GÄVLE. Längst in i Betlehemskyrkans källare finns två trälådor stora som likkistor, en orange och en ljusgul. Ett lyft på locket avslöjar att de är fullproppade med avlagda kryckor och käppar i olika dimensioner, men även stödkorsetter och benfodral i ljusbrunt läder med diverse metallspännen. En kaosartad samling som signalerar att de är hjälpmedel från en svunnen tid. Hur i all sin dar kan detta komma sig?
Jag befann mig i Nashville när tipset om de mystiska lådorna och dess innehåll nådde mig via ett sms. Trots att jag var mitt uppe i en av mina mest spännande reportageresor kunde jag inte slå bort tanken på den kittlande informationen. Aldrig någonsin hade jag hört talas om något liknande. Alltså var det med stor förväntan jag klev av tåget i Gävle och efter en kort promenad genom duggregnet klev in i den anrika kyrkan, som dessutom är en av Sveriges första missionsförsamlingar, grundad 1855. Här blev samfundsgrundaren PP Waldenström tidigt medlem och besökare påminns redan i foajén om hans gärning i form av en stor minnesplakett med hans porträtt som konstnärinnan Astri Taube utformat på beställning.
Patric Forsling är pastor och föreståndare i Betlehemskyrkan sedan åtta år. Han har lovat visa mig de märkliga lådorna och dess innehåll. Jag hoppas också att han ska kunna sätta in dem i ett sammanhang så att mysteriet med alla kvarlämnade hjälpmedel får en lösning. Han gör sitt bästa för att sänka mina förväntningar. Ytterst lite kring dessa föremål finns nämligen dokumenterat och fortfarande är mycket av det som utspelade sig i församlingen under några intensiva år kring förra sekelskiftet höljt i dunkel.
Glasklart är dock att nyckelpersonen i sammanhanget hette Anders August Åhlén. Han kom inflyttande till Gävle söderifrån. August Åhlén föddes i Ålfors i Tierps socken. Fadern var lantbrukare och häradsdomare, men hyste avsky för allt vad frikyrklighet hette. Så när sonen kom hem och berättade att han blivit frälst blev 20-åringen helt sonika skickad på dörren. Till fots tog han sig till Gävle där han lyckades få en anställning. Först vid verkstadsföretaget Skoglund & Olson och senare vid Åkersons kolimport. Efter några år hade August blivit befordrad till förman.
Några skriftliga källor finns knappt att tillgå och den enda källa som jag lyckas hitta på nätet är ett levnadsporträtt publicerat 2005 i tidningen Arbetarbladet under vinjetten ”Gästrikehistoria”. Texten är dock starkt ifrågasättande till August Åhléns livsgärning.
I Betlehemskyrkans egen historieskrivning finns inte heller mycket om denne högst specielle man. Patric Forsling citerar ur församlingens 150-årsjubileumsbok från 2005 där det om händelser från 1932 står att ”Pastorn och helbrägdagöraren A A Åhlén skänker sin fastighet i Myrbo i Marma” till Betlehemskyrkan. Därtill en penningsumma för att möjliggöra för mindre bemedlade äldre att vistas där på somrarna. Hemmet får namnet Fridebo.
Artikeln i Arbetarbladet stämplar redan i rubriken August Åhlén som kvacksalvare. Och enligt nämnda källa ställdes han minst fyra gånger inför rätta för just detta brott. Sista åtalet resulterade i en fällande dom – 400 kronor i böter vilket ska ha betalats av en grosshandlare från Medelpad. Men alldeles oaktat juridiken signalerar alla kvarlämnade kryckor och käppar som trängs i källarlådorna att detta inte är hela sanningen om Anders August Åhlén.
Första gången Patric Forsling blev medveten om hans existens var i samband med att han började sin tjänst i Betlehemskyrkan och hans företrädare tog med honom på en rundvandring i kyrkan. Då visade han även de märkliga lådorna och berättade kort att de härrörde från en helandepredikant som verkat i församlingen för cirka 100 år sedan. Länge fanns också ett utställningsrum i kyrkan med attiraljer som tillhört pionjären PP Waldenström. I det så kallade Waldenströmsrummet hängde också några av de kryckor och hjälpmedel som Åhlén lämnat efter sig på väggen.
Augusti 2021 drabbades Betlehemskyrkans källare av en översvämning men alla dessa föremål klarade sig undan. I september 2022 återinvigdes den nyrenoverade källaren. Bara dagen innan jag träffar Patric Forsling har han haft en samling här nere då just helande och mirakel kom på tal. Delvis utifrån det som en gång försiggått i församlingens hägn med Åhlén som pådrivare.
