Markus Torgebys MS-sjuka mamma kunde inte resa sig ur sin rullstol när predikanten på väckelsemötet försökte tvinga henne. Några veckor senare dog hon. Ändå är äventyraren och utesovaren Markus Torgeby inte bitter. Tvärtom, han vill gärna prata mer om Gud. Den Gud som inte möter oss i våra prestationer, utan som är lättast att höra på platser utan krav. Platser som skogen.
Han ser aningens vild ut när han kliver in genom dörren. Fartvinden har stökat till det halvlånga håret och han torkar några droppar svett ur pannan, samtidigt som han ler nöjt.
– Det är så mycket kullersten i Stockholm, så jag blir lite vingligare. Annars är ju inlines värdens bästa transportmedel. Det går så fort, man bara susar fram!
Markus Torgeby är den första gästen som kommer till podden Dagens människa på rullskridskor, och det känns bra att han gör det. Som ett tecken på att han faktiskt fortfarande, trots framgången, lever det annorlunda liv han lär ut. Det hade känts trist om han anlänt i taxi. Just i dag har Markus varit ute på Djurgården och föreläst för ett gäng SVT-medarbetare, och budskapet är i grunden alltid detsamma. Det handlar om att våga ta klivet bort från samhällets krav och prestationer och söka sig närmare naturen. “Jag pratar om mening och det som är kärnan i att vara människa” som han själv skriver på sin hemsida.
Markus Torgeby är en märklig blandning av ute och inne. Inne, för att mycket av det han står för har blivit så inne. Trenden att sova ute, kallbada i sjön och springa långt märks i hur populära hans böcker blivit, både i Sverige och utomlands. Samtidigt var det utomhus, långt från bokmässor och medier, som hans budskap, och det han står på, formades. Tiden då han som tjugoåring valde att flytta ut ensam i skogen, där han blev kvar i hela fyra år.
Berättelsen om Markus Torgeby börjar i en frikyrklig familj på ön Öckerö utanför Göteborg.
– Jag är rå-glad att jag är uppvuxen där jag är, säger Markus utan att tveka.
Markus Torgeby gillade gemenskapen och tryggheten som fanns i kyrkan. Men det fanns också baksidor:
– Där, i pingst på öarna på den tiden var det så himla hardcore. Man var tvungen att göra rätt för att inte komma till helvetet. Det blev för hårt för mig som barn och det tog tid att göra upp med det.
Något som också kom att prägla hans barndom var mammans sjukdom. När Markus Torgeby var tio år gammal fick hon diagnosen MS. Från den stunden handlade mycket av familjens liv om att ta hand om Markus mamma. De såg hur sjukdomen långsamt bröt ned henne, samtidigt som både de själva och människor runt omkring dem hela tiden bad att hon skulle bli frisk.
– Den som hade allra mest tro var nog mamma själv. När hon hade varit sjuk i femton år tog hon med sin assistent in till staden och köpte ett par rullskridskor som hon skulle ha när hon blev helad. Hon var sådan min mamma. Hon hade hela tiden sin glädje kvar.
I sjutton år levde Markus mamma med sjukdomen. Ända in i slutet fortsatte hon att hoppas att Gud skulle ingripa.
– Några veckor innan hon dog ville hon absolut att vi skulle åka med henne på någon konferens med en sydafrikansk pastor. Jag ville inte, för jag var lite bränd, men vi gjorde det ändå. Där bad de för mamma och sedan ställde de henne upp. Men hon bara stod där och skakade, hon kunde inte. Predikanten kom fram till henne och sa att du måste tro mer. Sen gick han vidare.
[ Lyssna på hela samtalet med Markus Torgeby här ]
Med sådana upplevelser i bagaget kan man kanske tro att Markus Torgeby skulle vara bitter på kyrkan. Eller besviken på den Gud som inte ingrep. Det är han inte.
– Jag tänker att det handlade om människor med egna agendor. Jag tror att Gud kan göra saker, men det handlar aldrig om prestation. Och jag livrädd för människor som har tydliga svar. Jag tror mycket på tvivlet. Vi är bara människor och vi kan bara tro.
