Det värsta kriget på flera årtionden pågår för fullt i Europa efter Rysslands invadering av Ukraina. I Kumla har ett 40-tal av alla ukrainska flyktingar hamnat. Men pastorn i den frikyrkliga församling som hjälper till är inte nöjd med kommunens boende Frejgården: ”Jag tycker det är märkligt att en kommun säger sig vara redo att ta emot flyktingar och sen kastas de in i ett skjul, mer eller mindre.”
KUMLA. Kumla kommun har ålagts att ta emot 60 medborgare som flytt kriget i Ukraina. Runt 40 av dessa har i nuläget kommit hit. Kommunen erbjuder två olika möjligheter för bosättning, dels korridorboende, dels lägenheter för personer med specifika behov enligt bosättningsunderlag.
Ett tjugotal av ukrainarna bor på Frejgården som senast var ett HVB-hem, men som stått tomt sedan 2018. Ukrainarna flyttades dit i september och kom då närmast från Örebro. Vid ett besök på Frejgården är det första som möter en två flaggor som hänger på väggen. Den svenska och den ukrainska i blågul symbios. De flesta som bor här är kvinnor och barn, men även tre män.
38-åriga Julia Gorbatenko bor på Frejgården med sin nioårige son Yura Gorbatenko. De delar på ett rum som endast är sju, åtta kvadratmeter stort.
– I Ukraina bodde vi i en stad som heter Slovjansk som ligger i republiken Donetsk i östra Ukraina. Den har lite mer än 100 000 invånare, förklarar hon.
Hon håller på och studerar svenska. Hon kan ingen engelska, så vi genomför intervjun med en app som översätter från våra olika språk. Julia jobbade i Ukraina med konst och hantverk medan Yura gick i skolan. På fritiden gillade han att spela schack och gick i musikskola. I närheten bodde Yuras pappa. De träffades varje dag.
– Vi hade ett lugnt och fint liv. Mitt jobb gav en stabil inkomst och Yura hade sina intressen. På helgerna brukade vi gå på teater, balett, eller åka på utflykter i närområdet, berättar Julia Gorbatenko.
I början av året förändrades dock allt. Den del som Julia och Yura Gorbatenko bor i (Donetsk) var sedan 2014 annekterad av Ryssland. Men det är inget som går att jämföra med när kriget bröt ut på allvar i år. Deras lugna liv förbyttes till ett helvete.
Efter en månad fick vi nog. Jag ville rädda min sons barndom och vi flydde.
— Julia Gorbatenko
– När kriget bröt ut fick vi tillbringa varje dag och natt i ett skyddsrum nära vårt hem. Det var väldigt jobbigt. Det var omöjligt att fortsätta leva ett normalt liv och efter en månad fick jag nog. Jag ville rädda min sons barndom och vi flydde.
Datumet de flydde på var den 30 mars. Fem dagar senare nådde de Sverige och Malmö, där de bodde i en vecka. Därefter flyttade de vidare till Örebro och inkvarterades på ett hotell i fyra månader innan de flyttades till Kumla.
– Kumla är en lugn och vacker stad, säger Julia Gorbatenko.
På dagarna studerar Julia svenska och Yura har fått börja i skolan. Samtidigt studerar han över nätet för att klara av den ukrainska skolan, om de framöver skulle återvända. I Kumla har Yuras stora intresse för schack och musik hamnat i bakvattnet. Samtidigt har han hittat ett nytt intresse i innebandy.
– Vi hade aldrig tidigare hört talas om denna sport innan vi kom till Sverige. Men Yura tyckte det var jättekul när han provade och har nu börjat spela. Han ser fram emot varje träning.
Julia Gorbatenko är osäker på om hon och Yura kommer att återvända till sitt hemland. Känslorna är svåra att sortera just nu.
– Det känns som det här onödiga kriget förstörde mitt liv. Just nu har vi tillfälligt skydd i Sverige och om kriget slutar kommer vi bli ombedda att återvända. Men den region vi bodde i är så förstörd och trasig nu och Ryssland kommer aldrig låta oss vara i fred, jag vet faktiskt inte hur det blir, säger hon och skakar på huvudet.
De pratar ofta i telefon med Yuras pappa som bor kvar i Slovjansk. Han arbetar som journalist och skriver mycket om kriget.
– Varje dag ser han döda människor, förstörda städer och folk som förlorat allt. Det är som två olika världar mot det liv vi har här.
Julia Gorbatenko har 61 kronor per dag att klara sig på i Kumla. Det är den dagsersättning som Migrationsverket betalar ut. Men det är inget hon vill klaga på.
– Jag kan inte klaga över det när jag vet att det finns många i Slovjansk och Ukraina som inte har nånting längre.
[ Dokument: Lena lever på existensminimum: "Jag har inga marginaler" ]
En annan familj som bor på Frejgården är paret Veronica och Andrei Voronov, som bor tillsammans med Veronicas mor, som är i 80-årsåldern. I Ukraina bodde de alla tre under samma tak i ett hushåll i Charkiv, landets näst största stad. Deras hus bombades sönder.
– Jag har alltid vetat att Ryssland skulle invadera Ukraina, sedan annekteringen 2014. Det var bara en tidsfråga innan kriget skulle bryta ut på allvar. De klarar inte av att vi vill vara ett land som sköter oss själva, säger Andrei Voronov.