– Dels blir man lite modernt frank. Behövs detta i dag? Vi kanske lever andra typer av liv och vi har en sjukvård som är professionell på ett annat sätt än då. Behovet kanske inte finns, längtan kanske inte finns. Så pratade vi litegrann, berättar Patric Forsling samtidigt som han i nästa andetag erkänner:
– Men sedan längtar man ju. Det har jag gjort ett helt kristet liv efter under och tecken som verkligen märks.
[ Anna, 35: Att vara cancerforskare har blivit mitt kall ]
Den unge August Åhlén upplevde en dag en oemotståndlig kallelse att be för sjuka och en av de första som han lade sina händer på var hans en gång så frikyrkofientlige far. Och se, den svåra sjukdomen gav vika, vilket satte fart på ryktet att August hade benådats med helandets nådegåva. 1887 övergav han kolhögarna i Gävle hamn för att på heltid ägna sig åt sitt predikantkall.
Den bristfälliga dokumentationen av vad som egentligen utspelade sig gör det svårt att slå fast exakt hur Anders August Åhlén verkade. Patric Forsling konstaterar att det ändå är uppenbart att den så kallade helandepredikanten var kontroversiell i profana kretsar, men även internt i församlingen. Enligt artikeln i Arbetarbladet ska han till och med ha lämnat Betlehemskyrkan under en period efter en intern kontrovers.
– Men de facto har det hänt sensationella saker kring August Åhlén. Det var kanske inte så konstigt att det ett tag var runt 2 000 medlemmar i församlingen om det nu var så att man kunde komma hit och bli frisk, säger Patric Forsling.
För så var det. I början av 1900-talet stod sig frikyrkan stark i Gävle som då uppskattningsvis hade runt 20 000 invånare. Alltså var i runda slängar tio procent medlemmar i Betlehemskyrkan och då ska man betänka att det även fanns flera andra stora frikyrkor i stan. Det var väckelsetider i Gävle och i Betlehemskyrkan fanns en stark ambition att nå ännu fler med evangeliet. 1921 blev man första svenska församling att kalla den då unge predikanten Frank Mangs från Närpes i Finland, trots att styrelsen för samfundet centralt avrådde. Mangs, som detta år fyllde 24 år, kom och det blev kärlek vid första ögonkastet. Evangelisten med den sjungande dialekten visade sig vara en folktalare av Guds nåde. Vid denna tid hade Betlehemskyrkan en enorm lokal som rymde drygt 2 000 sittande och Patric Forsling berättar att den fylldes kväll efter kväll.
– Men det var lika mycket folk utanför som inte fick plats. Stan fick dra om spårvagnarnas färdväg för att det var så mycket folk, berättar Patric Forsling.
Kärleken mellan Frank Mangs och Gävleförsamlingen var ömsesidig och Mangs fortsatte att besöka Betlehemskyrkan som talare, den sista gången så sent som 1985.
Pionjärandan löper som en röd tråd genom Betlehemskyrkans historia. Redan 1893 installerades telefon i kyrkan och i boken från 150-årsjubileet konstateras att ”15 abonnenter kan samtidigt avlyssna gudstjänsten i hemmet”. Detta alltså 127 år innan Sverige drabbas av pandemi och Zoom-gudstjänster blir ett begrepp i kyrkvärlden.
Några ytterligare saker som sticker ut i församlingens historia är att Betlehemskyrkan var andlig hemvist för föräldrarna till den svenske poeten och protestsångaren Joe Hill. Det sägs att sonen, som föddes som Joel Emmanuel Hägglund, trivdes bättre hos Frälsningsarmén och kanske var det där han snappade upp de populära melodier som han sedan tog med sig till Amerika där han gjorde om texterna och blev en av landets mest inflytelserika protestsångare som inspirerade såväl Woody Guthrie som Bob Dylan, John Lennon och Joan Baez. Det slutade dock illa för gävlesonen som dömdes för mord och sedan avrättades.
[ Törstig Bono låter sitt sökande bli en stark berättelse ]
Bättre gick det för pastor Norberg i Betlehemskyrkan som 1896 anklagades för att ha förgiftat familjens hushållerska. Men rätten friade pastorn som långt senare efterträdde PP Waldenström som samfundets missionsföreståndare. På 1960-talet uppträdde den sedermera brittiske skådespelaren George Harris som gospelsångare i Gävleförsamlingen. 40 år senare dyker han upp i rollen som Kingsley Shacklebolt i filmen Harry Potter och Fenixorden. Till detta axplock av kuriosa måste även Betlehemskyrkans sporthall räknas in. Patric Forsling visar stolt upp lokalen som ingår i den stora kyrkbyggnaden. Redan 1976 invigdes den vilket var långt innan de flesta församlingar vågat ta ut svängarna och investera i idrottsliga aktiviteter.
