Redan som liten drömde Filip Maria OP om ett överlåtet, kristet liv. Men att han som 40-åring skulle vara dominikanmunk och bo i kloster fanns inte på kartan. Dagens Malina Abrahamsson träffade Ulf och Birgitta Ekmans son på besök i sin uppväxtstad.
UPPSALA. Det är den 31 juli 1988 i församlingen Livets ord i Uppsala. Benjamin Ekman är fem år gammal, klädd i vita byxor och vit t-shirt och först ut i en lång rad av människor som ska låta döpa sig.
I bakgrunden spelas lovsång på piano. Benjamins pappa Ulf Ekman är förrättare och står i dopgraven med sin son i famnen. “Ska vi berätta för dem vem som bor i ditt hjärta?” frågar han och Benjamin svarar, med ett försiktigt leende: “Jesus.”
Strax därefter sänks han ner under vattenytan och lyfts upp igen. De blöta kläderna har klistrat sig vid kroppen när pappa Ulf kramar om honom och ropar: “Halleluja.” Församlingen klappar i händerna.
Nu har det gått 35 år sedan den där dagen och femåringen i dopgraven har nyss fyllt 40.
Jag möter honom i S:t Lars katolska kyrka i Uppsala en augustidag när han är på besök i hemstaden. På vardera sida om honom i kyrkbänken sitter föräldrarna Ulf och Birgitta. De som 1983 startade Livets ord och som trettio år senare lämnade församlingen och konverterade till katolicismen. Benjamin konverterade ett halvår tidigare. I dag heter han Filip Maria OP och är dominikanmunk i klostret Couvent du Saint-Nom-de-Jesús i franska Lyon. Hur gick det till?
– Jag har fortfarande inte vant mig att säga Filip, säger Birgitta Ekman och skakar lätt på huvudet, när vi ses på kyrktorget efter mässan. Hon tillägger:
– Fast namnet är valt efter ett jättegulligt helgon, du får fråga Benjamin om det sen.
Från S:t Lars är det nära till Konditori Fågelsången där vi ska göra intervjun. Filip Maria är klädd i dominikanordens vita kåpa med tillhörande radband, som hänger likt en punkares nyckelkedjor längs ena sidan. Han matchar med Dr Martens-skor, basker och en sladdrig tygkasse med helgonet Lilla Thérèses tecknade ansikte på.
Framme vid konditoriet stannas han av en bekant.
– Det var länge sedan! säger mannen. Måste varit i Linköping sist. Och då såg du inte ut så där ...
– Nej, livet händer, svarar Filip Maria med ett leende.
Ordensdräkten fick han hösten 2019 på sin första dag som novis – dagen då han började leva i kloster för att pröva sin kallelse som munk.
– Dräkten är mitt grundläggande plagg, men om jag vill eller behöver vara anonym kan jag välja att vara civilt klädd. I går fikade jag med min bror till exempel, och då hade jag andra kläder på mig, förklarar han.
Han märker att människor tittar en extra gång när han bär dräkten på stan, men det bekymrar honom inte. Han ser det som ett sätt att göra evangeliet närvarande i staden och att vänja svensken vid att religion kan synas.
– Dräkten är något jag uppskattar mer än vad jag anade innan. Jag förlorar en typ av tunnelbaneanonymitet genom att bära den, men samtidigt gör den att folk regelbundet kommer fram för att berätta om sina problem, fråga något om Gud, eller viska hemligheter i mitt öra.
– Visst finns risken att man också blir en projektionsyta eller exotisk figur, men jag vet inte om det är hela världen. Om det betyder att jag får femton minuters uppmärksamhet och att vi sedan kan få ett mänskligt möte, är det värt det. Jag tror på evangelisation by not being weird, på att vara typ ...
”Din brorsa från Lyon”, som det står på i din personbeskrivning på Instagram?
– Ja, men typ, ler Filip Maria.
Jag pratade med en annan munk som tycker att det ibland kan bli jobbigt att leva upp till förväntningarna som finns på honom. Känner du att du behöver tänka mer på hur du beter dig nu än tidigare?
– Ja, kanske, säger han och blir med ens allvarlig. Men jag försöker att inte överdriva det där. Snarare handlar det ju om att vi alla ska vara ärliga och fulla av integritet, utan att för den sakens skull vara några tråkmånsar.
Vårt hem var ett läsande, studerande och diskuterande hem och det var pappa som satte CS Lewis i mina händer.
— Filip Maria
Vi slår oss ner längst inne i ett hörn på konditoriet. Platsen är symbolisk. Just här, vid det här träbordet satt Filip Maria under sin gymnasietid tillsammans med några vänner från Livets ords kristna gymnasium. De hade en bokcirkel och träffades varje lördag för att diskutera, bland annat Dostojevskijs Brott och straff. Läsintresset hade Filip Maria fått hemifrån.
– Vårt hem var ett läsande, studerande och diskuterande hem och det var pappa som satte CS Lewis i mina händer. Sedan började jag läsa författarna som Lewis citerade, som Chesterton och Augustinus.
