Hon brinner för vetenskap, och vill få alla att tänka som forskare. Men samtidigt är Emma Frans övertygad om att det finns en gräns för vad vetenskapen kan ge svar på. Den kan inte ersätta människors behov av tro och mening.
Epidemiolog, föreläsare, författare. Emma Frans har många imponerande titlar. Men när hon sitter mitt framför oss, med sin nya bok i handen och talar entusiastiskt om varför vi alla skulle tjäna på att lära oss testa, analysera och resonera som vetenskapsmän, påminner hon mest om en evangelist. En slags vetenskapens evangelist. Hållningen är framåtlutad och blicken glöder:
– Jag tror att vi alla föds med de egenskaper som krävs för att bli en forskare. Man är nyfiken, man lär sig genom att experimentera och testa, säger hon entusiastiskt.
Emma Frans är något sen till vår intervju. Hon erkänner lite generat att hon glömt den, och att hon helt enkelt låg och vilade sig en stund. Det är lätt att föreställa sig att pausen var välbehövlig. Detta är en person som verkar vara överallt. Emma Frans är forskare på Karolinska institutet, föreläsare på olika företag och organisationer, vetenskapsskribent i Svenska Dagbladet och rolig och informativ på Twitter och i radio och tv. Dessutom är hon en mycket aktiv författare, som formligen spottar ur sig böcker. Men när vi väl får tag i henne är hon högst närvarande. Hon utstrålar en slags vilja att leverera.
Emma Frans är glad att åren av pandemi är över. Under dessa år kom nästan allt i hennes yrkesliv att handla om frågor som gällde smittspridning, vaccin och munskydd. Egentligen är hon en forskare som gillar bredd. Hon kallar sig själv för generalist, men pandemin krävde allt fokus och ibland upplevde hon situationen som pressad.
– Vetenskap är alltid viktiga grejer, men nu var det jag pratade om en fråga om liv och död. Media ville gärna polarisera och dela in oss i olika läger kring sådant som munskydd, men jag försökte vara transparent med ovissheten.
Nej, Emma Frans är inte en forskare som njuter av att glänsa med svåra ord och invecklade resonemang. Hon trivs bättre med transparens och att tillgängliggöra sin kompetens.
– Forskare har tre uppgifter; vi ska forska, undervisa och kommunicera vetenskap. Jag har alltid känt en stor lust till den där tredje uppgiften, den utåtriktade verksamheten.
---
Hör mer i podden:
- Om Emma Frans känslor efter pandemin.
- Om Emma Frans tankar kring blind tro.
- Om varför forskare måste våga göra fel.
---
De senaste årens utveckling i vår omvärld har fått Emma Frans att ännu mer brinna för att vanliga människor ska lära sig tänka och testa fakta enligt vetenskapens metoder.
– Först kom Trump till makten i ett val där utfallet påverkades av falska nyheter. Sedan har vi vaccinmotståndarna, propagandakriget under invasionen av Ukraina och dem som förnekar att klimatförändringarna är orsakade av mänsklig aktivitet.
Att på egen hand undersöka vad som är sant och falskt är något som ligger i människans natur, menar Emma Frans. Därför bör vi uppmuntras till detta redan som barn. Den nyss utkomna boken Tänk som en forskare, är skriven för tweenieåldern.
Även hennes nästa bok kommer att beröra detta tema.
– Den heter Expertparadoxen och handlar om varför det kan vara farligt att ha en blind tro på forskare och experter. Vanliga människor bör behålla sin kritiska blick. Det blir farligt om man lägger ut all tankeverksamhet på experter.
Vetenskapen kan inte svara på vad som är mitt syfte som människa, och hur jag ska kunna fortsätta framåt när livet blir svårt.
Emma Frans är alltså en forskare som uppmanar oss att inte enbart lita på vetenskapen, utan att också tänka och analysera själva. Hon är också bestämd i sin uppfattning om att vetenskapen inte har svar på allt.
– Vetenskap kan till exempel inte möta människors behov av mening eller tro på något större. Den kan inte heller svara på vad som är mitt syfte som människa, och hur jag ska kunna fortsätta framåt när livet blir svårt.
I mötet mellan tro och vetenskap, bör man från båda håll vara medveten om var gränserna går. Vissa frågor behöver vi vetenskapliga svar på, svar som baseras på evidens, medan andra frågor måste vara upp till varje individ att tänka eller tro om.
[ Debatt: Svik inte ungdomarna - tro och vetenskap går att förena ]
Hur har du det själv med Gud?
– Jag är inte själv troende men hyser inget agg mot religion. För vissa människor kan nog en tro vara ett bra sätt att hantera det som är svårt, men för mig har det inte varit vägen.
Att livet kan tvinga oss igenom svåra perioder är något som Emma Frans har fått känna på. För några år sedan kom hennes äldsta dotter Klara till världen under svåra omständigheter.
– Det var en komplicerad förlossning och läkarna visste inte hur hon påverkats. Vi tvingades leva med ovissheten, och försöka vila i det.
Bad du till Gud i den situationen?
– Ja, på ett sätt gjorde jag kanske det, fast det var mindre strukturerat än bön. Det var mer som att jag försökte hitta ett hopp. Och det var skönt att ha min man, Klaras pappa. Han hade hela tiden en slags känsla av att det skulle gå bra.
Klaras pappa fick rätt. I dag mår Klara bra och har precis blivit tonåring. Vårt samtal glider över i att handla om de vanliga svårigheter som föräldraskapet innebär, även för en vetenskapsman. Om frustrationen över att inte kunna ge sin tonåring de verktyg man själv samlat på sig genom livet.
– Jag har levt ett tag och vet att man kan vara ledsen i dag, och att det går över sedan. Men jag kan aldrig säga till min tonåring att hon ska ta mina erfarenheter och hantera sina situationer som en fyrtioårig kvinna. Viss kunskap måste man erfara själv.
---
Fakta: Emma Frans
- Ålder: 41 år
- Gör: Forskare, epidemiolog, folkbildare och författare
- Familj: Sambo och två barn
- Aktuell: Med boken Tänk som en forskare (Bonnier Carlsen).
---