– Vi har haft otrolig nytta av sporthallen, konstaterar Patric Forsling och berättar vilken välsignelse utrymmet varit när det yngre gardet blivit alltför rastlösa under gudstjänsttid.
Men åter till källaren och de två häpnadsväckande lådorna. Innanför en oansenlig dörr märkt “Församlingsförråd” står de staplade. Vi banar oss allra längst in i ett hörn och Patric lyfter på det rackliga trälocket till den översta lådan. Den orangea. Så börjar han fiska upp och visa det ena föremålet efter det andra. Det är svårt att sätta ord på alla de tankar och känslor som sköljer över mig när jag tar mig en närmare titt och själv börjar rota lite och känna och klämma på de olika attiraljerna. Vilka var dessa människor som lämnade dessa saker efter sig? Hur såg deras liv ut med kryckan, käppen, benstödet eller vad det nu var för hjälpmedel som man varit beroende av? Och framför allt – hur såg det ut efteråt? Jag tänker att något väldigt påtagligt måste ändå ha inträffat och att denna förvandling varit konkret synlig inte bara för dem själva, utan också för dem som var vana att se dem. Plötsligt rörde sig dessa människor fritt på ett helt annat sätt än tidigare. Det kanske ändå inte var så märkligt att Gävleborna drogs till detta sammanhang som flugor till en sockerbit i början av förra seklet.
Efter besöket i Gävle tar jag kontakt med en av församlingens mångåriga medlemmar. Lasse Looberger växte upp i Betlehemskyrkan på 1940-talet. Nu har han hunnit fylla 80 och har efter ett långt arbetsliv, bland annat som pastor i olika församlingar, återvänt till sin barndoms kyrka där han också varit ordförande under en period. Han minns mycket väl hur han och de andra söndagsskolebarnen en gång om året fick besöka ett ”Minnenas rum” som inrättats i den gamla Betlehemskyrkan.
– Där fanns det kvarlämnat en massa grejer efter helbrägdagörelsemannen. Kryckor, korsett och andra attiraljer, berättar Lasse Looberger.
– Jag minns också att det fanns en bibel med punktskrift. Den var väldigt tjock, åtminstone 12–14 centimeter. Det var den som fascinerade mig allra mest.
Kan det ha varit en efterlämning från någon som varit blind och fått sin syn tillbaka?
– Jag tror att det var så, men det vet jag ju inte säkert. Jag var kanske sju-åtta år på den tiden. Men det var fascinerande för en liten kille, säger Lasse Looberger.
Med tiden utvecklade August Åhlén en annan plattform för sin helandetjänst än bara Betlehemskyrkan. Med bankens goda minne uppförde predikanten ett privat sjukhus på området Öster i Gävle som fick namnet Betaniahemmet. August Åhlén införskaffade en tomt där han lät bygga två stora hus som kunde ta emot uppemot 50 patienter. 1914 öppnade Betaniahemmet. Behandlingen hämtade Åhlen från Bibelns uppmaning att smörja de sjuka med olja samt lägga händerna på dem och be för dem. Det är möjligt men inte uttalat att en del av attiraljerna som vi hittar i källarlådorna också är lämningar efter aktiviteterna på Betaniahemmet. När det visade sig att en av Åhléns patienter, en 27-årig kvinna, avlidit på tåget på väg hem efter sin behandling fick Åhlén utstå hård offentlig kritik. I slutet av 1920-talet lades Betaniahemmet ned och 1938 såldes fastigheten till en broder i församlingen, läskedrycksfabrikören Bertil Andersson, enligt Arbetarbladet kallad ”Saft-Jesus”.
[ Undret när den lilla pojken väcktes till liv igen gav Agne tro för ännu ett helande ]
Den mediala uppmärksamhet och anklagelserna om kvacksalveri väcker minnen till liv från min egen tonårstid och Pingstkyrkan hemma i Karlshamn där jag var engagerad. Jag ringer upp min dåvarande pastor Gunnar Johansson som mycket väl minns vad som utspelade sig. När församlingen 1980 annonserade en väckelsekampanj med den norske evangelisten Terje Berntzen, som var känd för att be för sjuka, blev det liv i luckan. Svarta rubriker i lokalpressen och polisen kom till kyrkan för att förhöra Gunnar Johansson och den tillresande predikanten.
Länsåklagaren hade nämligen misstankar att Pingstkyrkans väckelsekampanj kunde vara ett brott mot kvacksalverilagen. Något åtal blev det dock aldrig, däremot en knökfull kyrka. Tidningsskriverierna bidrog till att församlingen snabbt fick skaffa fram tv-kameror så att folk kunde sitta i församlingsvåningsvåningen i källaren och följa samlingarna.
