har varit inne i New age, gått hos medium, testat reiki healing och alltid trott på att det finns något mer i tillvaron.
Först när Michaela Wickberg kom upp i tonåren kände hon att det var jobbigt att vara hemma. De ständiga bråken, tjafsen och stöket med de alkoholpåverkade männen var ingen miljö hon trivdes i. I stället tillbringade hon allt mer tid med kompisgänget, skolkade från skolan och började själv dricka alkohol och ta droger.
Men det var inte under tonårens turbulenta år som Michaela mådde som sämst, inte heller när hon redan som 16-åring flyttade hemifrån till en kompis familj för att undvika sitt eget hem. Det var senare, i samband med en specifik händelse som självmordstankarna drabbade henne. Då hade den destruktiva spiralen under många års tid fört henne allt djupare ner i mörkret.
23 år gammal träffade Michaela Wickberg en man som hon blev blixtförälskad i. De läste båda en kurs i Stockholm, och blev ett par. Men efter en tid blev mannen deprimerad och fick i samband med det ett allt hetsigare humör. Paret flyttade till Örebro för att studera. Tiden gick och relationen blev allt mer destruktiv.
– Vi bråkade mycket. Vi kom från så olika bakgrunder och kulturer, han kom från Iran, och våra värderingar skilde sig åt.
Från början var bråken verbala, men blev med tiden allt mer högljudda och hetsiga. Michaela blev aldrig slagen, det var lägenhetens möbler och inredning som gick åt, men rädslan fanns där. Det hände att hon sprang ut mitt i natten för att söka skydd hos en kompis som bodde i närheten. Inom sig förstod Michaela Wickberg att hon borde lämna relationen, men det gjorde hon inte.
– Efter att han varit våldsam så grät han och mådde dåligt. Då var det han som var offret. Jag tyckte synd om honom och tröstade honom. Jag älskade ju honom trots allt. Samtidigt som jag ville bort från allt levde jag på hoppet om att förändra honom. Jag hade en naiv tro på att vi kunde vara lyckliga tillsammans.
I dag vet hon inte om hon var förblindad, manipulerad, eller vad som höll henne kvar - hon har aldrig fått ett utlåtande av en psykolog. Kanske var det, funderar hon, ett sätt för henne att få kärlek som hon fått så lite av i livet?
[ “Efter Isaks död var det nästan som om jag bytte identitet" ]
Pojkvännen hade börjat prata om att flytta tillbaka till Stockholm där han hade sina föräldrar och lovade att ordna med allt till dess Michaela skulle komma efter. Än en gång gjorde hon det, utan att veta att det skulle bli ännu värre.
När Michaela Wickberg anlände med flyttlasset till huvudstaden sommaren 2013, efter att först ha avslutat sin b-uppsats, var det till en liten, sliten hyreslägenhet i Husby hon kom. Det var mögel i köket, tapeterna var trasiga och besvikelsen var enorm. Hon tog av sina sparpengar för att fräscha upp det som mest liknade en knarkarkvart medan pojkvännen var mer frånvarande än någonsin.
– Den röda varningsflaggan fanns hela tiden i huvudet, och sa att något inte stämde, men jag ville inte se det, konstaterar hon.
När Michaela Wickberg konfronterar honom och vill att han ska börja engagera sig i relationen – då gör han slut. Där och då försvinner den lilla trygghet hon så desperat försökt hålla fast vid. Hon har inget jobb, inga pengar, hon befinner sig i en stad där hon inte känner någon, och nu har relationen hon investerat allt i tagit slut.
Jag har panikångestattacker, gråter mig igenom dagarna, skriker – jag har så mycket smärtor i min kropp att det gör ont bara av att andas.
— Michaela Wickberg
– Jag fick en chock. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, så jag reser till min syster i Eskilstuna och berättar allt. Hon tar in mig i sitt hem, försöker trösta, lyssna, men jag är bara ett vrak.
– Jag har panikångestattacker, gråter mig igenom dagarna, skriker – jag har så mycket smärtor i min kropp att det gör ont bara av att andas. Jag kan varken äta eller sova – hela min kropp och själ är i trauma.
Michaelas syster förser henne med lugnande tabletter för att dämpa ångesten. Det är nu, när alla krafter är uttömda, livet slagits i spillror och hon tycks befinna sig på livets botten, som tanken på självmord blir lockande.
– Jag såg det som en utväg. Jag ville bara få ett slut på allting, jag orkade inget annat, ville inte behöva må dåligt längre.
