Olof Edsinger syns och hörs ofta i debatten, särskilt i frågor som rör sexualitet. Men vem är människan bakom opinionsbildaren? En person utan bekräftelsebehov som i alla lägen vill säga det han tror är sant och som i princip slutat lyssna på sekulär musik, ska det visa sig. Dagens Malina Abrahamsson åkte till Storvreta utanför Uppsala för att träffa honom.
Det är kvällsmöte på Timmernabben-konferensen utanför Kalmar och träbänkarna i det stora tältet är fullsatta. Snart ska Olof Edsinger gå upp på scenen och predika. Han var här förra året också, 20 år gammal – ingen visste vem han var. Men något hände i mötet: “predikan slog ner som en bomb”, och efteråt har just den kvällen blivit omtalad.
Olof minns glädjen från förra året och är förväntansfull. 500 åhörare finns på plats. Så kliver han upp på scenen och känner nästan omedelbart att något är annorlunda den här gången. Budskapet verkar inte få fäste och de entusiastiska blickarna uteblir. När Olof går ner från scenen känner han sig alldeles tom.
Efteråt söker han stöd hos sin mentor, som ger honom ett gott råd: “Du måste hämta bekräftelsen i dina förberedelser, när du söker Herren. Då kan du förmedla vad du vet att Gud vill att du ska säga, oavsett hur det tas emot”.
I dag är Olof Edsinger generalsekreterare för SEA – Svenska evangeliska alliansen, men ägnar också stor del av sin tid åt skrivande och opinionsbildning, inte sällan i frågor “som det inte är någon kö till”. Rådet från mentorn bär han med sig än.
Jag träffar honom utanför radhuset i Storvreta där han bor med hustrun Mona och barnen Rebecka, Johannes och Simon. När vi letar efter ett passande fotoställe hittar vi ett träd bredvid en stor sten och Olof kommenterar att naturen är hans rätta element.
Som liten besökte han ofta släktgården utanför Skellefteå. Han samlade fjärilar, plockade bär och hjälpte till i ladugården, men den absoluta favoritstunden var när familjen samlades till andakt; Olof fick hoppa upp i farfar Eriks knä och lägga sina små, knäppta händer i hans skogshuggarnävar.
– Vi älskade verkligen varandra, konstaterar Olof.
Förutom att samla på fjärilar var Olof en frimärkesentusiast och satt under flera år i riksstyrelsen för Sveriges frimärksungdom. När vi kommer in i huset plockar han fram en tjock, blå pärm med en frimärkssamling, just på temat fjärilar.
– Jag är ganska stolt över den faktiskt, säger han och förklarar hur han deltog med samlingen vid flera internationella tävlingar.
Det känns som att det här systematiska samlandet också säger något om hur du förhåller dig till annat i livet, teologi till exempel.
– Absolut, svarar Olof snabbt.
– En sak som kännetecknar mig som ledare är att jag både drar åt det visionära och det organisatoriska hållet. Ofta är det ju antingen eller, men jag har båda de sakerna väldigt naturligt.
Olof Edsinger växte upp i Uppsala, i en familj som varit EFS:are i generationer. Pappan LarsOlov Eriksson var lärare och rektor vid Johannelunds teologiska högskola och mamman Kjerstin distriktsläkare. Hemma räckte det inte med att tycka saker, man förväntades ge argument. Samtidigt fanns en äkta och fin fromhet som gjorde intryck på Olof.
Han tog tidigt ställning för tron och blev retad i lågstadiet på grund av det. I mellanstadiet drog han sig därför undan från sina klasskompisar.
– Jag upplevde att mina jämnåriga gick åt ett annat håll, medan jag stod kvar vid min linje. Men det bemötandet påverkade aldrig mina värderingar, det blev mer att jag höll mig på min kant.
Var fann du styrka?
– Jag har alltid haft en stark integritet och inre trygghet, säger Olof efter lite betänketid.
– Många människor är beroende av omgivningens bekräftelse och tar för givet att jag är likadan, men det är jag inte. Det gör det svårare att läsa av mig, vilket jag märkt kan skapa frustration.
Pervers humor är ingenting man förknippar mig med i dag, men jag hade rätt mycket av den varan på den tiden.
Olof beskriver hur han på högstadiet bytte skola, blommade ut och blev populär i klassen. Musiken var hans liv och genom 60- och 70-talsrocken kom han i kontakt med ett tankesätt och en livsstil som lockade.
