Sitt livs första krönika skrev Tomas Sjödin i Dagen 1987. Nu kommer han tillbaka som kulturkrönikör i både Dagen och norska systertidningen Vårt Land. Dagens Malina Abrahamsson besökte honom i Säve för ett samtal om tungotal, politiska diskussioner och sjukdomen som gör att han i perioder inte kan prata alls.
GÖTEBORG. Under fastan 2021 ringer jag till Tomas Sjödin för att intervjua honom om Tomas Tvivlaren. Svaret kommer på sms:
“Tro det eller ej men jag är sjukskriven för att jag har svårt att prata. Jag har fått en nervsjukdom som heter Trigeminusneurali och rörelser av munnen orsakar blixtrande smärta. Med vänlig hälsning, Tomas Tigaren”
Lite senare skriver han:
“Lämplig sjukdom för fastan: inget prat och ingen mat”. Så lägger han till en smiley som ler snett.
På väg mot Göteborg tänker jag att jag att jag måste fråga Tomas Sjödin om det här: om sjukdomen, och om galghumorn som han tycks ha utvecklat. Men vi kommer att börja i pingströrelsen, i vänskapen med Peter Halldorf och i oviljan att ta politisk ställning.
I Smyrnakyrkans foajé hinner vi bara byta några ord innan Tomas pekar mot spårvagnshållplatsen och inleder en språngmarsch. När han sedan sjunker ner i sätet ser han nöjd ut.
– Där sparade vi några minuter.
Vi ska ta oss ut till Säve där Tomas bor med sin fru Lotta. Strax ska det visa sig att vi måste hoppa av spårvagnen på grund av en vägblockering och promenera över Hisingsbron i stället. Vanligtvis cyklar Tomas till jobbet, tre mil fram och tillbaka, men i dag har han tagit bilen och parkerat i utkanten av stan.
I 38 år har pingstförsamlingen Smyrna varit Tomas Sjödins andliga hem och arbetsplats (om än med ett litet uppehåll som anställd). Ändå tänker jag sällan på honom som just pingstpastor.
Är det en viktig identitet för dig att du är pingstvän?
– Inte i relation till att jag är kristen, men jag har alltid känt att man inte ska förneka sitt ursprung. Jag är en förespråkare för trohet och jag har aldrig haft något skäl att lämna pingströrelsen. Trohet är vackert.
Tomas Sjödin växte upp i Filadelfiaförsamlingen i Kramfors och har kvar mycket av den spiritualiteten, säger han. Han trivs i bönebruset och har en kärlek till “den enkla, barnaglada tron”. Att man inte behöver vara akademisk eller intellektuell för att kunna ta till sig budskapet, ser Tomas som en skatt att värna.
Till Smyrna kom han första gången som 25-åring. Titeln han valt för sin gästpredikan var: “Djävulens bläck rår inte på Jesu blod”.
– Det var kraft i budskapet! kommenterar han nu, halvt på skämt.
Predikan gjorde intryck och Smyrna erbjöd honom jobb. Vid den tiden arbetade Tomas som ungdomspastor i Sionförsamlingen i Linköping. Där fanns också Peter Halldorf.
– Peters allvar och min egen ytlighet gjorde att vi till en början hade svårt att samarbeta. Det krävdes en rejäl sittning i Peters sommarstuga för att vi skulle inse att vi kunde berikas av varandras olikheter, berättar Tomas.
[ Smyrna vill få människor att blomstra ]
I dag är de nära vänner – kallar varandra för Tom och Pete. 2015 fick de båda ta emot medalj från kungen för sina insatser för ekumeniken respektive som kommunikatör i existentiella ämnen.
– Vet du vem jag brukar tänka på när jag ska le på bild? frågar Tomas.
– Peter Halldorf! Han gör mig alltid så glad.
Vi sätter oss i bilen och jag påminns om vad min kompis Joseph sa när jag bad om råd inför intervjun: “Tomas kan tjöta om vad som helst, så du behöver inte preppa”.
