I två artiklar har Dagen tagit sig an fenomenet språkmirakler. I den tredje, och avslutande delen berättar teologen Ulrik Josefsson om missionärerna som blev snuvade på sitt språkunder och om varför kyrkan måste sluta vara ”instängd i rationalistiska förväntningar”.
I Micael Grenholms bok Dokumenterade språkmirakler finns 80 exempel på människor som under tungotal påstås ha förmedlat budskap på ett befintligt språk som de aldrig lärt sig. Jonas Andersson, direktor för Gå ut Mission, säger sig själv ha varit med om detta vid flertalet tillfällen. Han ska exempelvis ha framfört hälsningar på arabiska, persiska samt ett stamspråk i Guinea. Men hur ska man tänka teologiskt kring detta?
Ulrik Josefsson, teolog och prorektor på Akademi för ledarskap och teologi (ALT), förklarar att tungotal finns med genom hela Bibeln, men framför allt i Nya testamentet, både i Apostlagärningarna och i Paulus brev.
Bibeln skiljer på xenolalia – befintliga främmande språk, och glossolalia – ett slags himmelskt språk som kräver uttydning för att förstås.
– I Apostlagärningarnas andra kapitel kan vi läsa om hur människor hade vallfärdat till Jerusalem för en judisk högtid och hur de plötsligt fick höra olärda män, under hänryckning, tala olika främmande språk, säger Ulrik Josefsson.
– Och visst, man kan man tolka det som en idémässig illustration för att evangeliet skulle spridas till hela världen, men det är inte så det står. Och dessutom: Om vi skulle reducera hela bibeltexten till en idé som inte har fäste i verkliga händelser, skulle snart hela evangeliet urholkas. Min övertygelse är att pingstdagen var en fysisk händelse, precis som den står beskriven.
Ulrik Josefsson understryker att tungotalet och de övriga karismatiska uttrycken, verkar ha haft stor betydelse i de tidiga församlingarna, i alla fall utifrån Paulus redogörelser. Men sedan, när kyrkan blev större och mer av en institution, knöts de karismatiska uttrycken framför allt till prästerna, sakramenten och Bibelordet; det var genom dessa, och inte genom de kringresande predikanterna, man tänkte att Anden skulle verka.
Under den här tiden växte också cessationismen fram – tron på att tecken och under främst hörde till tiden då Jesus vandrade på jorden, men att de upphörde i och med hans himmelsfärd. Med 1900-talets pingstväckelse fick Anden däremot förnyad uppmärksamhet när människor på Azusa Street i Los Angeles och andra ställen plötsligt började tala i tungor.
– Det verkar ha varit vanligt förekommande att människor under tungotal uppfattade sig ha fått ett befintligt främmande språk. Man såg det som ett sätt att påskynda takten i världsmissionen, och det var inte ovanligt att man tolkade språket som ett tecken på vilken plats man skulle åka till för att missionera.
[ "En av de jag intervjuat kunde plötsligt prata flytande albanska" ]
Ulrik Josefsson berättar om tre personer som upplevde att de hade fått hebreiskan som gåva, och därför satte kurs mot Israel. Men redan i en hamn i Italien insåg de att språket de talade under bön, inte alls var hebreiska. De tre personerna agerade då på tre olika sätt: Den ena tänkte: ”Med eller utan språk, jag ska ändå till det heliga landet”, den andra sa: ”Om vi har misstolkat våra språkkunskaper har säkert andra gjort samma sak, jag återvänder för att varna dem”. Den tredje, som var svenskättlingen Andrew Johnson, bestämde sig för att åka hem till Sverige, när han ändå var relativt nära. Trots besvikelsen över det uteblivna språkundret, ville han vittna om Andens verk. Han kom till Skövde, vilket blev startskottet för pingstkarismatikens vidare spridning i Sverige.
Ända sedan dess har de karismatiska uttrycken varit en del av pingströrelsens dna. Ulrik Josefsson menar dock att såväl pingst som andra kristna rörelser inte ger samma rum åt karismatiska yttringar längre.
– Den kristna kyrkan i västvärlden behöver mer konkreta exempel på att Gud inte är instängd i våra rationalistiska förväntningar. När vi säger att något inte är rimligt, återspeglar det mer vår naturalistiska utgångspunkt, säger han.
– Att söka efter språkunder i sig blir konstigt, men däremot ska vi söka mer av Anden och vara öppen för att Anden rör sig som den vill. Detta var vanligare förr. Jag tror att vi skulle tjäna på att vara mer öppna för den här typen av normbrytande, gränsöverskridande karismatiska erfarenheter.
Men vad är vitsen med just språkmirakler?
– Många berättelser om språkunder är berättelser om människor som i svåra situationer fått en personlig hälsning på sitt modersmål. Världen kommer inte förändras för det, kriget i Ukraina kommer inte sluta för det, men i en enskild människas liv kan det var skillnad mellan mörker och ljus.
[ Dagen-undersökning: Så vanligt är tungotal i svenska samfunden ]
Finns det inte en risk för besvikelse, på samma sätt som att missionärerna som skulle till Jerusalem blev besvikna när de insåg att de inte alls talade hebreiska?
– Absolut, om man fäster för stor bevisbörda vid detta: “Oj nu har jag fått kinesiska, nu ska jag åka till Kina”. Precis som när det gäller tilltal på svenska måste man hantera det med klokskap och mognad. Man ska inte förmedla något som kan skapa osäkerhet.
– I och för sig uppstår ju ett problem när man förmedlar ett tal på ett språk som man själv inte behärskar, då är man ju inte herre över det. Men då får man hitta andra säkerhetsmekanismer, menar Ulrik Josefsson.
Kan det vara så att de som påstår sig ha varit med om ett språkmirakel i själva verket har hört fel?
– Utifrån min kristna tro och världsbild är det självklart att Gud kan göra under. Det är också lika självklart att tolkningen av det som sägs kan påverkas av vad jag vill höra. Det är klassiskt i alla delar av perceptionen: Vad man hör och ser påverkas av det man vill och vad man förväntar sig. Det ska vi vara klara över.
– Samtidigt underminerar det inte språkundret, eftersom undret inte behöver ligga i det uttalade ordet, utan också kan ligga i hörselgångarna hos den som tar emot budskapet. Hur vi ser på språkmirakler handlar mer om vad vi har för bild av Gud och hur vi svarar på frågan: Vad är möjligt inom ramen för vår tro?
[ ”Efteråt fick jag veta att jag talat i tungor på både arabiska och persiska” ]
