Frida och Linus Långberg hade längtat efter att bli föräldrar i flera år. Nu väntade de äntligen sitt första barn. Men på ultraljudet såg läkarna så många avvikelser att de var säkra på att barnet inte skulle överleva. Frida och Linus fick höra att de fortfarande kunde göra abort. I dag är Lilian en glad och frisk liten tjej. Vissa kallar henne för mirakelbebisen.
Vissa människor drömmer om att bli kända eller göra karriär. För Frida Långberg har drömmen om att bli mamma alltid stått överst på listan.
– När jag var liten och skulle fylla i sådana där Mina vänner-böcker och uppge mitt drömyrke skrev jag alltid mamma.
Hon sitter i soffan i sin och maken Linus trevliga vardagsrum i lägenheten vid Brommaplan i Stockholm. I famnen håller hon drömmen som blivit sann. Dottern Lilian, åtta månader gammal, skuttar glatt upp och ned i Fridas knä. Sedan sträcker hon sig mot sin pappa. Linus lyfter Lilian högt mot taket, som om hon var ett litet flygplan och Lilians ansikte spricker upp i ett lyckligt leende. Scenen med de tre känns självklar. Men de som följt den här lilla familjen vet att vägen hit varit full av ovisshet och dramatik.
– Här har vi mirakelbebisen, säger folk ibland när de träffar Lilian. Så många har ju bett för henne, både när hon låg i magen och när vi bodde på neonatalavdelningen, berättar Frida.
Smålandstjejen Frida och dalmasen Linus möttes när de båda gick Citykyrkans bibelskola i Stockholm. Två år senare gifte de sig och ganska snart började de fundera över barn. Linus ville också bli förälder, även om han tänkte sig en något mindre familj än vad Frida gjorde.
– Jag har alltid sagt minst fyra. Linus har sagt max tre, säger Frida och skrattar.
Men tiden gick för det nygifta paret, utan att graviditets-stickan visade det efterlängtade plustecknet. Månader blev till år av besvikelser och till slut bestämde sig Frida och Linus för att ta hjälp för att bli föräldrar.
– Vi hade delade känslor kring att skaffa barn genom IVF, provrörsbefruktning, men vi landade i att det var väg rätt för oss.
Att gå igenom en IVF-behandling var tufft, men på andra försöket blev Frida gravid. Blivande föräldrar omkring dem handlade babykläder och barnvagnar redan från vecka ett, men så gjorde inte Frida och Linus.
– Jag vågade inte hoppas på något i början, jag var så rädd för att bli besviken igen, säger Linus.
När de närmade sig hälften av graviditeten berättade de ändå för sin omgivning. De tillät sig att känna att det skulle bli mysigt med en bebis. Snart var det dags för det obligatoriska ultraljudet.
– Jag behöver gå och hämta en kollega, sa barnmorskan eftertänksamt medan hon förde ultraljudsapparaten fram och tillbaka över Fridas mage.
Frida var i vecka 19 och hade just gråtit av glädje när barnmorskan sa att det skulle bli en flicka. Nu kom ytterligare en barnmorska in och förde ultraljudsapparaten över Fridas mage. Sedan sa hon något vagt om att de eventuellt såg någon liten avvikelse på barnets hjärta. Frida och Linus hade hört talas om barn som fötts med blåsljud och tänkte att sådant kunde växa bort.
Det var först när de skulle gå som de förstod att läget kunde vara allvarligt:
– Barnmorskan kramade mig länge och sa att ”jag förstår att det här känns jobbigt”. Då blev vi jättestressade, berättar Frida.
Vi sa att vi inte ville göra abort, så länge barnet levde, men att det var bråttom på grund av abortgränsen återkom flera gånger.
— Linus Långberg
Dagen därpå fick paret komma tillbaka och träffa en läkare. Hennes besked var blytungt och den gravidlycka som Linus och Frida just tillåtit sig att känna byttes i förtvivlan.
– Det här kommer troligtvis inte gå vägen, sa läkaren.
Hon hade tittat närmare på ultraljudet och konstaterat att barnet i Fridas mage inte utvecklades som det skulle. Benen var för korta och huvudet var för litet. Man såg avvikelser på hjärtat och det saknades ett blodkärl till navelsträngen, vilket förmodligen medförde att barnet fick för lite näring. Den lilla vattenfyllda cystan i lillhjärnan som alla foster har under graviditetens början, och som vid det här laget borde ha försvunnit, fanns kvar. Allt detta sammantaget gjorde att läkaren antog att barnet led av en svår kromosomavvikelse. Läkaren var relativt säker på sin sak, men ville göra fler tester.
– Hon sa att hon ville skynda på processen, eftersom gränsen för när man kunde göra en sen abort närmade sig. Vi sa att vi inte ville göra abort, så länge barnet levde, men detta, att det var bråttom på grund av abortgränsen återkom flera gånger, minns Linus.