Nu förstår jag vad han menar. Tomas Sjödin verkar vara typen som blir kompis på en minut och som får den andra att tro att man känt varandra länge. Kanske är det samma sympatiska ton som känns igen i hans texter och som gör att han lyckas nå långt utanför kyrkan. Som gör att han knappt kan gå genom Göteborg centrum utan att någon kommer fram för att tacka.
Genom åren har Tomas Sjödin skrivit om vikten av att vila, om att hitta sin plats i tillvaron och nu senast om tystnad. Det lågmälda tilltalet i allmänmänskliga ämnen har blivit hans signum. Men evangeliet finns alltid i botten. Däremot uttalar han sig sällan skarpt i teologiska eller politiska frågor. Jag frågar om det är en medveten strategi.
– Både och. Jag känner att jag har en tydlig kallelse. Mitt uppdrag är att berätta för människor om Jesus, punkt! Jag vill inte ge mig in i massa strider som tar fokus från mitt huvuduppdrag.
– Ibland känner jag att mina kollegor i Smyrna får harva på medan jag får jättemycket uppmärksamhet. De har fått dra tunga saker i medier, samtidigt som inte jag behövt bekymra mig. Det är storsint!
Jag får också intrycket av att du inte är så intresserad av debatt och politiska frågor.
– Det stämmer, och jag har inga argument. Så fort det bryter ut politiska diskussioner i vår bekantskapskrets så tystnar jag. Då går jag och fixar något i köket.
– Sedan brukar jag reta mina politiskt intresserade kamrater litegrann och säga att “jag drar åt vänster”. Men egentligen är det nog att jag driver hemåt.
[ Tomas Sjödin: Jag har drömt om att få den här utmärkelsen ]
Hemåt är Ådalen i Ångermanland. Därifrån kommer också arbetarklassdiktaren Birger Norman och förra året tilldelades Tomas Sjödin stipendiet till hans minne. Peter Halldorf gratulerade i brevform: “Det här är större än kungamedaljen, nu kan du i stillhet dra dig tillbaka”.
Inlevelsefullt och detaljerat återger Tomas Sjödin berättelsen från Normans bok Sista natten på Nordstjernan – om mannen som försummar ett förtroende men som pastorn förlåter med orden “Gud älskar dig, ditt fä!”. När Tomas är klar tar han av sig de runda glasögonen och stryker bort en tår från kinden.
– Det här är jättenära mitt hjärta. När jag skojar och säger att jag drar till vänster handlar det om att jag vill vara hos de svaga och besudlade. Norman säger “i stället för en ståndpunkt väljer jag en rörelse” och där är nog mycket jag också.
– Ursäkta att jag snörvlar.
Vi är framme i den gula villan där Tomas och Lotta bor. Han är entusiastisk över att få visa runt – arbetsrummet som är fullt av böcker och där diplomen från Tomas vinter- och sommarprogram i P1 pryder väggarna, växthuset där han odlar solrosor och vardagsrummet där han samlat presenter från läsare – tavlor och prydnadssaker.
Det är fel att säga att jag inte är någon karriärist, för när det kommer till mina böcker är jag ganska om mig och kring mig.
Om några år går Tomas i pension från sitt arbete som omsorgspastor i Smyrna, och även om han kommer att fortsätta som volontär, kommer han få mer tid för att skriva. De senaste åren har han aktivt smalnat av sitt uppdrag för att frigöra skrivtid: tackat nej till fler ansvarsuppgifter i kyrkan, tackat nej till att leda retreater och att föreläsa för företag. Han har inte ens velat ha löneförhöjning, säger han.
Är det för att du också har inkomst från böckerna?
– Ja.
Han har haft en sorts uppåtgående trend, berättar han och visar med handen.
– Jag har haft lätt att samla folk och det har inte blivit svårare med åren. Nu är man möjligen lite klokare också, så då blir det ännu enklare. Jag kan landa i vilket sammanhang som helst och ändå känna att jag är ganska trygg.
