”De här kvinnorna kommer att brännmärka din själ.” Så sa den äldre kollegan till Maria Bard när hon som ung åkte till Panzisjukhuset i Kongo. Kollegan skulle få rätt. Nu har Maria kämpat i femton år för kvinnorna och barnen som fallit offer för det sexuella våldet. Det har varit mycket tårar men också mycket skratt. Nobelpristagaren Denis Mukwege lärde henne vikten av att dansa
I flera dagar hade den tvååriga flickan i fluffig prinsessklänning följt Maria Bard under hennes besök vid Panzisjukhuset i Demokratiska Republiken Kongo. Sjukhuset där man tar emot dem som fallit offer för det sexuella våldet, som blivit ett slags vapen i en del av Kongos konflikter. Patienterna är kvinnor som våldtagits och torterats och Maria och hennes svenska kollegor tog för givet att barnet var dotter till någon av dem som fick vård. Men när Maria frågade vilken patient som var flickans mamma fick hon svaret att det var flickan själv som var patienten.
– Det var henne de hade våldtagit. Fattar du, en tvååring, säger Maria upprört.
I femton år har Maria Bard, i dag chef för Läkarmissionens arbete i Öst och Centralafrika, arbetat med Kongo och Panzisjukhuset. Hon har mött hundratals offer. Ändå har hon inte vant sig, eller stängt av känslorna. Minnet av tvååringen i prinsessklänning gör att rösten stockar sig och ögonen tåras. Vi tar en kort paus, men bara några minuter senare pratar vi om något mer lättsamt och Maria Bard ligger dubbelvikt av skratt.
– Det här förhållningssättet har jag fått av min mormor, säger hon när jag påpekar det tvära känslokastet.
– När vi körde in min mormor till akuten sista gången innan hon dog, sa hon å, nu är det jobbigt, nu gör vi fest! Sedan gav hon mig sin plånbok och skickade mig till kafeterian för att köpa fika.
Maria Bard sitter mitt emot mig i tidningen Dagens fikarum. Maken Fredrik och de två döttrarna är kvar i Nairobi där familjen bor sedan ett år tillbaka. Det är första gången som hela familjen flyttar utomlands, och i Nairobi har de börjat finna sig till rätta. Nu är Maria hemma i Sverige några dagar, bland annat för att vara med vid läkaren och nobelpristagaren Denis Mukweges besök här. Dagen innan vårt möte har hon lett ett samtal med nobelpristagaren inför en fullsatt Storkyrka. Många ville höra om Mukweges arbete med att behandla och återupprätta kvinnorna som kommer till Panzisjukhuset. Det arbete som också blivit ett slags kall för Maria Bard.
Hon växte upp i Anderstorp i Småland. Både morfar, farfar och pappa var pastorer och Maria satt ofta med på gudstjänster och möten. Hon hörde predikningar och lyssnade på missionärernas berättelser:
– Jag fick tidigt lära mig att det finaste man kan göra är att ge sitt liv för andra. Som barn hade jag också en känsla av att man kan göra skillnad. När jag såg barn som led av krig på TV, ville jag att pappa skulle hjälpa mig att ringa statsministern. Jag var säker på att han skulle lyssna på mig!
Jag var rädd, det var en plats där kvinnor blivit utsatta för det värsta man kan tänka sig.
— Maria Bard
Drivet att göra skillnad ledde till att hon utbildade sig för att arbeta med bistånd. Sedan fick hon anställning på PMU, Pingstmissionens utvecklingssamarbete. Trettio år gammal skulle Maria Bard för första gången åka till Panzisjukhuset i Kongo för att göra ett reportage för organisationens barntidning.
– Jag minns att jag var rädd. En plats där så många kvinnor blivit utsatta för det värsta man kan tänka sig måste ju vara som att komma till världens slutdestination, tänkte jag.
På Panzisjukhuset mötte Maria, precis som hon trott, människor som bar på skrämmande berättelser.
– Kvinnorna som tog emot oss hade blivit våldtagna och torterade. Vissa av dem så svårt att de fått permanenta funktionshinder och deras underliv fungerade inte. Deras problem gjorde att de kunde lukta väldigt illa, vilket gjorde att många hamnade i utanförskap.
Ändå var det kärleken på Panzisjukhuset som slog Maria Bard starkast.
– Närvaron och systerskapet mellan kvinnorna. Hur personalen såg var och en av patienterna. Det var inte en slutdestination utan en plats för omstart och hopp.