Hon hade till och med sett ut en sten under lägenhetsbalkongen i Husby som skulle hjälpa henne att avsluta sitt liv.
---
Fakta: Hit kan du vända dig om du brottas med självmordstankar:
- Jourhavande präst, alla dagar 21-06.
Ring 112 och fråga efter jourhavande präst.
- Bris, tel 116 111.
- Självmordslinjen tel 90 101.
- Stöd i form av chatt www.mind.se/sjalvmordslinjen
---
– Lägenheten låg fyra våningar upp och landade jag med huvudet på stenen skulle det vara över. Ett antal gånger stod jag på balkongen och tänkte att det bara var att sätta sig på räcket och glida ner. Det är en väldigt självisk tanke när jag tänker på det i dag.
Vändningen kommer en dag när Michaela Wickberg slösurfar på Facebook, ett par veckor efter det plötsliga uppbrottet. Mitt i flödet stannar hon upp inför ett videoklipp som intresserar henne. Det är tidningen Inblick som berättar om en kvinna som blivit helad. Michaela Wickberg, som alltid varit öppen för det andliga, blir nyfiken. Skulle hon kunna bli helad på samma sätt?
Michaela är desperat. Trots sina fördomar mot kristna, som att de sitter i stela träbänkar och ska pracka på en Jesuspredikningar, så tar hon kontakt med tidningen. Hon får kontakter till några olika församlingar och uppsöker New Lifes hemsida. Där läser hon att man kan kontakta ett själavårdsteam om man mår psykiskt dåligt eller har behov av hjälp. Det är kostnadsfritt och allt sker under sekretess. Michaela provar att mejla.
– Det är så lustigt för det är en kvinna från Iran som svarar. Hon pratar alltså samma språk som mitt ex och jag får genast en bra och familjär känsla.
– Vi bestämmer att vi ska träffas i Mälarökyrkan på Ekerö och jag börjar gråta direkt när vi ses. Jag grät och grät medan jag berättade allt som hänt. Hon måste ha tänkt ”Men hjälp, vad är det som kommit hit!” säger Michaela Wickberg och skrattar lätt åt minnet.
Hon talade så mycket kärlek till mig. Det var precis den gnistan jag behövde för att orka lite till.
— Michaela Wickberg
Men kvinnan, som heter Shamret och som är volontär i församlingen New Life, tog sig an Michaela. De började träffas för regelbundna samtal och Shamret delade sin tro på en kärleksfull Gud, som hon menade har en plan för varje människas liv, så även för Michaelas.
– Jag fick höra att jag är dyrbar och älskad i Guds ögon och att han skapat mig och vill vara min hjälpare och min beskyddare. Hon talade så mycket kärlek till mig! Det var precis den gnistan jag behövde för att orka lite till.
Shamret fick be för Michaela, men det dröjde innan Michaela själv började be. Vem skulle lyssna på henne? Hon hade mycket tankar och funderingar under den här tiden, men att få prata med Shamret var skönt.
– Efter att jag blivit lämnad hade jag känt mig så ensam. Jag har ingen pappa, inga mor- eller farföräldrar, min mamma hade inte plats för en vuxen dotter. Shamret blev som en andlig mamma för mig.
Det kändes jättekonstigt att bara knäppa händerna och ropa ut i luften. Är det ens någon som hör mig?
— Michaela Wickberg
Nu bestämmer sig Michaela Wickberg för att börja ta tag i sitt liv. Hon ska bo i lägenheten i Husby på egen hand och hon ska skaffa ett jobb, även om det känns som ett oöverstigligt berg. Men inget jobb får hon, trots många rundor till olika butiker och ord från chefer som lovar att höra av sig. Shamrets råd är tydligt: Börja be. Efter en del övertalning provar Michaela, som nu är desperat efter inkomst.
– Det kändes jättekonstigt att bara knäppa händerna och ropa ut i luften. Är det ens någon som hör mig? Jag sa typ ”Gud om du finns, kan du ge mig ett jobb?”
Bönesvaret visade sig finnas i en Ica-butik i Henriksdal. När Michaela Wickberg går in genom dörrarna förnimmer hon en slags hemmakänsla, som att det ligger en frid i luften. Dagen efter att hon ansökt om jobb ringer butikschefen och erbjuder henne två tjänster att välja mellan.
– Det betydde så mycket att få en inkomst och en sysselsättning. Jag kunde börja tänka på annat och började må lite bättre.
