Länge tänkte Adam Frisk att det var ”vansinnigt att tro på Gud”. Sedan träffade han en skotsk präst.
När kyrkofadern Augustinus skrev: ”Mitt hjärta är oroligt till dess det finner vila i dig” satte han ord på den mänskliga erfarenheten av att intensivt längta efter någon sorts hemkomst.
25-åriga Adam Frisk känner igen sig i den beskrivningen; hans eget sökande efter en identitet och stadga i tillvaron, har fört honom till såväl glamrocken som till nyateismen och den politiska högern. Och till sist till kristen tro.
– Jag har haft ganska många olika faser i mitt liv, konstaterar han, nästan ursäktande, när vi slår oss ner i en soffgrupp på Johannelunds teologiska högskola i Uppsala, där Adam Frisk studerar teologi sedan ett år tillbaka.
Att han skulle uppleva ett prästkall, ja ens kalla sig kristen, var länge otänkbart – både för honom själv och alldeles säkert för dem som mötte honom som övertygad och debattglad ateist under åren på universitetet i Skottland. Men livet kan överraska, och ett enda möte kan få oväntade följder.
Vi ska återkomma till det.
Men vi börjar i barndomen: i medelklassfamiljen i Eskilstuna där Adam Frisk växte upp. Familjen röstade på Socialdemokraterna, de respekterade kyrkan men ingen av föräldrarna hade en egen gudstro.
Som liten tog Adams mamma ändå med honom till kyrkans barntimmar, och när hon insåg att hon välkomnades in i gemenskapen trots att hennes son inte ens var döpt, fick hon dåligt samvete. Hon lät döpa Adam i samband med att hans två år yngre syster skulle döpas.
Men kyrkan fick ingen avgörande betydelse för Adam Frisk. I stället hittade han glamrocken.
– 2006 hörde jag The Poodles låt ”Night of passion” i Melodifestivalen och blev helt tagen av musiken och stilen, berättar han.
För ett ögonblick undrar jag om han skämtar. Hans propra stil – polotröja, tweedkavaj och bakåtkammat hår – känns långt borta från pudelrocken. Men jo, han anammade själv samma stil, berättar han. Började sminka sig, köpte boots på tjejavdelningen och släppte ut sitt långa hår.
– The Poodles var ju vedertaget töntiga – aktiva i fel land och i fel årtionde, men jag stod upp för dem och försvarade dem, fortsätter han.
Snart skulle han dock lämna pudelrocken, och i stället bli politiskt aktiv. Under högstadiet gick han med i Sverigedemokraterna.
– Jag var känslig för oordning och hade en vag uppfattning om att saker gick för fort, och åt fel håll. Jag attraherades av Sverigedemokraternas sätt att ”säga som det är”. Jag kände igen mig i deras verklighetsbeskrivning.
– Dessutom gillade jag Jimmie Åkesson. Han var lugn och sansad.
I dag säger Adam Frisk att han aldrig var särskilt ideologiskt driven. Det var något annat han sökte. Kanske bekräftelse, eller att ingå i ett sammanhang. Han säger att han tyckte om att sticka ut och provocera, och minns att han kunde dra chockerande skämt, för effektens skull. Men i Sverigedemokraterna fick han aldrig några nära vänner, och dessutom kändes talet om ”svenskhet” ihåligt. Adam Frisk lämnade partiet efter ett år, till fördel för Kristdemokraterna.
– Det var inte som att jag tänkte så mycket på ”K:et i KD”. Det var inte det kristna som lockade, mer det konservativa. Dessutom hade jag en idé om att bli statsminister, men det handlade nog mer om att jag ville betyda något, känna att mitt liv var väl levt.
Adam Frisk blev ordförande i KDU Sörmland och var det fram tills han under den amerikanska presidentvalskampanjen 2016 blev begeistrad av socialisten Bernie Sanders.
Han skrattar till när han berättar det.
– Jag insåg att jag inte var så förankrad i kristdemokratin ändå, och att det som egentligen förenade mitt politiska engagemang verkade vara att jag drogs till det populistiska. Och så gillade jag ”stora män”. I dag ser jag tillbaka på den här tiden med mycket ånger, det mesta av mitt engagemang handlade om mitt ego.
Fram tills gymnasiet var religion ingen viktig fråga för Adam Frisk, men när han kom över ateisterna Richard Dawkins och Sam Harris youtubevideor, blev han intresserad.
– Jag tyckte att de hade solklart rätt! Det framstod som vansinnigt att tro, och rent av moraliskt fel att ange Gud som skäl för sina handlingar. Jag minns särskilt ett avsnitt där Sam Harris pratade om att George W Bush angav att ”han pratat med Gud” före invasionen av Irak och att folk godtog det. Men om han hade sagt ”Jag har pratat med en brödrost” skulle folk ha tyckt att han var dum i huvudet.
När Adam Frisk efter gymnasiet flyttade till Edinburgh för att läsa internationella relationer, och senare filosofi, engagerade han sig i ”The humanist society” – en ateistisk studentförening. Snart blev Adam ordförande och ägnade sin tid åt att övertyga andra om varför ateismen var överlägsen religiös tro.
