I femton års tid missbrukade Daniel Gustavsson alkohol, som ett resultat av psykisk ohälsa. Han var ett av alla barn som under sjuttio- och åttiotalet adopterades till Sverige, och menar att kunskapen om hur det påverkade barnen var för liten.
I dag mår han bättre och har lyckats bryta med missbruket, med Guds hjälp.
GÖTEBORG. Under 1970- och 80-talet var internationella adoptioner till Sverige som störst. Barnen från då är vuxna idag, men en inte obetydande del har ett halvt liv av psykisk ohälsa bakom sig. Daniel Gustavsson är ett av dessa barn.
– Det här är lyx, många adopterade har inte tillgång till det här. Många vet inte någonting, säger Daniel med brevet från sin biologiska pappa i händerna.
Brevet kom i slutet av åttiotalet, när Daniel var nio år och då hade bott hos sin adoptivfamilj i Växjö i åtta år. Det var enda gången som han hörde något från sin ursprungsfamilj i Sydkorea.
Vi sitter på en bänk i skuggan i Ruddalen. Det är blåsigt den här dagen i Göteborg och trädtopparna vajar långsamt i vinden runt oss. En bit bort hörs ljud från en byggarbetsplats som blandas med rop från en fotbollsträning, medan Daniel berättar att han nyligen fick veta att hans biologiska pappa dog tre år efter det att brevet dök upp i Växjö. I samma veva berättar han att ett brev från den svenska adoptionsbyrån är på väg till hans biologiska mamma i Sydkorea i detta nu, där hon får veta att Daniel försöker få kontakt med henne. Det har gått 43 år sedan de sågs, men Daniel var för liten för att ha något minne av det.
Efter en stund i den ovälkomnande skuggan förflyttar vi oss, på de stigar som han har tagit otaliga promenader på, till en stenklippa i solen. Men vi rör oss inte bara geografiskt utan förflyttar oss även i tiden, till sjuttiotalets sista år, året Daniel föddes.
Han såg dagens ljus som sjätte och yngsta barnet i en familj i en förort till den sydkoreanska storstaden Daegu. Från sina adoptionspapper vet han att han var ett oplanerat barn. Då familjefadern nyss hade mist sitt jobb hade han svårt att försörja familjen och ännu ett barn. Pappan hade istället försökt få en inkomst genom att måla tavlor, men pengarna räckte inte och familjen valde att ta kontakt med en adoptionsbyrå för att hitta en ny familj till Young Cheul, som Daniel hette då. Efter en tid hos en fosterfamilj i Sydkorea, där han hämtade sig från att vara undernärd, hade adoptionsbyrån i Sydkorea hittat en adoptivfamilj i Sverige och några månader senare hade han fått ett nytt hem i Småland.
Vad tänkte min mamma när hon lämnade bort mig? Ville hon se mig igen? Varför lämnade de bort mig?
— Daniel Gustavsson
För inte så länge sedan hade det inte varit tänkbart för Daniel att prata om sin bakgrund. Men när hans svenska pappa gick bort i vintras, fyra år efter mammans bortgång, kom för länge sedan undantryckta tankar upp till ytan.
– Det var som att öppna en dörr som nu står på glänt, säger han och syftar på sin bakgrund som adopterad.
Han menar att det kommer ett helt paket av saker att förhålla sig till med den medvetenheten. Frågor som inte tycks ta slut rusar förbi oavbrutet i raskt tempo:
– Vad tänkte min mamma när hon lämnade bort mig? Ville hon se mig igen? Hur hade det blivit om jag hade fått träffa min pappa igen? Varför lämnade de bort mig? Det kommer ett helt paket av frågeställningar, vilket också innebär ett helt paket av starka känslor, fortsätter han.
