Det som Rebecca Jansson trodde skulle bli en snabb hjälpinsats över en helg i mars, pågår än i dag. Under de senaste sju månaderna har hon hjälpt 23 ukrainare till ett tryggare liv i Sverige – och själv hittat en gemenskap i kyrkan.
– Till slut tänkte jag: “Vad mer kan jag göra?” Och då fick jag idén att jag kanske skulle kunna åka till en flyktingförläggning i Polen och leverera förnödenheter. Men hur skulle det gå tillf? Jag var ju bara en vanlig privatperson.
– Jag är lite av en “allt-eller-inget”-person, förklarar hon när Dagen når henne sju månader senare, under en paus från arbetet som HR på en grundskola i Falkenberg.
Hon ursäktar sig för att intervjun blivit några minuter sen; hon behövde ta itu med en konflikt mellan två elever. Egentligen är det inte hennes ansvar – hon sysslar med personalfrågor – men Rebecca Jansson verkar inte vara en person som blundar för problem, utan gör vad hon kan för att hitta lösningar.
Som 18-åring åkte hon till Thailand för att volontärarbeta på ett barnhem, och några år senare gjorde hon samma sak i Tanzania. Hemma i Sverige har hon bland annat engagerat sig för organisationen Min stora dag. Inför nyheten om kriget i Ukraina går samma hjälpinstinkt i gång.
– Jag kunde inte sova på nätterna, utan tänkte hela tiden på kriget och fick så dåligt samvete över att jag hade det så bra medan andra flydde för sina liv. Jag kände direkt att jag ville hjälpa till på något sätt. Men hur? Jag swishade pengar till UNHCR, men det mildrade bara mitt dåliga samvete för stunden. Jag skickade en ny swish, och en ny och en ny.
– Till slut tänkte jag: “Vad mer kan jag göra?” Och då fick jag idén att jag kanske skulle kunna åka till en flyktingförläggning i Polen och leverera förnödenheter. Men hur skulle det gå till? Jag var ju bara en vanlig privatperson.
Strax därefter börjar Rebecca Jansson ringa till bussbolagen runtom Falkenberg, men får nej överallt. Hon är på väg att lägga ner sin idé när en kollega berättar att han känner vd:n till ett av de stora bussbolagen. De vill gärna vara med, och dessutom kan de stå för hela resekostnaden.
När Rebecca Jansson så småningom får klartecken om vilken färjeavgång de fått biljett till, skriver hon ett inlägg på Facebook och vädjar till Falkenbergsborna om hjälp att fylla bussen med hygienartiklar, filtar och mat. Det blir starten på de 48 mest intensiva timmarna i hennes liv.
Via Rotary i Sverige får hon kontakt med Rotary i Polen, som har koll på vad vilka behov som finns på flyktingmottagningen i Warszawa. En matvarubutik låter henne sedan stå utanför butiken och ta emot gåvor; en del bidrar med fullastade kundvagnar, andra med ett paket tandborstar. Den lokala blöjfabriken i Falkenberg skänker pallar med blöjor, och en fabrik i staden ger stora kartonger med dryck. Skolan där Rebecca Jansson arbetar låter ett klassrum bli mottagningscentral för varorna och hennes kollegor hjälper till att sortera och packa allt i lådor.
– Jag har aldrig mött så mycket medmänsklighet och medkänsla i hela mitt liv. Det är det finaste jag varit med om! Gensvaret var enormt, utbrister Rebecca.
Klockan tre på natten den 17 mars rullar till sist den proppfulla bussen ut från Falkenberg, i riktning mot Warszawa. På de enda lediga platserna sitter Rebecca Jansson, två kollegor från skolan samt busschaufförens dotter, som jobbar som polis och som erbjudit sig att följa med.
– Jag kände att jag kunde andas ut. Samtidigt funderade jag mycket på hur det skulle bli på plats, säger Rebecca Jansson, som hade bestämt sig för att inte bara leverera förnödenheter utan också ta med sig människor från flyktingförläggningen i Polen hem till Sverige.
– Jag föreställde mig kaos; människor som slänger sig mot bussen i hopp om att få plats och jag bävade för att behöva säga nej till människor, berättar hon.