– Jag var nog den mest polemiska medlemmen och kunde sitta på puben och raljera över hur dålig kristendomen var, minns han.
Föreningen ordnade debatter och event, bland annat med en präst från skotska kyrkan. Motvilligt fick då Adam Frisk konstatera att det verkade vara möjligt att både vara kristen och intellektuell.
– Min bild av kyrkan hade varit att de flesta trodde i blindo, och att kristna inte var öppna för diskussion, men den här prästen var både lärd och hade ett andligt djup. Dessutom var han varm och förtroendeingivande – en person jag ville vara med.
Någon sa till mig: “Du verkar inte alls som en ateist, mer som en kristen med tvivel”.
Vid ett tillfälle besökte Adam Frisk en gudstjänst där den här prästen predikade. Den allvarliga tonen om den kristne och världen, gjorde intryck.
– Han talade om hur man som kristen inte är en del av den här världen, och då kände jag: Jag vill nog inte heller vara en del av den här världen.
När Adam Frisk sedan åkte på utbytesår till USA var det ingen som kände honom som ateisten, så när studentföreningarna presenterade sig på campus, sökte han upp alla de kristna.
Men släppte du din ateism så lättvindigt?
– Ja, det har väl varit lite av ett tema i mitt liv, säger Adam Frisk med ett leende, men nyanserar sedan:
– Samtidigt var det såklart en process. Under mina första månader i USA var jag fortfarande skeptisk, och gav inte upp min skepticism förrän på julen, ungefär ett år efter att jag träffat den skotska prästen.
Han lärde känna en katolsk studentförening och hängde med på deras träffar.
– Jag minns särskilt hur en tjej förklarade syndafallet, och berättade om hur Gud ropade efter Adam: Var är du? Jag tror inte jag blev berörd enbart för att jag har samma namn, utan för att jag upplevde att den bibliska berättelsen stämde överens med hur verkligheten är beskaffad.
Vid det här laget hade Adam Frisk ”släppt motståndet och färdades närmare Gud”, berättar han.
– Jag hade såklart hört om Jesu korsdöd och uppståndelse innan, men när jag nu fick höra den igen, drabbade berättelsen mig på ett sätt som jag inte kunde förutse. Jag insåg att ifall det är sant att Jesus hade lidit döden på ett kors för våra synders skull, så var det av yttersta vikt att bekänna honom som Herre. Det var denna typ av absoluta, objektiva sanning jag hade sökt efter.
[ "Jag ville leva kristet men hade ingen aning om hur man gjorde" ]
Nu har det gått tre år sedan Adam Frisk blev kristen. Han berättar att omvändelsen inte har varit alldeles enkel. Tvärtom – minnen från hans förflutna har jagat honom och han har haft svårt för att känna sig förlåten.
– Perioden efter min omvändelse blev smärtsam och jag upplevde det svårt att underordna mig Gud. Det är därför inte så mycket en ”Åh, äntligen”-upplevelse, som en utdragen process av att komma till insikt om att alla andra identiteter som jag kan tänkas hitta på och vilja leva ut, är ohållbara. Synden gör mig inkrökt i mig själv, på ett sätt som manar mig till ständig omvändelse.
Hösten 2020 var Adam Frisk tillbaka i Edinburgh och träffade den skotska prästen igen. Över en hamburgare delade Adam Frisk det som varit svårt: hur han inte kunde släppa oförrätter och bar på stor ånger över saker han sagt och gjort.
– Då såg prästen mig i ögonen och sa väldigt enkelt ”You are forgiven, Adam”, ”Du är förlåten, Adam”. Det var jättefint att få höra det från någon som visste vem jag var före min omvändelse.
Du har genom livet gått igenom flera olika faser. Vad är det som säger att det kristna inte bara är en fas?
– Jag förstår att man kan undra det, säger Adam Frisk.
– Tidigare har jag nästan varit besatt av världslig bekräftelse – ständigt speglat mig i vad andra tycker och tänker. Jag har varit rädd för att det ska gå dåligt i livet, att jag ska göra bort mig, eller bli utfryst. Men hos Gud kan jag uppleva den nåd och förlåtelse jag alltid sökt.
– Ytterst handlar det också om vad som är sant. Det var när jag blev övertygad om att kristendomen var sann, och jag började tro att Jesus hade uppstått ifrån de döda, som jag kunde omfamna den kristna tron.
Påsken 2021 konfirmerade sig Adam Frisk och bekräftade därmed sitt dop. Han poängterar att dopet är något han får växa i varje dag, livet ut.
– Jag hoppas att jag aldrig glömmer bort vilken stor, oförtjänt och oändlig nåd det är att, om än långsamt, få upprättas till den människa som Gud vill att jag ska vara.
[ "Gud visade att jag haft fel hela mitt vuxenliv" ]
---
Fakta: Adam Frisk
Ålder: 25.
Gör: Studerar teologi vid Johannelunds teologiska högskola.
Bor: Uppsala.
Familj: Mamma, pappa och syster.
---