Innan Maria Bard kom till Kongo hade hon haft en känsla av att Gud skulle lägga något särskilt i hennes händer. Redan första natten, när hon låg under myggnätet i sitt sovrum på sjukhuset, kände hon att det var här hon skulle satsa nu. Hon skulle kämpa för kvinnorna och barnen som fallit offer för det sexuella våldet.
När hon kom tillbaka till kontoret i Sverige öppnades en möjlighet. Panzisjukhuset behövde en europeisk projektledare som kunde vara på plats ett år, och hon anmälde sitt intresse. Det var inget självklart beslut att fatta. Maria Bard var nygift. För hennes man Fredrik var det just då inte läge att flytta utomlands, men han var samtidigt beredd på att detta skulle kunna komma. Maria hade alltid talat öppet om att hon ville jobba med bistånd på plats. Paret kom överens om att de kunde klara ett år isär.
Dagarna innan Maria åkte samtalade hon med en äldre kollega på PMU:
– De här kvinnorna kommer att brännmärka din själ sa kollegan till mig. Hon fick rätt, konstaterar Maria.
Det var inte helt enkelt att komma som relativt ung, europeisk kvinna för att arbeta som projektledare på Panzisjukhuset.
– Jag var 31 år gammal, men folk trodde nog att jag var ännu yngre, för jag är en sprallig person. Det var svårt att förstå vissa strukturer och jag gjorde många fel. Men efter ett tag insåg jag att mitt sätt att vara också var en tillgång för mig. Jag hade lätt för att möta kvinnorna på sjukhuset. Jag pratade, skrattade och dansade mycket.
Det är när du sitter med kvinnorna, äter med dem och rör vid dem, som du ger dem deras mänsklighet tillbaka.
— Överläkaren Denis Mukwege till Maria Bard
Just detta, det medmänskliga mötet med patienterna, var något som var viktigt även för sjukhusets respekterade överläkare, Denis Mukwege. Som projektledare skulle Maria Bard ha möten med honom varje morgon. Mukwege var redan då en omtalad läkare och Maria var ibland nervös inför deras möten:
– Mukwege är en otroligt trevlig och varm person. Men han kan också vara skarp.
En morgon fick hon en tillsägelse av läkaren. Hans klagomål handlade inte om något formellt fel hon gjort i sin yrkesroll, utan om att hon vid ett tillfälle låtit bli att komma på en fest. Kvinnorna på sjukhuset hade firat den Internationella kvinnodagen med mat och dans, men just den dagen hade Maria hade varit trött och prioriterat att åka in till stan för att träffa en kompis. När Maria kom in på Mukweges kontor följande morgon var han missnöjd:
– ”Var någonstans var du under festen i lördags? Förstår du inte att det är när du sitter med kvinnorna, när du äter med dem och när du rör vid dem, som du ger dem deras mänsklighet tillbaka”, sa han.
Maria Bard blir nästan lite generad när hon berättar om det där samtalet.
– Jag skämdes så mycket för jag håller verkligen med honom. Många av kvinnorna beskrev att våldet skadat dem så djupt att deras känsla av att vara människa, att tillhöra, tagits ifrån dem. Själva grunden i Panzisjukhusets sätt att arbeta är att ge dem detta tillbaka.
Även om den respekterade läkaren kunde vara skarp, kände Maria Bard hur hans tillit till henne växte.
– Jag tror att Mukwege tyckte jag var lite flamsig i början, men genom åren har jag känt hur han kommit att uppskatta det jag kunnat bidra med. När jag återvände till Sverige och började med påverkansarbete för Kongos räkning utvecklades vårt goda samarbete.
Tiden när Maria Bard bodde på Panzisjukhuset och lärde känna kvinnorna, barnen och tonårstjejerna som fallit offer för det sexuella våldet i landet, lade grunden för det omfattande påverkansarbete som hon sedan skulle kasta sig in i. Hon förstod att för att få stopp på våldet som drabbar enskilda måste man komma åt de bakomliggande orsakerna. Orsaker som till viss del handlar om konflikter kring landets mineraltillgångar och om hur landet exploateras av utländska företag. När Maria Bard åkte hem var hon fast besluten att göra vad hon kunde för att makthavare, internationella företag och konsumenter skulle förstå och vilja vara med i förändringen.