– Det är fel att säga att jag inte är någon karriärist, för när det kommer till mina böcker är jag ganska om mig och kring mig. Jag vill att det ska gå bra och följer absolut försäljningsstatistik, både i Sverige och ute i Europa. Och så är jag inne och petar i allt, från omslag till sidlayout. Jag släpper inte mina böcker vind för våg.
Kan det bli jobbigt för dem du jobbar med?
– Det tror jag.
– Om förlagen är på mässor ringer jag och frågar: Hur gick det? Fick ni några nya kontakter? När det gäller att få till engelskspråkiga utgåvor ligger jag på ständigt: Har ni fortsatt? Ni ger inte upp va?
Varför vill du bli utgiven på fler språk?
Tomas funderar.
– Jag vet inte … jag vet faktiskt inte.
– Men när det gäller engelskan har jag en målbild, och det är att jag vill åka runt i svenskbygderna i USA, jag tror att mina böcker skulle funka där, säger Tomas innan han avbryter sig själv:
– Nej, nu är det dags för kaffe va?
Tomas gör cappuccino i sin espressomaskin, den unnade han sig när han fick ett stipendium för några år sedan. Han säger att han är kaffenörd, precis som sonen John som jobbar på kafferosteriet Gringo. Tomas plockar fram bullar som kommer därifrån.
När han tar ett bett känner han plötsligt hur det bränner till i huvudet.
Det var under hans ensamma USA-resa 2018 som sjukdomen gjorde sig påmind första gången. Resan, som utgör grunden för boken Ljudet av tystnad och som Tomas också berättat om i ett av sina Vinterprat, hade som mål att Tomas skulle hälsa på några av sitt livs största förebilder: författaren Philip Yancey, teologen Eugene Peterson och missionären Mark Rutland. Men när de skulle äta middag tillsammans dånade hela huvudet av smärta – ögonen och näsan rann.
– Jag var orolig att det var en hjärntumör.
När Tomas kom hem fick han sin diagnos – Trigeminusneurali.
– Det är en gåtfull nervsjukdom. Smärtan är nästan outhärdlig; varje liten rörelse gör blixtrande ont, så det enda som gäller är att sitta helt stilla.
– Dessutom finns det ingenting du kan göra åt det. Du kan inte dämpa smärtan med morfin.
Sjukdomen kommer i skov, några månader i taget. Just nu är Tomas nästan helt bra, och han hoppas att det får fortsätta så, men helt säker kan han inte vara. Oron har han fått lära sig att leva med.
Du skickade ett sms till mig och skämtade om att det var en perfekt sjukdom för fastan. Hur lyckas du skämta mitt i det svåra?
– Det kanske är jag i ett nötskal, att jag har så nära till glädjen. En av mina gåvor i det sociala arbetet i Smyrna är att jag tycker om att skoja och kan höja stämningen. När jag går in i ett tryckt och spänt rum tänker jag: Nu måste jag bjuda motstånd.
– Men jag uppfattas nog som en väldigt seriös kille, eller hur?
Ja, när man läser dina böcker får man bilden av en eftertänksam och ganska allvarsam person.
– Ja, jag skriver ju inte direkt humorböcker. Men jag blev så glad när vår nya ekonom i Smyrna hade träffat någon som frågat hurdan jag var och hon svarade med glimten i ögat och mycket kärlek: Han är inte riktigt klok! Jag blev väldigt glad, det är verkligen en beskrivning av mig.
I Ljudet av tystnad berättar du att folk lugnas av din röst och använder dina ljudböcker för att kunna somna. Samtidigt beskriver du dig själv som orolig. Vilka uttryck tar oron?
– Oron är ett tydligt arv från min mamma, hon var en känslig själ. Jag bekymrar mig ibland för saker som jag inte behöver bekymra mig för, de får orimliga proportioner, särskilt nattetid. Ett litet problem kan växa sig geometriskt och plötsligt bli ohanterligt så jag måste gå upp, och bara bryta det. Jag kallsvettas! Jag har aldrig haft ångest i mitt liv, inte på den nivån, men det är mer att saker lätt kan börja skena.
