Det var en tung morgon. Depressionen hade legat som ett grått filter över Samuel Teglunds tillvaro i månader. ”Jag vill inte vara här”, suckade han för sig själv. Då var det som en röst i hans inre viskade tillbaka: ”Men jag är ju här.”
Livet var som roligast för journalisten Samuel Teglund när tillvaron plötsligt började krackelera. Jobbet som journalist på den kristna tidningen Världen idag kändes kreativt och meningsfullt, barnen var små och engagemanget i kyrkan lockade och drog. Men en lördag fick han hjärtklappning. De snabba hjärtslagen var något han varit med om förut, men den här gången var det annorlunda. Hjärtklappningen stegrade till en extrem stressreaktion.
– Det var ett adrenalin-påslag som satt i under tre dagar. Jag fick svårt att sova och gick till läkaren. Där fick jag hjälp att andas lugnt.
Varför detta drabbade honom just då vet han inte exakt. Kanske hade han en nedärvd känslighet, men han tror också att det dåliga måendet utlöstes av stress.
– Jag hade kört för hårt under en lång tid. Jag trodde att det skulle gå över snabbt bara jag tog det lite lugnt.
Så blev det inte. I stället tilltog stresskänslorna. Snart började Samuel få ångestattacker på nätterna.
– Det kändes som att ha en knytnäve som växte i bröstet. Man upplever ångest olika, men för mig var det som att bli knockad. Jag förstod inte hur jag skulle ta mig ur det.
Nu började Samuel Teglund förstå vad som drabbat honom. Hans pappa, som var pastor inom trosrörelsen, hade i sin ungdom kämpat med psykisk ohälsa. Samuel kände igen problematiken. Ändå kunde han inte ana hur den depression han råkat ut för skulle komma att påverka livet. Att det dåliga måendet skulle hålla i sig i flera år.
När jag möter Samuel Teglund i Stockholm har det gått några år sedan han mådde som sämst. Han är tillbaka i sitt arbete som journalist och har rest upp till Stockholm från Borås, där han bor, för ett jobb. I sin yrkesroll skriver och berättar han ofta om andra, men i den nya boken Gud är ändå vid min sida, är det Samuel Teglunds egen berättelse som gäller. Han skriver om depressionen och om att både bäras av och brottas med sin kristna tro. Samuel Teglund menar att många, både i och utanför kyrkan, fortfarande saknar grundläggande kunskaper om vad psykisk ohälsa är.
– Man tror att det handlar om vilja och attityd och att det räcker med en ryggdunk. En depression är en sjukdom som man ofta får kämpa med länge.
Kanske, menar Samuel Teglund, finns det också kristna som fortfarande tänker att psykisk ohälsa beror på att man inte ansträngt sig tillräckligt i sitt kristna liv:
– Vissa kan tänka att om man bara ber och fastar mer, så kommer det bli bättre. Men som människor har vi också en själ och en kropp att ta hand om.
[ Det kristna kallar att vara besatt av demoner kan vara psykisk ohälsa ]
Samuel Teglund beskriver sin depression och åren med psykisk ohälsa, som en tid då olika symptom avlöste varandra.
– Depressionen såg inte likadan ut hela tiden. Ibland var det ångesten som var svårast, i andra perioder var det tungsinthet, sedan var det sömnsvårigheter och stresskänslor.
En känsla som däremot var konstant, var en oförmåga att njuta av livet.
– Tillfällen som skulle vara roliga var de värsta. Jag minns särskilt en jul när jag hade lovat följa med min fru för att handla julklappar till barnen. Jag hade grov ångest och allt var nattsvart. Det var så konstigt att leta efter julklappar samtidigt som man själv inte såg något ljus.
Ibland har han fått frågan om han, som vuxit upp inom trosrörelsen där man ofta kritiserats för att predika framgångsteologi, möttes av extra mycket oförståelse. Han understryker att han har stor respekt för berättelserna från dem som drabbats av den typen av hård bibeltolkning, men själv har han inte upplevt det så.
Människor i Bibeln, som gått igenom det jag gick igenom, blev mina bästa vänner. Sådana som kämpat och haft Gud med sig, trots att det varit jättejobbigt.
— Samuel Teglund
I hans familj och i hemmet där han växte upp fanns både stark tro och psykisk ohälsa sida vid sida. Den gudsbild och den bibelsyn han hade fått med sig skulle visa sig hålla, även genom det svåra. Något man pratade mycket om både i Samuel Teglunds hem och i hans församling var känslor. Som kristen, finns det enligt honom två sätt att förhålla sig till känslorna.
