I tonåren kämpade Martin Hilding med självförakt och känslor av meningslöshet. Han avskydde skolan, ägnade nästan all vaken tid åt datorspel. Men så kom han som 19-åring i kontakt med kyrkan, och det förändrade allt.
En augustikväll för två år sedan gick Martin Hilding och la sig på sitt pojkrum i Vattholma utanför Uppsala. Han kände sig misslyckad. Livet i stan – det som skulle bli starten på hans vuxenliv – hade fått ett abrupt slut när hyresvärden bestämde sig för att sälja lägenheten. Nu var Martin tillbaka i sitt föräldrahem och i huvudet snurrade samma tankar som plågat honom i åratal: Varför är han som han är? Vad ska han göra med sitt liv? När ska han träffa en tjej? När ska han få riktiga vänner?
Mitt emot sängen stod skrivbordet med de tre datorskärmarna. Där hade Martin suttit otaliga timmar, dagar och nätter och spelat onlinespel som World of Warcraft och Counterstrike, alltid i mörkret med fördragna gardiner.
Till slut somnade Martin. När han vaknade dagen därpå var allting oförklarligt annorlunda. Han drog upp gardinen och morgonljuset strömmade in genom fönstret, fyllde hela rummet. Han kände sig glad.
– Jag blev helt chockad och tänkte om och om igen: Varför mår jag så bra?
Vi möts utanför den medeltida kyrkan i uppländska Björklinge. Solen lyser skarpt även i dag och Martin kisar mot björkarna i allén. Klädd i höga jeans, beige bomberjacka och med skinnväskan över bröstet.
Första gången han kom hit var för två år sedan, några månader före upplevelsen i pojkrummet. Han hade varit på en fest i närheten och sovit på soffan för att slippa ta bussen hem mitt i natten. På morgonen gick han en promenad med Signe, som arrangerat festen. Rätt som det var frågade hon: Tror du på Gud?
Martin tvekade. Sa att han gärna ville tro, men att han aldrig ens varit på en gudstjänst eller i något annat religiöst sammanhang, så han hade svårt att säga exakt vad han trodde på. Signe, som var med i Kyrkans unga, messade sin konfirmationspräst Hanna för att kolla om det var någon gudstjänst den söndagen. Så frågade hon Martin: Vill du följa med?
[ Studentpastor: Extremt viktigt att storstadskyrkor satsar för att nå studenter ]
Det här var ungefär samtidigt som Martin Hilding hade fått upp ögonen för psykologiprofessorn Jordan B Peterson – han som kallats för alt right rörelsens intellektuella alibi och kritiserats för sina uttalanden om feminism och postmodernism.
Men han har också inspirerat mängder av unga män med sitt tydliga budskap om att ta sig i kragen: trots att livet är kaos finns det en struktur att upptäcka. Peterson återaktualiserar ledord som dygd och disciplin och hämtar livsvisdom från mänsklighetens stora myter. Martin fastnade framför allt för hans 16 föreläsningar långa serie om Första och Andra Mosebok.
– Jag hade aldrig tidigare fått perspektiv på vad det kunde innebära att utöva en tro, vad berättelserna kunde ha för värde. När jag kollade på Petersons videor kände jag att det finns någonting här som inte bara är sant på ett abstrakt sätt utan sant på riktigt, berättar Martin medan vi väntar på att prästen Hanna Carlsten ska dyka upp.
Snart ser vi henne komma gående på grusgången upp mot kyrkan. Martin kramar om henne.
– Kul att se dig Hanna!
Hanna Carlsten minns gudstjänsten när Martin kom dit första gången. Direkt efteråt stegade han fram till Hanna och frågade om han kunde vuxenkonfirmeras. Ett första möte resulterade i att de sedan träffades varannan vecka och tillsammans gick igenom boken Sju steg i kristen tro.
– Det var fantastiskt roligt, vi fick väldigt bra kontakt, säger Hanna och tittar på Martin. Men det var också utmanande att förklara det som är självklart för en själv när man varit kristen hela livet.
– Jag kom med dryga frågor, flikar Martin in.
– Nej så minns inte jag det, svarar Hanna.
– Nej, okej då, men du behövde ge mycket förförståelse, jag kunde ju ingenting om kristen tro.
Jag kände bara: Wow! Det var som en helt ny värld som jag totalt gått miste om i hela mitt liv.
Hanna låser upp den tunga kyrkporten och vi går in under de välvda, omsorgsfullt utsmyckade taken. Det är nästan så att man kan ana den kvardröjande atmosfär av böner som betts här under århundradena som passerat. Martin slogs av det redan första gången han kom hit.
– Jag insåg vilken tillgång det är att det finns en plats och en gemenskap som har funnits här sedan urminnes tider och som fortsätter att finnas. Jag kände bara: Wow! Det var som en helt ny värld som jag totalt gått miste, och som var precis det jag letat efter i hela mitt liv.
I takt med att Martin lärde sig mer om kristen tro blev han mer och mer intresserad. En dag hade budskapet landat i honom. Han kom till träffen med Hanna och sa: Jag vill leva ett kristet liv, men jag har ingen aning om hur man gör.
I Martins barndom fanns inte så mycket av kristen tro. Ingen av hans föräldrar är troende. Själv var han också länge säker på att Gud inte fanns, han kallade kristna för lurade och avfärdade Bibeln som ökensagor. Och fram tills han kom i kontakt med Jordan B Peterson och senare kyrkan, hade han haft fullt upp med att försöka passa in.