Lilian spottar ut nappen och hennes pappa tar upp den från mattan. Linus gör rent nappen, ger den till Lilian som spottar ut den igen. Lilian ler nöjt, som om hon busar med sin pappa. Krocken mellan bebisen full av liv och berättelsen om läkarens dom över barnet när hon låg i Fridas mage är påtaglig. Linus minns hur han desperat frågade läkaren om det ändå fanns en liten chans till att det skulle gå bra. Läkaren ville helst inte svara på det.
– Vi fick dra det ur henne, men till slut sa hon att visst, det finns alltid en chans.
Eftersom de sett så många avvikelser ställde de in oss på att det kunde bli problematiskt. Det fanns en risk att vårt barn skulle vara multihandikappat.
— Frida Långberg
När Frida och Linus lämnade läkarmottagningen kontaktade de vänner och familj för att be om förbön. De är båda uppvuxna i troende hem och själva medlemmar i Citykyrkan i Stockholm, så det kristna nätverket var stort.
– Jag är själv inte superbra på att be för andra, så det här var verkligen inget jag tog för givet. Men vi fick så mycket omsorg redan från start. Både människor i vår egen kyrka och i våra föräldrars församlingar började be, säger Frida.
Under veckorna som följde togs flera olika prov på Frida och barnet. Testerna avvisade de vanligaste kromosomavvikelserna, vilket var en ljusning. Läkarna var försiktigt positiva, men samtidigt noga med att Frida och Linus inte kunde veta vad som väntade.
– De gav henne inte längre någon dödsdom, men eftersom de sett så många avvikelser ställde de in oss på att det kunde bli problematiskt. Det fanns en risk att vårt barn skulle vara multihandikappat, säger Frida.
Sommaren kom och paret försökte leva så vanligt som möjligt, trots den gnagande oron. När Frida var i vecka 25 åkte de på en liten resa till Dalarna. Strax före Falun fick Frida starka sammandragningar och började blöda.
– Det var som en filmscen, blod överallt, säger Linus och ser ut att bli illa till mods.
– Vi fick köra åt sidan och ringa ambulansen. Jag var helt säker på att nu är det slut, att barnet har dött, säger Frida.
Framme på Faluns lasarett lyckades man lugna sammandragningarna och konstaterade att barnet i Fridas mage mådde okej. Däremot visade det sig att Frida led av havandeskapsförgiftning, vilket kan innebära livsfara för mamman.
Hon fick åka ambulans tillbaka hem till Stockholm och blev inlagd på Karolinska sjukhuset.
– Det var tur att vi inte visste då att vi skulle bli kvar i sjukhusmiljön i tre månader. Jag trodde att jag skulle vara där i två-tre dagar, säger Frida.
Frida hade legat en vecka på sjukhuset i Stockholm när hennes värden blev så dåliga att läkarna bestämde sig för att barnet måste ut. Det var långt ifrån önskvärt, för Frida var i vecka 26 och barnet vägde bara 500 gram. Läkarna bedömde att de ändå måste göra så, för att inte riskera Fridas liv.
– Om 30 minuter gör vi kejsarsnitt, sa läkaren. De gjorde mig helt klar för operation och sa åt oss att vänta på rummet tills de kom och hämtade oss.
Frida och Linus skickade ut sms om vad som var på gång till vänner och familj. Sedan var det bara att vänta. Känslorna i deras lilla rum var blandade:
– Vi bad och grät, och spelade Yatzy. Vi var så oroliga för vi visste ju att vårt barn var superlitet. Och ändå, snart skulle vi få träffa henne, trodde vi.
Sedan hände något oväntat. När 30 minuter hade gått kom ändå inget läkarteam. Timmarna gick. Och när kvällen kom fick paret höra att operationsavdelningen fått många fall som var ännu mer akuta, och Frida måste vänta tills i morgon.
Dagen därpå hade Fridas blodvärden förbättrats och läkarna bestämde sig för att låta barnet var kvar i magen ett tag till.
– I efterhand har jag tänkt att kön på Karolinska den där dagen gav Lilian fem veckor till i min mage. Det var Guds sätt att svara på vår bön. I de här graviditetsveckorna räknas varje dag för att barnets lungor ska få tid att utvecklas.
Under tiden som följde flyttades Frida och Linus till Huddinge sjukhus. Fridas värden gick fortfarande upp och ned och om hon rörde sig fick hon kraftiga sammandragningar, men barnet i hennes mage verkade må bra. Läkarna blev allt mer optimistiska.
[ Vi fick en kris i äktenskapet när vi inte kunde få barn ]
Lilian har börjat klippa med ögonen och vrider sig av och an i sin mammas famn. Hon är trött och Frida tar med henne till sovrummet för amning och vila. Lilian gnäller på vägen ut ur vardagsrummet och Linus, som sitter kvar i soffan, kommer att tänka på hur deras dotter lät precis när hon till slut föddes, genom kejsarsnitt i vecka 30.
Barn i den veckan har goda möjligheter att klara sig, men Lilian var ovanligt liten. Hon vägde bara 800 gram.