[ Vardagsrasismen är mer utbredd än många tror ]
Obesvarade frågor, överväldigande känslor och en förvirring kring den egna identiteten var inte lätt att hantera varken som barn, tonåring eller som vuxen. Redan som barn förstod Daniel att han såg annorlunda ut, eftersom andra skolbarn påpekade hans utseende. Senare kunde han också bli retad för det och bli kallad kines eller japan, vilket han upplevde som väldigt sårande.
– För mig blev det skällsord. Jag känner mig ju svensk. Så att hela tiden blir kallad för något annat, det var jobbigt, minns Daniel.
Psykoanalytikern Erik Erikson menade redan på 1960-talet att varje människa för sig själv skapar beskrivningar som återspeglar ens identitet. Identitetsmarkörer som andra skapar och ålägger en, vilka man inte har förankrat i sig själv, är ofta jobbiga att hantera och kan leda till ett psykologiskt trauma.
Så när brevet från hans pappa i Sydkorea kom, frågade hans mamma i Sverige om han ville ha kontakt med sin biologiska familj. Eftersom Daniel redan hade känt att han inte var som andra, tog han avstånd från den tanken.
– Jag ville inte gå åt det hållet. Jag ville gå åt det andra hållet, för jag ville ju bara passa in. Det är det jag har velat hela mitt liv. Vara som vem som helst. Vara vanlig liksom, säger han.
Under samtalet uppstår ibland längre pauser av tystnad och det verkar som om han söker svar inom sig. Efter en stund fortsätter han:
– När jag kom hit var tanken med adoptionen att jag skulle bli assimilerad. Sedan märker jag när jag växer upp att jag inte är det, på olika subtila sätt. Jag får blickar och kommentarer hela tiden och blir ifrågasatt på olika sätt. Det hade man ju verkligen behövt prata om under hela sin uppväxt, men då har man blivit helt lämnad i det och känslan har bara blivit ett enda stort frågetecken, säger han.
Det ständiga ifrågasättandet han mötte som barn kom att intensifieras under tonåren och gjorde honom så småningom misstänksam mot främmande människor. Det var svårt att känna tillit till andra och övergivenhetskänslor tog ett grepp om honom när det tog slut med flickvänner. Separationer blev outhärdliga, till den grad att han fick självmordstankar och även försökte ta livet av sig.
I hans tidiga vuxenår hade slutligen relationen till alkoholen blivit hans mest intima. Vid det här laget började Daniel leva ett dubbelliv, där han genom ett enklare jobb finansierade sitt eget försvinnande, som han uttrycker det idag. Alkoholmissbruket höll han hemligt för sin omgivning, en omgivning som blev mindre och mindre med tiden.
Flera självmordsförsök ledde till inläggningar på psykiatriska kliniker vilka han utskrevs från utan någon direkt plan att hjälpa honom vidare.
– Ingenstans verkar man ha tänkt tanken att det kanske är något med den här killen, säger han.
---
Fakta: Adoptioner
- Det finns omkring 60 000 internationellt adopterade i Sverige, bortsett från adopterade från de nordiska länderna.
- Från följande länder, i numerärt fallande skala, har fler än 1 000 barn adopterats: Sydkorea, Indien, Colombia, Kina, Sri Lanka, Chile, Thailand, Vietnam, Polen, Etiopien och Ryssland. Sammanlagt har cirka 40 000 barn adopterats från dessa länder, men sammantaget har barn adopterats till Sverige från en majoritet av världens länder.
- Internationella adoptioner var som vanligast i Sverige under 1970- och 1980 talen. Flest antal adoptioner genomfördes år 1977 då 1 776 barn adopterades från andra länder. Därefter har antalet internationella adoptioner minskat. Minskningen av internationella adoptioner sker inte bara i Sverige utan över hela världen, samtidigt som antalet nationella adoptioner ökar internationellt.
- 1997 tillträdde Sverige till Haagkonventionen, som även inkorporerades som svensk lag, och bestämmelserna kring de enskilda adoptionerna skärptes ytterligare.