Jag ber honom berätta om sin skoltid. Han tvekar.
– Det är inte direkt jättekul att prata om. Det är fortfarande en rätt svår grej för mig att ta upp…
Han tar ett djupt andetag och säger sen:
– Mina föräldrar har alltid varit underbara.
– Ändå har jag hela mitt liv haft svårt att se något som helst värde hos mig själv. Det var som att jag aldrig kunde göra någonting rätt och jag var inte bekväm med den jag var eller hur jag såg ut. Folk brukade kalla mig “han med pannan” eftersom min panna är lite högre än genomsnittet, säger Martin och lyfter upp den yviga luggen för att visa.
Men hög panna tyder väl på intelligens?
– Ja, det var vad min pappa alltid sa till mig.
Jag vill inte att det här ska bli någon snyfthistoria, men jag har alltid känt: Vad är det för fel på mig, varför tycker ingen om mig?
I sin vilja att bli en i gänget försökte Martin hävda sig på olika sätt. Han är ovillig att ge exempel, men säger till slut:
– Jag kunde skryta om saker som inte var sanna …å nej nu blir det pinsamt... Men ja, allt jag gjorde var för att få mig själv att verka som en häftigare person än jag var. Jag sa att jag hade varit i ett antal slagsmål, men ett antal slagsmål var egentligen två där jag hade blivit nedslagen av personer som inte tyckte om mig.
– Vi kan summera det så här: Alla tyckte att jag var dryg, genom hela min skolgång. Det slutade med att ingen ville vara med mig. Jag kände mig aldrig som en del av någon grupp, jag hade svårt att få kontakt med folk och kände att ingen förstod mig.
[ Nya festivalen Noomi vill vara växtplats för unga ]
Martin hejdar sig.
– Jag vill inte att det här ska bli någon snyfthistoria, men jag har alltid känt: Vad är det för fel på mig, varför tycker ingen om mig?
Martins sätt att hantera sin situation var att fly in i datorspelen. Han hatade skolan, men att hoppa av var aldrig ett alternativ, det hade föräldrarna inte accepterat. Martin klarade sig med nöd och näppe och gick ut gymnasiet med mestadels E eller D i betyg.
– Även om jag själv känner att jag inte är helt dum i huvudet, hade jag inget driv. Allt jag någonsin försökt har misslyckats ändå, så varför ens försöka?
Martin hade aldrig kunnat tänka sig att hans väg skulle bli den kristna. Men konfirmationsläsningen hade sakta men säkert öppnat upp den världen. Han kämpade fortfarande med självförakt och oro inför framtiden, men bara någon vecka före konfirmationsgudstjänsten, vaknade han den där speciella augustimorgonen när solen strålade in genom fönstret och nattens ångest plötsligt var som förbytt.
– Det var som att hela världen var helig! Det var första gången i mitt liv som jag kände mig lycklig!
Visst hade Martin ibland varit glad även innan, men känslan försvann alltid så fort han började tänka på vem han var.
– Men efter den där morgonen var det som att allt självhat försvann, som att ingenting som hänt mig hade någon makt längre. Jag tänkte: Varför har jag någonsin oroat mig över någonting?
Glädjeruset som Martin befann sig i höll sedan i sig i flera veckor. Plötsligt hade han en ny frimodighet: vågade prata med nya människor, kände sig bekväm med sig själv.
[ Sofia Dalén från ”Bäst i test”: Jag känner att Gud finns ]
Vad tror du att det var som hände egentligen?
– Jag skulle kunna prata jättefromt om att “Gud tog mig i sin famn, jag är en ny skapelse i hans avbild och jag får äntligen vara hans barn i hans stora familj”, men för mig blir den typen av språket en förevändning för att slippa fundera på vad orden egentligen innebär. Det handlade snarare om att jag fick kontakt – en relation med det som är världens själv.
– Jag kände bara kärlek. Kände mig som ett med hela världen; “jag är den jag är, här och nu, för att jag skulle vara det”. Och det var då jag insåg att det är det här det är att vara frälst.
Martin förklarar att frälst är ett gammalt ord för befrielse, och det var just det han upplevde.
Efter händelsen på pojkrummet började Martin sluka Bibeln, läste en halv bibelbok om dagen. Han bad bordsbön, morgonbön och aftonbön varje dag.
– Jag kände att allt var genomsyrat av Gud och jag kunde vara delaktig i det; vara en spegelbild av det goda – ett verktyg för Gud i världen. Det var jättestarkt!
Upplevelsen gjorde att han bestämde sig för att han ville bli präst. Det senaste året har han läst bibelskolan på Johannelunds teologiska högskola och för första gången i livet mött kristna i sin egen ålder. Till hösten börjar han på prästprogrammet vid Uppsala universitet.
Martins konfirmationspräst Hanna vet inte om det, men blir glad när hon får veta.
– Det är jätteroligt! Verkligen!
Har du något råd att ge till Martin?
– Keep up the good work! säger hon med ett litet skratt och lägger till, mer allvarsamt och riktat mot Martin:
– Jag tror att Gud har en plan och att han kommer leda dig precis dit du ska. Det är bara att vara öppen och följa med i det som händer. Då kommer allting att samverka till det bästa, precis som det står i Bibeln.
---
Fakta: Martin Hilding
Ålder: 21 år.
Familj: Mamma, pappa och två syskon.
Bor: Uppsala.
Gör: Går bibelskola på Johannelunds teologiska högskola. Ska till hösten börja läsa till präst vid Uppsala universitet.
---