[ Denis Mukwege till pastorerna: Kyrkorna är alldeles för tysta ]
I Sverige återförenades Maria Bard med maken och sedan fortsatte hennes arbete härifrån. Påverkansarbetet förde henne till möten med svenska utrikesministrar, EU-parlamentariker och FN:s säkerhetsråd, men också till vanliga kyrkor.
– En sak som var fantastiskt var när vi fick massor av svenska församlingar att skriva brev till våra EU-parlamentariker för att få till stånd en etiskt ansvarsfull lagstiftning vad gäller inköp av konfliktmineraler.
[ Doktor Mukweges tacktal efter nobelpriset ]
Maria Bard har under åren hållet regelbunden kontakt med doktor Mukwege, och då och då rest tillbaka till Kongo och Panzisjukhuset. Ett besök skedde när hon var gravid med sitt första barn. Vid det tillfället fick hon på ett personligt plan uppleva läkarens omsorg.
– Det var tidigt under min graviditet, men under mötet på Panzisjukhuset gjorde det lite ont i magen, berättar Maria.
Hon minns hur hon lade handen på magen och att hon försökte göra det diskret, men Doktor Mukwege avbröt genast mötet.
– Vad är det Maria, gör det ont? undrade han.
Sedan drog han med sig Maria och alla mötesdeltagare till ett av sjukhusets undersökningsrum och tog fram ultraljudsapparaten.
– Det var första gången jag såg mitt barns lilla hjärta picka. Skärmarna på Panzisjukhuset är gamla, så ibland gick det ned i svart, men allt såg bra ut!
I dag är Maria Bard 47 år gammal och när hon ser tillbaka på sina femton år av engagemang för Panzisjukhuset och kvinnorna i Kongo, finns det vissa saker som sticker ut som kvitton på att hennes arbete bidragit till en förändring. Dels, medger hon, var det stort att få vara med och skriva motiveringen som ledde till att doktor Denis Mukwege för några år sedan blev Nobels fredspristagare. Hon är också glad över lagändringar som kommit till skott och makthavare som hon anar att hon fått vara med och knuffa i rätt riktning. Men den innersta drivkraften, det som burit henne allra mest genom åren är mötena med enskilda människor som fått livet och hoppet tillbaka.
Maria Bard är noga med att poängtera att berättelserna från Panzisjukhuset är långt ifrån solskenshistorier. De fysiska och psykiska trauman som kvinnorna utsatts för ger ofta sår som de får bära med sig för resten av livet. Men en sak hon ofta sett är hur man på Panzisjukhuset lyckas plocka bort den skam som ofta läggs på de våldtagna kvinnorna själva. Maria Bard kommer att tänka på den fjortonåriga flickan Dodo som kom till sjukhuset under året hon bodde där.
– När hon kom var hon helt sluten och gick med blicken mot marken. Men under året såg jag hur hennes blick långsamt lyftes.
Maria Bard berättar om hur flickan mot slutet av sin vistelse på sjukhuset kom springandes in på Marias kontor. Hon och hennes kompis hade varit på marknaden och där hade männen ropat efter dem att de var prostituerade. Det är tillmälen som våldtagna kvinnor i Kongo ofta får höra, men nu hade Dodo fått kraft att säga ifrån:
– ”Maria, jag ropade nej, det är inte vi som har gjort något fel. Felet låg hos de som våldtog och skadade oss.” sa hon, berättar Maria.
– Det var otroligt stort. Att se en tonårsflicka som förlorat allt få tillbaka en känsla av värdighet och kraften att stå upp för sig själv.
---
Fakta: Panzisjukhuset
- Panzisjukhuset som ligger i den östra delen av Demokratiska Republiken Kongo, grundades 1999 av chefsöverläkaren Denis Mukwege
- På sjukhuset har mer än 70 000 kvinnor och barn som utsatts för sexuellt våld fått hjälp genom åren. Patienterna får hjälp både med de fysiska såren och med att skapa en ny framtid för sig själva.
- Sjukhuset finansieras bland annat av svenska biståndsorganisationer, så som PMU och Läkarmissionen.
- År 2018 fick läkaren Denis Mukwege ta emot Nobels fredspris för sitt arbete vid Panzisjukhuset
- Maria Bard har arbetat gentemot Kongo och Panzisjukhuset, i 15 år. De första åren som anställd av PMU och de senaste åren som anställd av Läkarmissionen.
---
