Att tala i tungor kan för någon vara ett värdefullt redskap att använda i bönelivet. För en annan upplevs det som en sorg och en skam att inte ha fått tungotalet, trots att man vill. Sju kristna svenskar berättar vad tungotalet betytt för dem.
Barbro Wingård, 78 år, Upplands Väsby
När det gäller hur jag fick ta emot tungotalet skiljer det sig lite från vad mina kompisar på 1950-talet ansåg vara ”standard”, utifrån den undervisning vi fick. Det tolkades lätt som att tungotalet var en sorts belöning. Under en bönestund på ett läger 1958 upplevde jag en värme inom mig, och den oro som jag tidigare haft inför att möta klasskompisarna på min nya skola försvann. Själv var jag övertygad om att det var den heliga Ande som jag fått ta emot. Men att jag inte talade i tungor vid det tillfället innebar, enligt människor omkring mig, att jag inte alls hade blivit andedöpt. Men det kunde inte ta ifrån mig upplevelsen – lugnet fanns kvar.
Flera veckor senare kom tungotalet till mig när jag lagt mig och bad en kvällsbön. Den upplevelsen har vid några tillfällen varit en förlösande faktor när jag haft kontakt med människor som sökt Anden och som varit fundersamma på hur det kan gå till när man får ta emot tungotalet.
Ibland har det funnits en rädsla och en osäkerhet. När jag delat min egen erfarenhet har axlar sänkts, och under en avslappnad, lugn bönestund, har bönesvaret kommit. Anden är en fantastisk hjälpare i vardagen, med eller utan tungotal. Vi behöver inte mindre av den undervisningen, tvärtom.
Lennart Fors, 65 år, Oxelösund
När jag fick tungotalet för snart 42 år sedan, bröt det slutgiltigt ner mina gamla tvivel på Guds existens. Detta var ingenting jag kunde ha åstadkommit eller hittat på själv. Jag har även vid flera tillfällen fått begripliga ord i tungor, både på svenska och på andra språk. Jag upplever verkligen att det bygger upp min tro, som det står i Judas brev 1:20.
Kvinna, 69 år, Östergötland
Jag föddes som dotter till vaktmästaren i en baptistkyrka och har alltid bekänt mig som kristen. Under några år i tonåren höll jag mig borta ganska mycket från kyrkan, för jag kände att jag inte kunde stanna där utan att först veta vad alternativet var. Jag hängde med kompisar som rökte och drack en del. Efter ett par år kände jag att det livet inte var vad jag ville ha utan jag bad Jesus komma in i mitt liv och jag döptes. Vi var ett gäng ungdomar som träffades i baptistkyrkan och även i pingstkyrkan en hel del. Där trivdes jag.
Det här är en stor sorg som jag har väldigt svårt att prata om, men någon gång hoppas jag ändå att jag ska få uppleva detta.
Under en ungdomssamling blev en av mina kompisar andedöpt och började tala i tungor. Jag började längta efter att få uppleva det. Men trots att jag bad mycket om detta så hände inget. Jag fick många ”goda råd” hur jag skulle göra, men inget fungerade. Sen sa någon att om jag upplevde att jag fick ett främmande ord, skulle jag upprepa det ordet, så skulle det komma mer. Det har jag nu gjort i nästan 50 år, men inga fler ord har kommit. Jag har fått förbön massor med gånger, men det är tyst. Nu har jag resignerat och tänker att tungotalet inte är för mig. Jag skulle så gärna vilja få känna Jesu närhet någon gång, som jag vet att många av mina vänner gör, och jag undrar hela tiden vad det är för fel på mig eller vad jag gör för fel. Det här är en stor sorg som jag har väldigt svårt att prata om, men någon gång hoppas jag ändå att jag ska få uppleva detta.
Anna Kuhlin Tallberg, 50 år, Köping
Jag har vuxit upp i Svenska kyrkan och har sedan många år även arbetat som kantor där. Min tro har växt fram under åren och ju mer jag läst Bibeln, desto större blev min längtan efter troendedopet. För två år sedan tog jag därför kontakt med pastorn i stadens pingstförsamling och bad om att få bli döpt. Det blev en stark upplevelse för mig, men efter det har jag bett om att få tungotalets gåva och ännu inte fått den. Det gör mig ledsen, för jag vet inte om det finns några hinder i mig som gör att jag inte får den.
Jag skäms nästan för att fortsätta be om det.
— Anna Tallberg
Jag är tacksam för alla gåvor som Gud har gett mig i mitt liv, men jag skulle så gärna vilja kunna be i tungor, och skäms nästan för att fortsätta be om det. Min rädsla är nog också att jag kanske inte har blivit döpt i den helige Ande, eftersom tungotalet ibland beskrivs som ett bevis på just detta. Jag kan känna att jag saknar undervisning om andedopet, eftersom det inte talas om det i den tradition jag vuxit upp i.
Roni Hanikka, 38 år, Hässelby
År 2005 blev jag frälst. Samma dag som jag gav mitt liv åt Herren och tog emot frälsningen fick jag uppleva den helige Andes mäktiga kraft. Jag uppfylldes av den helige Ande och det var den mest fantastiska och kärleksfulla känsla jag någonsin haft. Jag började inte att tala i tungor just då, men allt eftersom jag började lära känna Jesus och vad Andens nådegåvor innebar, så började jag be om att få tungotalet.
Till en början dök det upp lite främmande ord när jag bad, vilket ledde till att jag slutade be där och då. Jag förstod nog inte att det var gåvan som började att öppnas. Det var efter att jag talade med en person som gav mig rådet att börja tacka Gud för tungotalets gåva, som det började fungera. Det var ett trossteg för mig att våga be ut orden som kom.
I dag älskar jag att be i tungor och just denna gåva har stärkt mitt böneliv. Ibland vet man inte vad man ska be om och ibland är man trött, men när man börjar be i tungor så är det som att Anden tar över bönen i den stunden och öppnar upp så att ens bön blir till välsignelse, trots trötthet eller avsaknad av ord.
Heidi Hansdotter, 66 år, Nyköping
Jag blev troende på 1970-talet och tillhörde då ett ”flummargäng” i Oxelösund, vilket jag hade svårt att släppa även när jag blivit kristen. Men, när jag blev andedöpt och började tala i tungor fick jag övernaturlig kraft av Herren. Efter det var jag aldrig tillbaka. Till saken hör att en person gav mig ett bibelstudium om andedop och tungotal, och det läste jag och senare samma dag började jag tala i tungor.
Bo Wingård, 73 år, Upplands Väsby
I mina yngre dagar trodde jag utifrån undervisningen att tungotalet var något som bara skulle ”explodera” inom mig. Så kanske vissa andra upplevt det, men det var inte min väg. Det blev i stället något jag tog emot utifrån måttet av min tro, stor som ett senapskorn till att börja med.
Under läsåret 1977/78 jobbade jag som skolevangelist i Filadelfia Stockholm. När vi kom till klasserna som representanter för Pingst var det ofrånkomligt att vi fick frågor om tungotal, ofta med underförstådd antydan om att vi drabbades av någon form av sinnesförvirring, som fick förklara fenomenet. Då brukade jag berätta att jag ofta talade i tungor när jag körde ensam i min bil – med full koll på trafiken. Jag utgjorde absolut ingen trafikfara utan gladdes bara åt att Anden visste vem eller vad som behövde mina förböner.
[ Pingstledaren: Jag tror att alla som vill kan tala i tungor ]