– När jag sedan läste om rollfiguren Starets Zosima i Bröderna Karamazov fick jag ett första exempel på vad ett munkliv kunde innebära, berättar han.
Kanske började hans resa mot de historiska kyrkorna redan där.
Nu är det länge sedan Filip Maria besökte sin uppväxtförsamling Livets ord, men för något år sedan började han fundera på sitt dop. Han hörde av sig till församlingen och frågade om de kunde leta fram videon.
– Det var väldigt fint att se. Dopet var ingenting jag blev påtvingad, utan det var nog mer att jag hade sett tillräckligt många dop och var säker på att jag ville döpas. När man kommer från ett sammanhang som menar sig inte döpa barn kan man i för sig ställa frågan: Var går gränsen?
– Jag var ju ett barn och minns att jag funderade på om jag skulle ta några simtag när jag ändå var under vattenytan. Det var ju lite lekfullt, men motsäger inte att något också är på allvar.
Filip Maria ler. Det gör han ofta. Lika ofta blir hans ögon blanka. Inte så att de tåras, men det märks att han blir rörd när han talar om vägen om lett fram till där han är i dag.
[ Fredrik Wenell: Hur små barn kan man döpa utan att det blir barndop? ]
Under hela samtalet tittar han på mig med stadig blick. Förutom när jag vill veta mer om uppväxten i Livets ord.
– Jag vet inte vad jag ska säga … för mig är det platsen där jag har fått min tro, så på så sätt är det en viktig – en avgörande – plats. Sedan så är det speciellt att växa upp som pastorsbarn.
– Men att vara pastorsbarn gjorde också att jag hamnade lite vid sidan av. Eftersom ungdomsledare och lärare visste att jag hade en pastor som pappa lade de sig inte i mitt liv så mycket. Jag slapp nog mycket av det flåsiga.
Filip Maria säger att han inte blundar för att det fanns problematiska saker på Livets ord; det gjordes misstag och det fanns inslag av hybris och influenser från en typ av teologi som i slutändan inte håller när det gäller att förstå mänskligt lidande eller vad det innebär att tro. Men han har aldrig känt ett behov av att ta avstånd från församlingen. Ibland har andra tidigare medlemmar försökt tvinga fram en sådan reaktion. Skällt ut honom för att han inte tagit avstånd från sin pappa, till exempel. Kallat honom feg.
Känner du någon ilska över något som hände i församlingen?
– Nej. Jag är inte arg på Livets ord och har ingen lust – eller behov – av att bråka om det, säger Filip Maria. I stället vänder han på perspektivet:
– En sak som jag är väldigt tacksam över är att jag fick växa upp med en annan typ av ideal än det som fanns i mainstream-samhället. I min värld var det helt som sig bör att ha en morfar som går upp klockan fem på morgonen för att be och läsa Bibeln, eller att se karlar som gråter … Det är inget som jag skulle vilja vara utan.
Strax efter gymnasiet började Filip Marias resa mot de historiska kyrkorna på allvar. Under de fyra år som han studerade vid det kristna colleget Wheaton i USA började han gå i en ortodox församling. På nära håll fick han se hur mer traditionell kyrklighet kunde levas ut. Liturgin, mystiken och musiken tilltalade honom både estetiskt och intellektuellt.
– Jag upptäckte att tron inte främst handlar om att grubbla sig fram till vad man tror på, utan att ge sig hän. Tron är den aktiva kärlekens väg. I den ortodoxa världen är det tydligt att de andliga praktikerna formar en.
Filip Maria hade kunnat bli ortodox, om det inte vore för att den ortodoxa kyrkan är organiserad i etniska grupper. I stället lockades han till katolska kyrkans mångfald. Och till nattvarden – eukaristin.
– Jag tror att eukaristin är den brännpunkt där tid och evighet korsas. När jag såg en världsvid kyrka som sätter detta mysterium i centrum, ville jag vara en del av den.
– Egentligen var konversionen odramatisk. Jag såg helt enkelt ingen vits med att inte vara katolik.
Jag hade perioder där jag upplevde mycket prestationsångest och frågade mig: Vad kan jag? Vad vill jag?
— Filip Maria OP
Upptagningen i Katolska kyrkan skedde 2013, ett halvår innan hans föräldrar togs upp i samma kyrka.
– Det var en parallell men ändå någorlunda självständig process. Det är klart att vi diskuterade en del, men de blev ändå lite förvånade. De hade nog väntat sig att jag skulle bli ortodox.
Vid den här tiden bodde Filip Maria i Lund och doktorerade på den kristna asketen Evagrius liv. Så ofta han kunde åkte han ut till dominikanklostret i Rögle för att delta i bönelivet. Och för att lätta sitt hjärta.
– Jag hade perioder där jag upplevde mycket prestationsångest och frågade mig: Vad kan jag? Vad vill jag? Jag funderade på om jag överhuvudtaget skulle klara av att göra karriär inom akademin och om det egentligen skulle göra mig lycklig. Jag kände att jag hade tappat orienteringen.