- Källa: Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd
---
Även om det finns många adopterade personer som inte lider av psykisk ohälsa, så visar flera svenska och internationella studier att självmord är mer än dubbelt så vanligt bland utlandsadopterade och att de löper större risk för psykisk ohälsa och missbruk än genomsnittsbefolkningen. Trots detta har många adopterade inte fått adekvat hjälp, varken tidigare i livet eller som vuxna.
Natte Hillerberg, läkare inom psykiatrin i Stockholm, har under flera år slagit larm om den akuta och allvarliga situationen för utlandsadopterade. Enligt henne saknas det traumainformerad personal som är utbildad inom adoption och specialiserad på bakomliggande trauman och brister i tidig omvårdnad.
– I Sverige betraktar man fortfarande ofta bara fysiskt livshotande händelser som trauma, till exempel en bilolycka. Det är en extremt missvisande syn på trauma, för det centrala är inte vad som faktiskt sker utan det centrala är vad individen upplever, förklarar Natte Hillerberg.
– Vi behöver inrätta specialistmottagningar och kompetenscentrum som har kunskap om vård för vuxna adopterade, men som också tillhandahåller juridisk hjälp och assistans vid tolkbehov och röttersökande, är hennes uppmaning.
Gud är egentligen tre ord för mig: hopp, mod och tillit.
— Daniel Gustavsson
När våren har förvandlat Ruddalen till en grön oas är det exakt fyra år sedan Daniel bröt med alkoholen. Bakom honom ligger ett femton års långt missbruk där han var full varje kväll. När han till slut kände sig själsligt död och existentiellt ensam insåg han att det inte var så han ville leva.
I samma veva som han förstod sitt problem och missbruk tog han kontakt med en självhjälpsgrupp och valde att ersätta sina mentala spärrar med ett öppnare sinnelag. På den vägen kom han i kontakt med Gud.
– Det var en fin kraft, som har inneburit väldigt mycket hopp för mig. Gud är egentligen tre ord för mig: hopp, mod och tillit, säger Daniel.
Både självhjälpsgruppen och tron på Gud beskriver han som en viktig källa till att vinna tillit till andra människor igen. Även många timmar KBT-terapi och samtal med en traumaterapeut har varit och fortsätter att vara ett viktigt stöd i Daniels tillfrisknande.
När han blickar tillbaka förstår han att mycket av hans tankar tidigare gick ut på att misstro andra och sig själv, som ett resultat av negativa erfarenheter tidigare i livet.
– Därför har jag testat att göra tvärtom i några år nu och valt tilliten, så Gud är egentligen sammanlänkat med KBT för mig, säger Daniel och skrattar över sin egen liknelse.
Även om tron, som han beskriver som sin källa till nykterhet, i dag har blivit väldigt viktig för honom, så fortsätter traumaterapin vara kostsam och det är en utgift han starkt ifrågasätter:
– Det borde finnas samtalsstöd och ekonomisk hjälp för adopterade, dels för återresor och rotsökning, dels för terapi och själva läkandeprocessen. Det kostar tid och energi och det betyder att det blir svårt att upprätthålla ett normalt liv, menar han.
Hans insikter ledde till en önskan i honom att hjälpa andra och idag arbetar han som samtalsterapeut på ett behandlingshem för missbruk i Göteborg.
Som vuxen adopterad kan man uppleva att det saknas en bit av en själv och tidigare har vi inte haft någonstans att hänvisa dessa personer.
— Anna Taxell, Adoptionscentrum
På ett personligt plan är det ovisst om Daniel någonsin kommer få träffa sin biologiska mamma eller sina fyra syskon igen. Men i brevet som hans pappa skickade 1988, och som Daniel länge hade hållit borta från sig, omnämndes en syster, ursprungsfamiljens femte barn, som adopterades till Norge fem år innan Daniel föddes.
– Jag har alltid undrat hur hon ser ut, hon som ska ha bott så nära. Och hur hon är och hur det skulle vara att träffa henne.