– Antingen ska man bara ignorera dem och tro. Eller så låter man sig styras helt av dem. Inget av de sätten är framkomliga. Jag har fått lära mig att man måste acceptera sina känslor. De är sanningen om hur jag mår just nu.
Samtidigt, menar Samuel Teglund, har vi som kristna möjlighet att ständigt påminna oss om Bibelns löften och om vem Gud är.
– Det betyder att våra känslor inte berättar den slutgiltiga sanningen om var jag är på väg eller om hur jag kommer att må sen.
Något som Samuel Teglund också fick med sig hemifrån var Bibelns berättelser. Hans pappa brukade ofta predika om Job, och nu upplevde även Samuel hur vissa bibelkaraktärer blev nästan som levande.
– Människor i Bibeln, som gått igenom det jag gick igenom, blev mina bästa vänner. Sådana som kämpat och haft Gud med sig, trots att det varit jättejobbigt.
En av de bibelkaraktärer som kom att betyda mycket för Samuel Teglund var Josef. Josef såldes som slav och tvingades spendera flera år i fängelse på en plats där han inte alls ville vara. Depressionen var en sådan plats för Samuel. Men mitt i sin kris tyckte Samuel också att han upplevde samma sak som stamfadern Jakob gjorde. När Jakob tvingades fly rätt ut i en torr öken fällde Gud ned en stege mellan himmel och jord för att visa sin närvaro.
– En vardagsmorgon, när jag hade somnat med stressångest och vaknat med känslan av att jag bara måste överleva dagen, suckade jag för mig själv ”Fy vad det här är tråkigt. Jag vill inte vara här”. Då kom svaret ganska omedelbart. ”Men jag är ju här”.
Jag tror att mitt tillfrisknande berodde på en kombination av att jag började ta mediciner och min tro. Jag stod emot mediciner länge.
— Samuel Teglund
[ Hälsa är vår tids religion - men unga mår alarmerande dåligt ]
Samuel Teglund är noga med att poängtera att det inte var någon riktig röst han hörde. Det var mer som en viskning i hans inre. En påminnelse om de löften han läst och hört om ända sedan han var barn. Det var inte heller så att allt förändrades den där morgonen. För Samuel Teglund fanns det inte någon tydlig vändpunkt.
– Jag tror att mitt tillfrisknande berodde på en kombination av att jag började ta mediciner och min tro. Jag stod emot mediciner länge. Ibland är det kanske bra att inte ta till mediciner för snabbt, men för mig var medicin nödvändigt. När min kropp fick hjälp att komma i balans blev det också lättare att be och tro på Guds löften. Långsamt drog allt det där mig åt rätt håll.
Från mörker till ljus. Det är en bild som ofta används i kyrkliga sammanhang när människor berättar om hur Gud förvandlas deras liv. Det är en retorik som Samuel Teglund värjer sig lite mot när det gäller att tillfriskna från en depression.
– Jag tror att själen behöver tid för att läka. Vi måste också hitta en tro som håller även om livet skulle bli mörkt igen.
Jag kommer aldrig att vara den där supermänniskan som jag kanske trodde att jag var innan.
— Samuel Teglund
[ Även pastorer kan drabbas av psykisk ohälsa ]
Samuel Teglund kan också se att hans kamp inte är över:
– Jag behöver fortfarande medicin som håller mig på banan. När jag blir stressad kan jag få huvudvärk och ångest.
Samtidigt, säger Samuel Teglund, är han i dag en person som mår bra.
– Jag gläds åt att fungera igen. Både som människa, pappa, make och journalist.
Numera har han också hittat verktygen för att må så bra som möjligt även i fortsättningen. Han vet att han måste välja bort saker, för att han ska klara av tillvaron.
– Jag kommer aldrig att vara den där supermänniskan som jag kanske trodde att jag var innan. Men jag tänker gärna på Jakob, han som brottades med Gud. När han kom ur brottningskampen haltade lite grand. Ändå visste han att han var välsignad.
---
Fakta: Samuel Teglund
- Ålder: 37 år.
- Bor: I Borgstena utanför Borås.
- Familj: Hustrun Viktoria och sönerna Algot och Charlie.
- Gör: Journalist på tidningen Världen idag.
- Aktuell med: Boken Gud var ändå vid min sida. En berättelse om att kämpa med psykisk ohälsa, och om en Gud som finns där genom det svåra.
---