I hemlandet jobbade han med frågor rörande klimatet och Victoria Voronov var lärare. Andrei är i 60-årsåldern och minns tiden innan 1991 när Ukraina tillhörde Sovjetunionen. Vid Sovjets splittring blev Ukraina självständigt.
– Det var inget bra liv under “Sovjet-åren” – folk i Charkiv hade ett dåligt leverne. Det fanns ingen frihet och var väldigt fattigt, man var hela tiden kontrollerad. Det blev direkt bättre tider när Ukraina blev ett självständigt land, framför allt att friheten blev större.
Det går inte att tänka på att leva i fred med folk som vill se en död och utrota ens nation.
— Andrei Voronov
Andrei Voronovs känslor för Ryssland är allt annat än varma.
– Jag vill inte ha någon uppgörelse med Ryssland, jag vill att de ska försvinna från Ukraina. Det går inte att tänka på att leva i fred med folk som vill se en död och utrota ens nation. Självklart tror jag att Ukraina kommer att vinna kriget, förhoppningsvis redan inom ett år. Om inte så tror jag att Ryssland kommer gå vidare och vilja lägga beslag på än fler länder.
En aktör som hjälper de boende på Frejgården är Fylstakyrkan. De håller till en kilometer söder om Frejgården i centrala Kumla och i deras lokaler studerar ukrainarna det svenska språket, via Örebro Folkhögskola som hyr in sig hos Fylstakyrkan.
– De är här måndag till fredag på förmiddagar för utbildningen. Dessutom hjälper vi dem med lite allt möjligt utanför studierna, säger Robin Arvidsson som är pastor och föreståndare på Fylstakyrkan.
Vad är ditt intryck av ukrainarna?
– Det är många familjer som kommit hit med tunga bördor. Men de jobbar hårt för att komma in i samhället. De vill lära sig språket, de vill hitta jobb. De vill bidra till samhället helt enkelt.
Hur ser du på deras framtid?
– Jag ber för dem varje dag. Att de kommer in i vårt samhälle på ett bra sätt. Jag ber även för de som väljer att åka hem.
Robin Arvidsson är dock inte imponerad över det boende som Kumla kommun ordnade på Frejgården åt flyktingarna. Han anser att standarden på lokalerna inte är tillräckliga.
– Det är inte särskilt humana levnadsstandarder där. Att de nu äntligen fått wi-fi är bra, men de bor fortfarande väldigt trångt och en del fönster är inte tillräckligt tätade, det blåser rakt in.
Han anser att Kumla kommun borde ha gjort mer.
– Jag tycker det är märkligt att en kommun säger sig vara redo att ta emot flyktingar och sen kastas de in i ett skjul, mer eller mindre. Nu blev det betydligt färre som kommer till Kumla än vad som var sagt från början med, jag undrar hur det hade sett ut om den siffran varit högre.
Du är irriterad över detta?
– Ja, faktiskt. Jag tycker det är dålig stil. Det är kanske bara jag som har en annan bild av vad det innefattar att säga att man är redo, men om jag skulle säga att jag är redo då innefattar det allt, inte bara att förvara dem i en dålig byggnad.
Vad tycker du borde göras annorlunda då?
– Jag bara önskar att vi kunde inleda en dialog med kommunen där levnadsstandarden för flyktingarna är det väsentliga. Jag förstår att de kanske inte har ett överflöd på tomma och bra byggnader att använda, men säger man att man är redo då ska det levas upp till på ett bättre sätt, avslutar Robin Arvidsson.
Anna Gustafsson jobbar som avdelningschef för arbetsmarknads- och integrationsavdelningen hos Kumla kommun och är ansvarig för ukrainarnas närvaro. Hon har en annan syn på uppdraget än pastor Robin Arvidsson.
– Om vi ser hur andra kommuner löst boendefrågan, för de närmare 50 000 ukrainska medborgare som kommit till Sverige under en kort tid, ser vi att Kumla kommun tagit sitt ansvar och välkomnat alla flyktingar utifrån Migrationsverkets önskemål. Det är ledsamt att höra att pastor Arvidsson har dessa värderingar då boendet har godkänd boendestandard.
– Det är bättre att ha en dialog och arbeta tillsammans med civilsamhället. Hade vi inledningsvis haft hyreslägenheter hade vi självklart erbjudit det till samtliga flyktingar. Grunden i allt flyktingmottagande är att erbjuda skydd och boendefrågan är väl förankrad på både tjänstepersons- och politikernivå.
Enligt Gustafsson har man lagt ner mycket jobb på att förbättra Frejgården inför inflyttningen.
– Frejgården har rustats upp av Kumla kommun. Samtliga ytor invändigt har målats om, nya vitvaror har installerats, samtliga rum har sängar och skåp, det finns en gemensam matsal med bord och stolar och en trevlig innegård och det har även tillkommit ett lekrum för barn samt obegränsad mängd wifi. Icke att förglömma bor de flesta ukrainska flyktingar nu i lägenheter som kommunen fått möjlighet att hyra, avslutar Anna Gustafsson.
[ Fredrik Wenell: Hur länge orkar vi stå ut med att hjälpa ukrainare som flytt kriget? ]