– Det var ett väldigt pådrag i stan. En kort tid senare hade vi besök av en annan förkunnare som också brukade be för sjuka, den blinde evangelisten Rolf Karlsson. Då hade en tidning rubriken: ”Pingstkyrkan trotsar länsåklagaren – ny helbrägdagörare på gång”, berättar Gunnar Johansson som minns att människor både kom till tro och blev fysiskt förvandlade under dessa kampanjer.
Även i Gävle tycks skriverierna ha spätt på folks intresse.
När August Åhlén slutligen dog 1941 testamenterade han 30 000 kronor till en fond som instiftats för att dela ut julgåvor till ”fattiga och sjuka medmänniskor”.
– Man kan ju konstatera att August Åhlén blev kontroversiell. Det är väldigt uppenbart, säger Patric Forsling apropå uppgifterna om att församlingens medlemmar var tudelade i sin inställning till helandepredikanten.
– Han behöll kontakten med Betlehemskyrkan hela sitt liv, så det kanske var mer Betlehemskyrkan som bitvis tog avstånd från honom än tvärtom.
Patric Forsling resonerar vidare:
– Det är också rätt uppenbart att den här typen av människor som vi pratar om nu har svårt att passa in och kanske har de även lite svårt att få utrymme.
Han påminner sig själv om Micael Grenholms bok Dokumenterade mirakler, som han blivit tipsad om men ännu inte hunnit läsa.
– Bönesvar är ju inte något främmande, men man kan fundera över varför den här typen av bönesvar är så främmande, för det är det ju ändå i vårt land. Det sker, men det sker inte speciellt frekvent. Varför är det så? Det är vi ju många som har grunnat över.
Är problemet möjligen att vi vill kunna omfatta det som sker med förnuftet, för att tillåta det att ske?
– Det tror jag. Sedan tror jag också att vi har skiftat språkbruk inom kyrkan. Det är inte alls ovanligt att vi säger till varandra om någon är sjuk: ”Jag tänker på dig”. I stället för att säga: ”Jag ber för dig”. Och vi ber nästan alltid att Gud ska vara med läkarna i operationen, i stället för att be att Gud ska hela. Jag vet inte vad det betyder, men det kanske står för något, säger Patric Forsling.
Har det med människors förväntan att göra?
– Kanske. Och kanske med desperationen. Jag menar, om du kom hit 1912 så är du nog mer desperat än man är i vår tid. Och kanske är man det fortfarande även i många av våra missionsländer. Vi har ju en skicklig sjukvård i Sverige fortfarande, vi har hjälpmedel och kan ofta klara oss ändå på något sätt.
[ "När jag berättar om min bakgrund kan folk se ut som att jag ska kasta förbannelser på dem" ]
Vi resonerar lite huruvida det måste till mer av nöd för att Gud ska kunna göra under och om det är det svenska välståndet och den allmänna mättnaden som gör att inte fler mirakel sker. Men Patric Forsling tror inte det och han tror att det finns nöd så det räcker i Sverige, i synnerhet andlig nöd.
I dag har Betlehemskyrkan 454 medlemmar, Gävle har drygt 75 000 invånare. En milsvid skillnad på de tio procents andel av befolkningen som gällde då August Åhlén var verksam.
Vad skulle hända om du en söndag skulle ställa upp de här två lådorna på estraden och börja predika om när Jesus helade människor?
– Det har jag inte gjort och det vore ju intressant. Min egen inställning till det här med tydliga fysiska under och tecken har ända sedan jag var ung varit att jag skulle vilja koppla det till församlingens gemenskap. Inte till en person. Det blir alltid besvärligt då. Men om det i stället är någon slags Guds andes atmosfär som gör att människor blir friska. Vore inte det det allra bästa?
Själv känner sig Patric Forsling öppen för mer action när det gäller helande och mirakel.
– Det är klart att vi önskar att det skulle ske, eller hur?
---
Fakta: Anders August Åhlén
- Levde 1845–1941.
- Var gift två gånger men blev änkling båda gångerna. När han dog efterlämnade han två barn.
- Upplevde tidigt att han hade helandets nådegåva och verkade under många år som helandepredikant, bland annat i Betlehemskyrkan i Gävle där han var medlem under många år.
- Startade 1914 ett privat sjukhus i Gävle. Betaniahemmet, som det hette, hade rum för uppemot 50 patienter vilka bland annat i enlighet med Bibelns uppmaning för sjuka smordes med olja och behandlades med förbön.
- A A Åhlén åtalades minst fyra gånger för kvacksalveri. Sista gången blev det fällande dom och 400 kronor i böter, vilket en grosshandlare i Medelpad sägs ha betalat åt helandepredikanten.
---
[ Sarah Grenholm: Efter förbönen på Lappis försvann migränanfallen jag haft sedan åtta år tillbaka ]
