På bråkdelen av en sekund gick Carolina Johansson från agnostiker till troende. Hon var mitt i livet och framgångsrik journalist på den amerikanska nyhetsbyrån AP Dow Jones när det oväntade drabbade henne.
Carolina Johansson var nästan säker på att hon hade blivit galen. Hur skulle hon annars förklara den underliga skrattattacken på kursgården i Dalarna, den plötsliga vissheten om Guds existens och den stickiga rastlösheten i kroppen? Den som bara gick att tämja med långa promenader.
Hon var 39 år när det här hände. Tillvaron vändes upp och ner och hon visste inte vad hon skulle göra av alla ostyriga känslor. Så hon ringde till psyket. Kanske var hon på väg in i någon sorts psykos?
– Jag trodde på riktigt att jag hade blivit knäpp! Men som tur är fick jag tala med en väldigt klok psykiatriker som lugnade mig med att säga att om jag på riktigt hade varit nära att få en psykos, hade jag inte oroat mig för det, berättar Carolina Johansson.
Hon sitter på gräsmattan framför Katarina kyrka på Södermalm i Stockholm. Kastanjerna blommar, syrenerna doftar och bänkarna runtom oss är fulla med folk som vänder sina ansikten mot solen. Carolina Johansson bor i en lägenhet precis intill, och under långa perioder har den gula kyrkan på höjden varit hennes andliga hem.
Det är nästan på dagen tjugo år sedan hon klev in på en pastorsexpedition för första gången för att få tala med en präst. Det var efter att psykakuten intygat att hon inte hade blivit tokig. Men förvirrad var hon fortfarande. Hon hade ringt jourhavande präst på vinst och förlust, svamlat något om att hon hade haft en religiös upplevelse och sagt att hon skulle behöva prata med någon om det.
Det första samtalet öga mot öga med prästen blev trevande. Det fanns liksom inga ord för det Carolina Johansson hade varit med om. I stället började hon bara att gråta, och helt spontant – till sin egen förvåning – utbrista: Jag vill bli döpt!
För trots att Carolina Johansson är född 1963 blev hon varken döpt eller konfirmerad som barn. Alla hennes jämngamla blev det, och hennes föräldrar var egentligen inte anti kyrkan. De bodde i Danderyd, var båda läkare och ganska traditionella. Men dopet blev bara inte av. Det är så de har förklarat det, när Carolina Johansson i efterhand har frågat.
Under uppväxten funderade Carolina Johansson aldrig heller på Gud. Hon var ingen sökare, hade fullt upp med studier och senare karriär. Efter att ha tagit journalistexamen vid det prestigefulla Ivy League-universitetet Columbia i New York fick hon jobb på nyhetsbyrån AP-Dow Jones och förtroendet att bygga upp dess Nordenkontor. Hon skrev för Wall Street Journal och intervjuade näringslivets höjdare. Så småningom gifte hon sig och fick två barn.
Men någonstans där började också nya tankar att smyga sig på.
– Jag sa att mina barn var de viktigaste jag hade, men agerade inte så. Jag slängde in dem på dagis även om de var lite småsjuka och hoppades på det bästa. Vi hade också barnvakter som hämtade från dagis några dagar i veckan. Jag hade ett väldigt självcentrerat föräldraskap, konstaterar Carolina Johansson, som under småbarnsåren började fråga sig: Ska det vara såhär? Är det det här som är livet?
– Även om jag då inte trodde att det fanns en Gud var det lite som att jag bad, liksom suckade och riktade vimsiga tankar till universum. Och sedan fick jag ett bönesvar.
[ Adam, 25, ledde ateistisk förening – nu vill han bli präst ]
Det oväntade bönesvaret kom under en kurs i frigörande dans. Carolina Johansson hade aldrig provat något liknande, men ville vara schysst mot sin kompis som utbildade sig till danslärare, och följde därför med till en kursgård utanför Hedemora.
– Vi dansade i typ två dygn i sträck, och sedan låg vi tysta, utspridda på mattor på golvet. Och då, från ingenstans, började jag gapskratta. Jag kunde inte sluta!
Skrattattacken sammanföll med en märklig upplevelse. Nästan som en uppenbarelse. Inom sig hörde Carolina en röst: “Du är mitt älskade barn”.
– Det finns inga ord för att beskriva vad som hände. Men jag blev helt övertygad om att Gud finns, att det var Gud som talade till mig. Det var jättekonstigt!