– Hon skrek med en gång, men ljudet från ett barn som är så litet blir märkligt. Hon lät som en liten kattunge, eller nej, mer som en hamster, säger han fundersamt.
Linus ler lite åt associationen till hamsterljudet. Han minns också glädjen när läkarna konstaterade att deras lilla flicka, verkade må bra.
Flera av de fysiska avvikelser de sett i magen hade rättat till sig, och komplikationerna kring hennes hjärta skulle förmodligen växa bort. Nu måste hon bara växa till sig.
Hon var så lätt att det inte kändes som att det låg någon där. Samtidigt kunde jag känna att det här är min lilla flicka.
— Linus Långberg
Ändå minns Linus den första tiden som förälder som oerhört tuff. Frida var fortfarande svårt sjuk av sin havandeskapsförgiftning och måste ligga i ena änden av sjukhuset för att få vård själv. Lilian blev inlagd för intensivvård på neonatalen, avdelningen för tidigt födda barn, och Linus behövde vara där med henne. Samtidigt kunde han inte riktigt komma nära sitt barn eftersom hon måste ligga i kuvös och var kopplad till så många slangar. Därför var det en speciell känsla när han efter två dygn fick hålla Lilian för första gången.
– Personalen lade ned henne på mitt bröst. Hon var så lätt att det inte kändes som att det låg någon där. Samtidigt kunde jag känna att det här är min lilla flicka.
De första veckorna i Lilians liv var en utmaning för de nyblivna föräldrarna. En försvårande omständighet i familjens berättelse är att Linus sedan ett par år tillbaka lider av post covid symptom. Det innebär att han är mycket trött och känner sig sjuk. Att ständigt vara omgiven av sjukvårdspersonal, och ansvaret att ensam försöka vara förälder till Lilian var svårt med så lite ork. I andra änden av sjukhuset låg Frida. Hon var fortfarande så sjuk att hon bara kunde rullas över till neonatalen i sin säng korta stunder.
– Jag kände mig så otillräcklig. Man har ju hört hur viktigt det är att vara nära sitt nyfödda barn, och att de behöver kroppskontakt för att knyta an till sina föräldrar. Jag var rädd att hon skulle få psykiska problem för att jag inte var där.
Mitt i sin oro hittade Frida en bibelvers som kom att betyda mycket för henne. Det var Psaltaren 22:10. Det var du som drog mig ut ur moderlivet, du gjorde mig trygg vid min mors bröst.
– Det blev en sådan otrolig tröst. För mig betydde orden att det var Gud som bestämt när Lilian skulle födas. Gud var Lilians Gud och skulle också göra henne trygg med mig. Just det som jag låg och oroade mig för, säger Frida.
[ Simon och Åsa ångrade skilsmässan – i Ikea-kön ]
Lilian gnyr lite i sovrummet och Linus går och hämtar henne. De tar fram den nya gåstolen och sätter ned henne. Lilian är fortfarande liten för sin ålder och benen når inte till golvet, men hon blir genast intresserad av de färgglada babyleksakerna på gåstolens framsida. Hon viftar med armarna över de olika knapparna och en glad melodi börjar spela. Lilian ser förvånad ut.
När jag var yngre och drömde om barn såg jag bara en siffra framför mig, men nu ser jag att vi har Lilian. Jag är så tacksam för henne.
— Frida Långberg
Det har gått över ett halvår sedan Lilian och hennes föräldrar fick komma hem. Då var Lilian åtta veckor gammal. Hon sondmatades fortfarande och måste sova med andningslarm, men så småningom kunde även dessa hjälpmedel plockas bort. I dag är Lilian som vilken bebis som helst. Hennes föräldrar har börjat ta med henne runt. De har besökt sin egen och föräldrarnas kyrkor.
– När människor som bett för Lilian för första gången får se henne blir de överlyckliga. I går ringde en kvinna i vår kyrka som bett för henne varje morgon och varje kväll sedan det var som mörkast. Hon ville bara säga hej och höra hur mycket Lilian väger nu. Vi har verkligen fått se Guds omsorg på olika sätt, slår Frida fast.
Berättelsen om Lilian är på många sätt en solskenshistoria, men familjen Långberg har också fått uppleva att livet är komplext. De stressande omständigheterna kring när Linus blev pappa har gjort honom mer sjuk.
– Jag mår sämre än någonsin. Ändå finns det så mycket glädje i min tillvaro. Jag har ju Lilian.
Frida beskriver hur hon känner att deras familj är burna av Gud.
– Dåliga saker drabbar alla, men vi vet att vi har Gud. Ibland får vi se mirakler och ibland dröjer det länge, säger hon.
Trots turbulensen kring deras första barn hoppas Linus och Frida också att de ska kunna få fler, så småningom.
– Men jag måste inte längre ha en hel drös. När jag var yngre och drömde om barn såg jag bara en siffra framför mig, men nu ser jag att vi har Lilian. Jag är så tacksam för henne.
[ Josefina Gniste: Lovsången blev ett sätt att överleva efter missfallet ]