Vad oroar du dig för?
– Ibland kan det vara den här känslan att “snart blir jag genomskådad”, att alla kommer att inse att jag ingenting kan.
Hjälps det inte av framgången?
– Nej, jag vet inte om jag har haft någon framgång egentligen. Jag tänker inte i de termerna. Jag tänker mest att det har gått oförtjänt bra för mig.
Är det oförtjänt?
– Ja, många människor studerar en massa år för att kunna skriva och få en åhörarskara, jag är helt bortskämd. Jag har aldrig lärt mig skriva, utan blivit räddad av bra redaktörer från början.
[ Tomas Sjödin: I botten har jag inget bra självförtroende ]
Har den här rädslan att ”bli påkommen” att göra med att du saknar universitetsutbildning?
– Ja, till exempel. Eller att jag inte gör något riktigt bra arbete, att jag får massa poäng på att jag tar mig fram och är en glad typ, lite småkänd så förlåter folk allt …
Bilden av Tomas Sjödin går inte riktigt ihop. Å ena sidan ligger han på sitt förlag för att bli utgiven i USA och har inga problem med att räkna upp länderna där hans böcker säljer bra, å andra sidan tvivlar han på sin förmåga.
Han säger själv att han med åren förlikat sig med de olika lagren av sin personlighet. Tidigare kunde han snegla på de kontemplativa typerna som verkade så mycket andligare än han själv. I dag har han ingenting emot att både citera Nalle Puh och Johannes av Korset. I sin senaste bok skriver han både om tystnad och om tungotal. Jag berättar för Tomas att det förvånade mig.
– Ja hjälp. Jag var helt säker på att min redaktör skulle vilja stryka det och säga: Du måste tänka på din målgrupp. Men han sa: Nej det ska med, det är jättebra! Eftersom tungotalet är så självklart för mig, kan jag avmystifiera det och säga till andra: Det är inget konstigt. Det är ungefär som tårar, eller tystnad.
[ Tomas Sjödin: Jag önskar att jag upptäckt tystnaden tidigare ]
Varför är tungotal så bespottat?
– För att det blivit så missbrukat och man gjort det till något som hör hemma på estraden och i det offentliga rummet, när det egentligen hör hemma i det fördolda. När det blir spektakulärt blir det en måttstock på hur andlig man är.
Tomas Sjödin talar i tungor varje dag. Oftast under bönestunden om morgonen. Han går upp redan vid femsnåret för att möta gryningen i tystnad. Då sitter han i sin favoritfåtölj i arbetsrummet eller faller på knä på sin bönematta. Sedan lägger han fram dagen inför Gud. Han beskriver det som ett sätt att ställa siktet rätt. Och bottna i sin identitet och uppdrag. Den har bara blivit klarare med åren.
– Om jag skulle välja mellan att vara författare och evangelist, skulle jag välja evangelist alla gånger om. Det är min absolut djupaste kallelse.
---
Fakta: Tomas Sjödin
Ålder: 63 år.
Familj: Hustrun Lotta och sönerna Karl-Petter, John och Ludvig. “Du får avgöra om du skriver att Karl-Petter och Ludvig inte lever längre. För mig är det så tydligt att de lever, fast på ett annat sätt”.
Bor: Säve på Hisingen i Göteborg.
Gör: Arbetar i Smyrnakyrkan, skriver böcker, och talar i olika sammanhang om de teman som böckerna innehåller. Skriver krönikor i Göteborgs-Posten och i det holländska magasinet Eva.
Aktuell: Skriver på en andaktsbok utifrån bibelparafrasen The Message. Kommer ut i slutet av oktober. Ny kulturkrönikör i Dagen.
---
[ Tomas Sjödin: Man gråter där man känner sig hemma - kanske är det därför vi håller tårarna tillbaka ]