– Jag ville se hur långt jag kunde tänja på gränserna och fortfarande kalla mig kristen. Hur grovt språk kan jag använda? Hur mycket kan jag flörta? Pervers humor är ingenting man förknippar mig med i dag, men jag hade rätt mycket av den varan på den tiden. Jag tyckte att det var kul med tvetydiga skämt och sexuella anspelningar.
– Men sedan var det som att Gud ruskade om mig och visade att jag var på väg åt fel håll. Han sa: Du ska se hur nära du kan komma i stället. Mitt möte med den helige Ande var mycket ett möte med en helig Gud, säger Olof med dämpad röst.
Mötet med den helige Ande skedde i Australien, där Olof bodde som utbytesstudent som 16-åring. Värdfamiljen var pingstvänner och medlemmar i en karismatisk kyrka. Olof fascinerades av att hans jämnåriga spontant kunde börja tala om tron – till och med på en fotbollsmatch, vilket inte Olof var van vid från sin ungdomsgrupp i Uppsala.
Jag var en helt annan person! Ända sedan dess har min närvaro väckt känslor.
Andedopet var också nytt för Olof, men han var nyfiken och när han satt ensam på sin säng började han läsa igenom ett häfte han fått av sin värdmamma. I häftet fanns bland annat en bön att be om man ville ta emot den helige Ande.
– Jag läste igenom den först en gång för att se om jag kunde stå för den teologiskt, och sedan läste jag den som en bön. Och då kom tungotalet direkt – som ett rinnande vatten, säger han och slår ihop händerna i luften med en smäll.
– När jag sedan öppnade Bibeln märkte jag: Det här är en helt ny bok!
Märktes det någon skillnad på dig när du kom hem från Australien?
– Ja, jag var en helt annan person! Ända sedan dess har min närvaro väckt känslor.
På vilket sätt?
– Det fanns en ny passion i mig. Jag blev en ledarperson som drog i gång bönegrupper, startade kristen skolförening på gymnasiet och var motor i ekumeniska partyn i Uppsala som samlade stadens kyrkor. Det var då jag började åka på Timmernabbenläger – och stortrivdes! Mona åkte också dit.
Var det där ni träffades?
– Nej, vi var med i samma ungdomsgrupp och hade börjat be tillsammans.
– Vi umgicks vanligt i gänget också, hojtar Mona från köket.
– Ja, men vi blev tillsammans genom att vi började be. Vi hade längtan efter att be, söka Herren och sjunga lovsång tillsammans. Där tändes en annan låga också … Jag tycker att det är jättevackert att få ha det som en startpunkt, säger Olof allvarligt.
Bönen har allt sedan dess sammansvetsat Olof och Mona. Även om Mona inte profilerat sig på samma sätt i debatten, skiljer deras åsikter sig sällan åt. Det hade varit jobbigt att stå ensam i blåsväder och inte kunna få stöd hemifrån, medger Olof.
Egentligen inleddes hans offentliga gärning redan på gymnasiet.
– Det var då en längtan bubblade fram efter – och jag använder gärna det ordet – renhet, berättar han.
En konsekvens av det var att Olof slutade lyssna på sekulär musik. Som projektarbete på gymnasiet skrev han boken Musikens makt om sin process.
Det kan framstå som extremt att helt sluta lyssna på sekulär musik. Varför var det viktigt för dig?
– Det låter kanske fånigt, men … jag är en ganska andlig person. För att vara konkret: Jag älskar Jimi Hendrix, men det finns något djupt andligt i hans musik. Han kallade själv sina konserter för “electric churches”. Jag upplevde att Gud pekade på att musiken var något som delvis drog mig bort från Guds plan för mig – att det blev en avgud, om man så vill.
Olof började föreläsa kring sin bok, men poängterar att han aldrig sagt att andra måste göra som han.
– Jag har bara gett några testfrågor som var och en kan ställa till sina skivsamlingar, säger han.
[ Olof Edsinger: Vad ska vi tänka om Gamla testamentets lagar idag? ]
Sedan dess har han engagerat sig i allt från krigen i Gamla testamentet till frågor som rör sexualitet.
– Jag upplever att Gud lagt vissa uppdrag i mitt knä. Han hade inte kunnat göra det om jag skulle vara väldigt ängslig för hur det jag säger tas emot.
– Men det är inte för att jag är någon sorts kamikazepilot, jag är faktiskt ganska känslig. Däremot har jag en förvissning om att det är det här jag ska göra. Hur folk tar emot det är sekundärt.
Men är det inte viktigt att se till att man inte sårar människor?
