Under flera decennier mottog helandeförkunnaren August Åhlén i Gävle en rad tackbrev från människor som blivit friska efter hans förböner. 1910 gavs en del av dessa ut i bokform.
Efter Dagens stora reportage om August Åhléns livsgärning (7 februari 2023) får jag mig tillsänt ett utdrag ut nämnda bok. Titeln lyder Trons väg med underrubriken och hemligheten af ett lyckligt lif samt vittnesbörd ur verkliga lifvet. Som ni märker är språket gammaldags, men å andra sidan är boken utgiven 1910. August Åhlén är i full verksamhet i missionsförsamlingen i Gävle, den som i dag heter Betlehemskyrkan och som var en av Sveriges tidigaste missionsförsamlingar. Åhlén ber för sjuka men har ännu inte hunnit starta det sjukhus, Betaniahemmet, som han kom att driva mitt i staden ett tiotal år med start 1914.
Det är själva vittnesbördsdelen av boken som kommit mig till del. Det är inga anonyma brev det är fråga om, utan alla är prydligt undertecknade med namn, ort och datum. Det är i huvudsak kvinnor som hör av sig.
Bilderna från lådorna i Betlehemskyrkans källare på kvarlämnade käppar, kryckor och andra hjälpmedel väcker associationer om påtagliga helanden av yttre karaktär. I breven handlar det främst om inre åkommor. Diagnoser från läkare som lämnat patienten utan hopp och som en röd tråd genom breven går att de då på något sätt fått höra talas om en “broder Åhlén” som ber för sjuka.
De flesta lyckas ta sig till Gävle, men i några fall behandlas de sjuka i samband med någon av de predikoresor som August Åhlén uppenbarligen företog sig med jämna mellanrum.
Ett bibelord är centralt i sammanhanget, nämligen Jakobsbrevet 5:14-15 där det står: Är någon av er sjuk skall han kalla till sig de äldste i församlingen och de skall smörja honom med olja i Herrens namn och be böner över honom. Deras bön i tro skall rädda den sjuke, och Herren skall göra honom frisk. Och har han syndat skall han få förlåtelse. Nästan alla brevskrivare hänvisar till detta bibelställe och det är uppenbart att August Åhléns har tagit detta ord som själva utgångspunkten för sin kallelse och tjänst.
I april 1910 skriver en Anna Eriksson från Ore efter att ha vårdats 14 veckor för omfattande blodproppar på Falu lasarett: “Kom så ut från lasarettet till en br. Å. i Gefle, som behandlade mig enligt Jak 5:14-15. Till Herrens ära kan jag nu omtala, att jag är frisk och befriad från alla sjukdomar”.
En Brita Andersson från Valbo som lidit av svårartade underlivsbesvär samt gallsten intygar hur hon 1905 upplevde “Herrens helande kraft” när broder Åhlén bad för henne. I ett brev daterat november 1897 beskriver en Hanna Andersson från Gävle hur hon gradvis förlorat sin syn och inte kunnat få någon hjälp av läkare. Men sedan August Åhlén bett till Gud för henne fick hennes ögon ljus igen och hon började åter att se.
En Karolina Löfgren från Kvarnsveden beskriver hur hon varit sjuk i sex år efter en svår förlossning, varav två år helt sängliggande. Därtill drabbades hon av tuberkulos “i rygg och mage” och läkarna förklarade henne för obotlig. I detta tillstånd fick hon höra talas om “en broder Åhlén som behandlade sjuka enligt Jakobsbrevet 5:14-15. Kvinnan berättar att hon redan efter tredje besöket hos August Åhlén kunde stiga upp och att hon nu i ett års tid varit i stånd att sköta familjens hem. En Anna Olsson från Ockelbo vittnar om hur en tumör på hennes livmoder som inte gick att operera försvann efter förbön hos Åhlén.
En 20-årig man, Helge Pettersson från Öland, vars leder är förvridna av svår värk, försöker vintern 1902 få Åhlén att göra hembesök. Det går tyvärr inte, men predikanten kommer överens med patienten om att be för honom ett visst klockslag varje dag. Av brevväxlingen Pettersson och Åhlén emellan framgår att bönerna har avsedd effekt och redan en dryg månad efter första brevet rapporterar unge Pettersson avsevärda framsteg: “Jag är nu så bra, att jag, då jag skrifver detta, kan sitta vid bordet, hvarvid fötterna nu nå golfvet. Min kropp, som vart aftärd har börjat växa och musklerna ha fått kött, så att krafterna ökat och jag kunnat vara uppe hela dagar”.
Gemensamt för samtliga brevskrivare är att de riktar sitt tack uppåt. “Herren allena skall hafva äran för den stora nåd och godhet, som han bevisat mig”, som Anna Kristina Andersson från Stora Tuna skriver.