Som så mycket annat i Markus Torgebys liv verkar grunden till den kristna tro han har i dag ha lagts under de där fyra åren i skogen. När Markus tog det drastiska klivet var han i tjugoårsåldern och hade hamnat i en slags utbrändhet.
– Det var ju nittiotal och man pratade inte om utbrändhet då, men så här i efterhand har jag förstått att det var det.
Markus hade under några år tränat och tävlat i löpning och det gick bra. Hans tränare ville få honom att satsa mer än han upplevde att han klarade av. Samtidigt fanns den ständiga pressen hemifrån, med en mamma som alltid behövde hjälp och skolan som han inte orkade med. Till slut insåg Markus att han var tvungen att göra något.
– För mig var det en ren överlevnadsgrej. Det var så struligt i huvudet.
Markus, som länge haft en dragning till skogen, satte sig på tåget mot Jämtland och åkte till Hållands folkhögskola, numera Åredalens, för att gå en friluftslinje.
– Där mötte jag andra vuxna som inte pratade så högt om sin tro, men som levde den. De såg mig och uppmuntrade mig att gå min egen väg.
Efter en tid flyttade Markus Torgeby ut i kåtan i skogen. Många har fascinerats av hans berättelse om tiden i skogen där han levde på havregryn och det som naturen bjöd, och ägnade mycket av dagarna åt långdistanslöpning. Men Markus Torgeby har också hela tiden varit öppen med att han där i skogen mötte Gud.
– Ibland har det hänt att produktionsbolag som intervjuat mig har velat att jag ska tona ned min tro. Men jag pratar gärna mer om Gud. Jag kan bli så trött på att det pratas så mycket illa om troende i Sverige. Det stör mig. Vad hade vi varit i Sverige utan till exempel Lewi Pethrus och nykterhetsrörelsen?
Den Gud som mötte Markus Torgeby i skogen var en Gud som talade till honom utan att han behövde prestera. Den tro som växte var en tro som han kände igen från de förebilder han haft.
– Jag hade så fina bönemänniskor omkring mig när jag växte upp. Dessutom var jag nära min morfar. Han levde hela sitt liv som fiskare ute på havet. Han hade sådan tillit. Det märkes på vilken frid han hade inför att han skulle dö.
Detta med döden var något som Markus Torgeby funderade över en hel del under åren ute i skogen.
– Jag insåg att jag kommer att dö, och att allt är cirkulärt. Men jag förstod också att jag kan påverka saker medan jag lever. Sedan upplevde jag känslan av att det finns något som är större än mig själv. Förstår ni vilken frihet, att få tro så!
Att få prata om tro på ett sätt som gör att människor inte blir avskräckta är något som Markus tycker är spännande.
– Jag hade ett samtal med en kompis som är präst för ett tag sen. Vi pratade om den helige Ande. Eller kan man lika gärna kalla den magkänslan. Magkänslan kräver aldrig något av oss.
[ Torgeby skriver drabbande om att springa sig fri ]
Även om Markus Torgeby värjer sig mot att bli något slags predikant och att låta för tvärsäker, tror han att fler skulle finna Gud om de vågade söka sig till ensamheten.
– Pröva att göra skogen och kom ut utan att ha en tro. Det kommer inte att ske.
Men måste man flytta ut i fyra år?
– Nej, men jag skulle rekommendera tre månader. Jag tror att det händer något efter tre månader.
I dag är Markus Torgeby gift med Frida och tillsammans har de tre barn. De bor i Jämtländska Järpen och lever ett hyfsat vanligt familjeliv, även om de tillbringar mycket tid ute i skog och mark.
Hur har du det med Gud i dag?
– Det är grymt. Det finns alltid ett litet tvivel i mig och jag tror att det är bra, för annars sätter man upp sig själv på en piedestal. Men det här med tro, det bär.
---
Fakta: Markus Torgeby
- Familj: Hustrun Frida som jobbar som designer på Volvo, och tre döttrar.
- i Järpen, strax utanför Åre.
- Yrke: Inspiratör och långdistanslöpare. Författare till böckerna Löparens hjärta och Sova ute.
---
---
Fakta: Hör mer i podden
- Om tankarna på himlen och om vad Markus mamma gör där.
- Om relationen till Bodil Malmsten.
- Om vart på Djurgården man ska gå för att sova bäst under öppen himmel.
---