Det var under en sådan period i avhandlingsarbetet som Filip Maria ansökte om studieuppehåll och åkte till Rom. Medan han vandrade runt mellan kyrkorna och klostren i Rom “som en andlig tiggare” funderade han över sin framtid. Skulle han stanna vid universitetet – leva från forskningbidrag till forskningsbidrag och försöka slå sig fram i konkurrensen? Gå i kloster? Bilda familj?
– Jag har haft relationer och hade gärna haft en familj och barn, det var något jag såg framför mig, men samtidigt blev det tydligt att bön är vad livet handlar om för mig.
I ett pyttelitet kapell på det påvliga universitetet Angelicum i Rom, fick han chans att ensam fira allhelgonamässa tillsammans med en dominikanbroder. Mässans bibelläsning var hämtad från Uppenbarelseboken. Redan som barn älskade Filip Maria dess svulstiga bildspråk och bad ofta sin farmor läsa den som godnattsaga. Hans absoluta favoritord därifrån är talet om den stora skaran människor, från alla folk och stammar, som kommit ur det stora lidandet till en plats där alla tårar skulle torkas. Samma text lästes i det lilla kapellet.
Efter mässan hamnade han i flera samtal som verkade peka åt samma håll. En annan dominikanbroder frågade rakt ut: “Skulle du vilja bli dominikan?”
– Då insåg jag att jag sett tillräckligt mycket för att säga ja, och att det inte egentligen fanns några problem. Hans respons var: Men testa då! Slå följe! Så då gjorde jag det.
Filip Maria spricker upp i ett leende.
[ Benjamin Ekman: Min uppgift är att bjuda in till vänskap med Gud ]
I september 2020 avlade han sina treåriga löften och blev därmed dominikan – en predikarbroder. Hans liv är både kontemplativt och utåtriktat; samtidigt som han lever i klostrets bönerytm läser han en master i filosofi vid universitetet i Lyon. Tanken är att en dominikans kallelse kan levas ut på olika sätt, men grunden är att arbetet av bön och studier kommer andra till del. Att under några sommardagar byta klosterliv mot besök i hemstaden är dock inte helt oproblematiskt, berättar Filip Maria.
– Utmaningen är att försöka väva samman ett liv där jag gått in i en ny livsform. Jag kan inte komma hem och bara vara den som folk kände innan jag drog.
Jag säger inte detta för att jag ångrar mig, men jag kan sakna att kallas för Benjamin. Jag har insett vilken avgörande betydelse namnet har
— Filip Maria
– Inte minst novisåret är en tyst skatt som jag bär på. Då var jag avskuren från omvärlden för att helt ägna mig åt bön, bibelläsning och meditation. Det är mycket som händer under ett sådant år, men det är inte alltid så lätt att tala om.
Och som du kanske inte ska tala om?
– Nej precis. Men det kan skapa en viss diskrepans i mötet med andra. Inte för att man automatiskt blir en annan person – det söker jag inte – men det har ju ändå hänt något i mitt inre.
Och folk här vet inte det?
– Nej, det kan de inte göra. De ser en dräkt.
En yttre skillnad, som är tydlig för dem som möter Filip Maria är förstås hans nya namn. Det är valt efter den helige Filippo Neri – en katolsk präst och ordensgrundare som verkade bland Roms fattiga och sjuka.
– Namnbytet är kanske det som varit svårast, även för mig själv. Det är inte självklart att man byter namn när man avlägger klosterlöften, men för min del kändes det viktigt, det är ju närmast en biblisk grej att få ett nytt namn.
– Jag säger inte detta för att jag ångrar mig, men jag kan sakna att kallas för Benjamin. Jag har insett vilken avgörande betydelse namnet har. Ytterst handlar ju våra liv om att bli tilltalade av Gud. Det är det jag är ute efter. Att han säger: Du Benjamin, du Filip Maria, är min son, i dag har jag fött dig.
Filip Maria blir återigen blank i ögonen.
– Om dominikanlivet är vad det bör vara, är det att inte bara söka detta för sig själv, utan att skapa miljöer och samtal som leder till att andra människor kan haka på – att de kan få höra sitt namn.
Dagen efter intervjun ska Filip Maria påbörja tillbakaresan mot klostret och de tjugotal bröder mellan 25 och 99 år som han lever med där.
Han är nöjd med dagarna i Sverige, särskilt över att fått fira sin 40-årsdag med vänner och familj. På själva födelsedagen tog han med sina föräldrar på Tomas Andersson Wij-konsert. Efteråt åt de, på hans begäran, middag på gatuköket Nybrogrillen i Uppsala.
Varför just Nybrogrillen?
– För att man inte hittar en korvrulle med räksallad i Frankrike, säger Filip Maria och ler.
[ Johan har levt 60 år som munk – överväger att lämna för att finna en kvinna ]
---
Fakta: Filip Maria OP.
Ålder: 40 år.
Bor: I klostret Couvent du Saint-Nom-de-Jesús i Lyon, Frankrike.
Familj: Förutom den biologiska: fem gudbarn, runt 6 000 dominikanbröder och minst 20 000 dominikansystrar.
Gör: Skriver masteruppsats i filosofi om Jesu kors, mystiken och metafysiken vid universitetet i Lyon.
---