Att göra andliga upplevelser stämde inte med bilden som Carolina Johansson hade av sig själv som rationell, kapabel och intelligent. Hennes fördom var att religiösa människor var lite mindre vetande, inte så smarta. Samtidigt kunde hon inte förneka det hon hade varit med om. Och det var alltså nu hon ringde psykakuten och sedan till en jourhavande präst.
– Jag var väldigt uppstressad i kroppen – jag var påtänd! Alltså inte påtänd på riktigt, skyndar Carolina att försäkra. Men jag kunde inte förklara vad som hade hänt och hade svårt att göra den här erfarenheten till min. Och jag pratade inte med någon om den, inte ens med min man eller mina föräldrar.
Kyrkklockorna slår. Carolina Johansson byter sittställning, vänder armen på ett sätt som gör hennes tatuering synlig. På underarmen finns ett kors. Som en påminnelse om tron som hon nu haft i 20 år.
– Folk har frågat mig: Hur visste du att det var Gud? Men det kan inte ha varit något annat, det var så tydligt. Enligt religionsfilosofen William James är en sak som utmärker religiösa upplevelser att folk fattar direkt att “det här är Gud”.
[ “Jag ville leva kristet men hade ingen aning om hur man gjorde” ]
Carolina Johansson var 40 år när hon blev döpt. Upplevelsen av att ha hittat hem blev så stark att hon sade upp sig från sitt välbetalda chefsjobb. I stället blev hon frilansjournalist, mer närvarande med sina barn. Och aktiv i kyrkan.
– Jag firade mässa hela tiden! Jag hade ett väldigt bra schema och visste exakt var jag kunde fira lunchmässa: måndagar – Gustav Vasa kyrka vid Odenplan, tisdagar i Maria Magdalena vid Mariatorget, onsdagar Högalid, torsdagar Hedvig Eleonora, fredagar var det svårt att hitta lunchmässa men på lördagar hade de mässa här i Katarina kyrka.
Carolina Johansson skrattar till lite och berättar att hon funderade på om det var normalt att hennes tro behövde så mycket bekräftelse. Hon frågade till och med biskop Martin Lönnebo om det. De två hade träffats när hon – genom en gammal bekant utan koppling till kyrkan – blev erbjuden att arbeta med Lönnebos Frälsarkrans-böcker.
– Vid ett tillfälle frågade jag biskop Martin: Är min tro så svag att den inte klarar av att stå på egna ben en enda dag? Då tittade han på mig och sa: “Kära Carolina, det är inte din tro som är svag, det är din längtan som är stark”.
– Det var något av det finaste någon har sagt till mig. Det kändes mycket bättre att vara längtansstark än trossvag, säger Carolina och ler.
Ganska snart efter att Carolina Johansson blivit kristen fick hon dela sin tro med andra. Bland annat med sin mamma. De hade inte alltid haft den bästa kontakten genom livet, men när mamman låg inför döden fanns Carolina vid hennes sida och kände en instinktiv, oförutsedd vilja att låta en präst välsigna mammans rum. Så blev det också. Någon natt senare fick mamman en annorlunda dröm. Hon som aldrig varit religiös, aldrig pratat om Gud, upplevde hur hon i drömmen mötte Jesus.
– Det helt otroligt att hon också blev omvänd! Jag hade inte förväntat mig det, säger Carolina Johansson.
Hennes egen starka gudserfarenhet, som hon fick under kursen i frigörande dans, har i dag utvecklats till tro som tar gestalt mitt i vardagslivet. Hon är fortfarande frilansande journalist, men har också en kandidatexamen i teologi, arbetar ofta ideellt som husmor på retreatgården Berget och är styrelseordförande för den svenska vänföreningen till det egyptiska retreatcentret Anafora.
Och nu kan hon konstatera att hon aldrig blev galen. Däremot närvarande.
– Ibland tänker vi att det är vi människor som ska söka Gud, men min erfarenhet är att om vi bara sitter stilla, så finner Gud oss. För han vill hitta oss! Vårt jobb är att inte hålla oss undan.
---
Fakta: Carolina Johansson
Ålder: 59 år.
Bor: Södermalm, Stockholm.
Familj: Två söner, 22 och 26 år.
Gör: Skriver, arbetar som frilans men lägger också en del tid på volontäruppdrag, till exempel på Stiftelsen Berget i Dalarna och som stödperson inom psykiatrin.
---