Det är stor skillnad på hur adoptioner genomförs i dag jämfört med hur det såg ut under 1970- och 80-talen. Det menar Anna Taxell som arbetat på Adoptionscentrum sedan tjugo år tillbaka.
– Man jobbade utifrån den kunskap och de förutsättningar man hade då, säger hon.
En adoptionsprocess är långt ifrån en enkel och snabb sak. Från att de blivande föräldrarna ansöker om adoption till att de har barnet hos sig tar det många år. Det ska göras utredningar av både blivande föräldrar och barn, en mängd dokument ska sammanställas, och på senare år krävs en obligatorisk föräldrakurs innan processen inleds.
Men något av det viktigaste är att det inte är de blivande föräldrarnas behov av ett barn som styr – tvärtom.
– Vårt uppdrag är inte att hitta barn åt familjer som vill adoptera, utan att hitta alternativa familjer åt barn som behöver en ny familj, säger Anna Taxell, förmedlingschef på Adoptionscentrum, som är Sveriges största adoptionsorganisation.
– Det är barn som inte har någon biologisk anhörig som kan ta hand om det, barn som ofta har särskilda medicinska behov eller en svår bakgrund. Vi står fast till 110 procent att det är bättre för barn att växa upp i en familj än på institution.
Anna Taxell menar att det är svårt att jämföra hur en adoptionsprocess gick till för runt 50 år sedan med i dag. Då hade man både mindre kunskap om hur uppbrott påverkar barn, man hade inte lika stort fokus på anknytning med de blivande föräldrarna och det fanns inte alls samma möjligheter att söka uppgifter om sitt ursprung.
– Vi måste ha en förståelse och respekt för dem som arbetade då, som myndighetspersoner, barnhemspersonal och andra – de gjorde sitt bästa utifrån de förutsättningar som fanns. Det blir ofta förenklat i debatten om adoptioner, anser Anna Taxell.
En konkret sak som tillkommit under 2 000-talet är obligatoriska föräldrakurser. Där förbereds man på att ta emot ett barn och pratar mycket om vikten av anknytning och om vilka speciella behov ett adopterat barn har.
– En sak vi lärt oss genom åren är att svårigheter med anknytning ofta leder till psykisk ohälsa och en känsla av misslyckande hos barnet. Det i kombination med att många barn varit kroniskt undernärda ger en hög risk att utveckla neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, säger Anna Taxell.
– I dag är vi mycket mer insatta i de här frågorna och bättre förberedda. Vi har lättare att söka hjälp för psykisk ohälsa, det finns en större förståelse och acceptans i samhället och i skolan är man mer observanta på det.
Hur gör man för att minska självmordsstatistiken hos personer med adoptivbakgrund?
– Adoptionscentrum har länge jobbat med stöd till adopterade som vill söka sina rötter. Som vuxen adopterad kan man uppleva att det saknas en bit av en själv och tidigare har vi inte haft någonstans att hänvisa dessa personer. Men sedan cirka två år finns ett statligt pilotprojekt där man kan få stöd att söka sina rötter. Även ett pilotprojekt som erbjuder samtalsstöd hos terapeut, där både adopterade och adoptivföräldrarna kan söka hjälp, finns nu tillgängligt.
Vad vill du säga till dem som funderar på att ta emot ett barn genom adoption?
– Det är viktigt att ha en insikt och förstå vilka barn som behöver familj genom adoption – man måste vara väl förberedd så att det blir bra för hela familjen. Vi hade förstås önskat att alla barn fick växa upp i sin biologiska familj, men det fungerar inte alltid, varken i Sverige eller i andra länder – det är tyvärr en utopi.
---
Fakta: Hit kan du vända dig om du brottas med självmordstankar
- Jourhavande präst, alla dagar 21-06. Ring 112 och fråga efter Jourhavande präst. Man kan också mejla eller chatta.
- Bris, tel 116 111 eller chatta här.
- Mind, självmordslinjen tel 90 101 eller chatta här.
---