Det visar sig att det är betydligt lugnare på plats än vad Rebecca anat. Det finns ett fungerande system där ukrainarna kan anmäla sig till bussar som avgår till olika länder. Av de 49 platserna i Rebeccas buss fylls 23 stycken.
– Just då kändes det som ett misslyckande, men nu i efterhand, när jag vet hur mycket arbete som har krävts sedan dess, är jag glad att det blev så.
Väl framme i Malmö visar det sig nämligen att Migrationsverket – tvärtemot vad de lovat Rebecca på förhand – inte alls kan ta emot de 23 ukrainarna.
– Då brast det för mig! Jag var så arg!
Rebecca Jansson påminns om att en mamma till en av eleverna på skolan sagt att det bara är att höra av sig om Rebecca behöver något. Lämpligt nog sitter mamman i möte med Svenska kyrkans flyktingsamordnare i Falkenberg precis när Rebecca ringer. På några timmar har de ordnat boende i Bobergsgården som tillhör Tullbrokyrkan.
– Det kändes helt fantastiskt att kunna säga till de ukrainska vännerna att det fanns ett boende som väntade dem. Utan kyrkan hade det inte varit möjligt!
[ Sebastian Stakset tillbaka i Ukraina: Det är ett helvete här ]
Den första kontakten med kyrkan ska bli till många fler. Redan dagen efter hemkomst deltar Rebecca Jansson i ett möte med frivilliga som sedan hjälps åt att bemanna boendet under de kommande veckorna. Rebecca jobbar på skolan på dagarna och är på Bobergsgården på kvällar och helger. Hon som aldrig tidigare varit aktiv i kyrkan, har nu kontakt med någon därifrån varje dag.
---
I kontakten med myndigheter kan jag stundtals skämmas över mitt land – att vi inte kommit längre.
— Rebecca Jansson
---
Så småningom får ukrainarna flytta in på Migrationsverkets boende i Falkenberg, vilket gör att den kritiska fasen är över. Rebecca Jansson kan egentligen avsluta sitt engagemang, men i stället startar hon, tillsamman med sina nya vänner i Tullbrokyrkan, kafé Kiev. Varje torsdag erbjuder de fika och hjälp med praktiska bestyr.
– Det är inte lika lätt att få folk att engagera sig nu som i början av kriget, men det finns en kärntrupp som fortfarande håller igång, berättar Rebecca Jansson.
[ "Det var hit till Arvika de ville komma när de tvingades fly" ]
Själv har hon inga planer på att lägga av.
– Visst tar engagemanget mycket kraft, men jag får också så mycket energi och kärlek tillbaka. De ukrainska flyktingarna är i dag mina vänner. De ger mig de varmaste kramarna och vi har roligt ihop. Det är fantastiskt att ha fått följa dem från att de satt nästan apatiska i bussen på väg från Warszawa till att i dag kunna sitta och skämta och skratta med dem.
Rebecca Jansson betonar att hennes vänner fortfarande står inför stora utmaningar och inte minst är oroliga för sina vänner och släktingar som är kvar i Ukraina. Men gemenskapen i kyrkan erbjuder i alla fall en stunds fristad.
Och Rebecca Jansson har också hittat vänner i kyrkan.
– Jag har mött så många engagerade människor som verkligen agerar utifrån hjärtat. Det känns som att vi är familj.
Tillsammans kämpar de för sina ukrainska vänner, men det är inte alltid lätt.
– I kontakten med myndigheter kan jag stundtals skämmas över mitt land – att vi inte kommit längre när det gäller att se varje människa utifrån hennes behov. Det händer att de hänvisar till något dokument och säger “Det står inte att vi måste göra detta”, men då känner jag: Men är du medmänniska eller? Ingen av oss gör detta för att vi måste, utan för att vi vill.
– Visst har jag varit otroligt trött, nästan slutkörd, men samtidigt ångrar jag inte en sekund att jag åkte till Polen – jag hade kunnat åka en vända till!
[ Abdollah Fazelinejad är nominerad till Årets medmänniska 2022 ]
---
Fakta: Rebecca Jansson
Ålder: 30 år.
Bor: Falkenberg.
Yrke: HR (som står för Human Resources) på en grundskola.
Aktuell: En av tre nominerade till utmärkelsen Årets medmänniska vid DagenGalan 17 november.
---