Jag hade gråtit i sju månader, men efter den kvällen slutade jag.
— Michaela Wickberg
Då kom nästa smäll. Expojkvännen ringer och meddelar att lägenhetskontraktet är brutet – familjen som äger bostaden var på väg hem från Thailand och Michaela kunde inte bo kvar. Återigen det oöverstigliga berget. Att skaffa hyreskontrakt i Stockholm kändes hopplöst svårt och Michaela höll på att åka på några nitar, men än en gång ordnade det sig på bästa sätt. Tack vare en kontakt till hennes mamma fick hon möjligheten att hyra en liten stuga med eget kök och badrum på Värmdö i Stockholms skärgård.
– Den var perfekt. Det kändes som en fristad där jag fick andrum och en chans att bygga upp mig själv igen. Det var overkligt att jag skulle få bo där. Hyran var också precis så att jag hade råd och ändå ha över till mat och lite annat.
Michaela Wickberg kunde inte se det som något annat än ännu ett konkret bönesvar. Samtidigt var hon fortfarande trasig på insidan. Saker hade ordnat sig till det yttre, men det hon längtade efter var fortfarande att bli helad, som kvinnan i videoklippet.
– Då sa Sharmet till mig ”Du ska be att Gud tar bort din sorg” och det gjorde jag. Jag bad att han skulle ta bort de nålar jag hade i mitt hjärta, det som gjorde så ont.
Trots att hon varit sökare hela sitt liv och hade en del andliga erfarenheter sedan tidigare, var denna upplevelse i samband med bönen något helt nytt.
– Det var den starkaste andliga upplevelsen jag någonsin känt. Det var som att jag hade ett stort hål i bröstkorgen och jag kände hur det slöts ihop och hur jag blev hel igen. Jag hade gråtit i sju månader, men efter den kvällen slutade jag.
Michaela Wickberg berättade för Sharmet att hon nu bestämt sig för att följa Jesus. Den 10 augusti 2014 döptes hon.
De flesta från hennes familj var där och i dag är även hennes mamma och den syster som tog hand om Michaela, troende.
Hon var dock fortfarande ensam, och längtade efter någon att dela livet med. I en dröm upplevde Michaela Wickberg hur Gud sa att hon skulle träffa en man som inte var vad hon sökte, men att det skulle bli bra. Av drömmen förstod hon att det var en person i församlingen, och hon började fundera på vem det kunde vara. New Life i Alvik är en församling med flera hundra personer, men det var i bönegruppens lilla gemenskap som den blivande maken fanns.
– Jag träffade en kille som snusade och hade skägg – det var inte alls min typ! Men han var intresserad och uppvaktade mig och vi började umgås. När vi pratade kände jag åter den där friden och hemmakänslan. Kanske var det han ändå?
– Han pratade liksom in i mitt hjärta, delade samma framtidsbild, synen på äktenskapet och längtade att få tjäna Jesus. Jag blev jättekär i honom.
2015 gifte sig Michaela med sin Mathias och tillsammans har de i dag två söner.
– När jag träffade Mathias kände jag att det var här Gud ville att jag skulle landa, att det var nu jag skulle få bli omhändertagen. Han och hans familj hade också bett om att han skulle få en fru – så jag kom in som hans bönesvar!
Gud är snabb att svara den som ropar. Det måste folk få veta.
— Michaela Wickberg
Michaelas omvändelse gick inte för omgivningen att missa. Hon hade fått både sitt efterlängtade helande från sin inre trasighet och en trygg tillvaro.
Ett par år efter att hon själv döpt sig fick hon döpa sin egen mamma i samma kyrka.
Michaela Wickberg, som pratat nästan konstant i över en timme, går ner för landning. Hon är hemma från jobbet som receptionist på Evangeliska frikyrkan med en förkylning, och rösten måste få vila.
– Det finns massa mer att berätta, men det är detta som jag helst vill lyfta fram; hur Gud tog mig från mörker till ljus, och att det finns hopp, för alla.
– Gud finns för den som är ensam, för den som inte tror, och han är snabb att svara den som ropar. Det måste folk få veta.
---
Fakta: Michaela Wickberg
- Ålder: 38 år.
- Bor: Torp utanför Örebro.
- Familj: Maken Mathias, två söner, Marcus, 5 och Emanuel, 3 år.
- Arbetar för Evangeliska frikyrkan som receptionist.
- Församling: Betania i Åbytorp.
---