– Absolut, som kommunikatör är det förstås viktigt hur folk reagerar. Jag har ett ansvar att försöka nå fram så mycket jag bara kan, oavsett budskap. Men som ambassadör för Guds rike har jag faktiskt inte valt mitt budskap, jag representerar inte mig själv. Jag har ett budskap som är större än jag och det är inte förhandlingsbart, för det är inte jag som har kommit på det.
Olof beskriver hur han bärs av en sanningslidelse. Han har gått i närkamp med Bibeln och hittat en världsbild som hänger ihop. Utifrån sin övertygelse kommunicerar han det han tror är sant.
– Men jag har också upptäckt att alla inte älskar sanningen. Tidigare tänkte jag att det självklart är positivt med sanning, men så märkte jag på reaktionen att det jag sa inte landade bra. Då kunde jag bli genuint förvånad.
Men kan det inte bero på att alla inte håller med om att det är sanningen du säger? Att de har en annan bild av vad som är sant, eller inte alls tror att det finns en sanning?
– Jo, så kan det ju vara. Och det är ju alltid viktigt hur man säger saker, inte bara vad man säger.
– Men oavsett vad, så är min ärliga målsättning att alltid kunna se vem som helst, oavsett livssituation, i ögonen och säga de saker jag säger.
I köket har Mona plockat fram kvällsfika och barnen tar plats runt bordet. Jag frågar om de märker av att deras pappa är debattör och 16-åriga Rebecka svarar att de inte pratar så mycket om sådana frågor hemma. Johannes, 14 år, har däremot märkt att det kan vara en fördel att ha Olof som pappa. Han fick nyligen en ny biologilärare som blev överförtjust när han fick reda på att Johannes var en Edsinger.
– Det var fantastiskt, säger Johannes och sneglar på sin pappa.
Olof skattar och flikar in:
– Vi kanske ska säga att det här är på en kristen skola.
Han bekräftar också att de inte pratar så mycket om ideologi hemma vid köksbordet.
– Samtidigt är det ju ingen hemlighet vad jag har skrivit om, böckerna står i bokhyllan, skrattar han.
På kylskåpet precis intill oss sitter Olofs och Monas förlovningsfoto och i vardagsrummet hänger deras bröllopsbild. De gifte sig för snart 22 år sedan. Olof var 24 år och även om han nästan är dubbelt så gammal i dag ser han ungefär likadan ut. Till och med frisyren är densamma.
Familjen skämtar om det runt fikabordet och Olof konstaterar att håret numera är tunnare. Om han skulle byta frisyr nu är det allt eller inget som gäller.
Genom åren har Olof skrivit nästan 20 böcker, och några av de mest omtalade handlar om sex och sexualitet. Han försvarar en traditionell äktenskapssyn och har också debatterat transvården. Allting började egentligen med att han 2013 skrev en bloggserie där han, mest för sig själv, ville reda ut vad han egentligen tyckte och tänkte i de här frågorna.
– I HBTQ-frågan gick jag in med en mycket mer förutsättningslös hållning än vad många tror. Jag hade kunnat ompröva min hållning om jag fått övertygande argument, det hade jag verkligen.
Vad skulle ett sådant övertygande argument vara?
– Det är en stor utmaning att hitta övertygande argument för något som kyrkan har haft en enhetlig syn på i 2000 år, så man får verkligen jobba, men jag har inte sett det jobbet än, skrattar Olof.
Jag frågar om han helst skulle vilja slippa debattera de här frågorna, men han svarar att en apologet inte väljer sina frågor utan måste förhålla sig till samtidens frågor. Och eftersom han läst och skrivit om dessa frågor så länge har han byggt upp en kunskapsbank. Att inte använda den skulle vara oansvarigt, tycker han.
– Men det är klart, vill man veta vad som ligger allra närmast mitt hjärta ska man be mig tala om Guds helighet.
[ Vi anar att äktenskapsfrågan gör att Sea uppfattas som ”snäva” ]
Finns det någon teologisk fråga där du omvärderat din syn de senaste tio åren?
– Egentligen inte. När jag prövat och ifrågasatt olika frågor har det snarare gjort mig mer övertygad om Bibelns auktoritet. Det är därför jag inte alls är rädd för argumentation, det är inget hot mot mig. Det är hundraprocentsmänniskan i mig: Ska det va så ska det va, och då ska det hålla för prövning.
Olof Edsinger verkar ha en klar bild av vem han själv är. Men han kan bli frustrerad över den ensidiga bild som andra kan ha av honom, säger han.
– Det är så många som tror att de vet vem jag är, men så märker jag att de har ingen aning. Ofta klumpas jag ihop med andra som har samma åsikt, trots att jag både uttrycker mig och resonerar på ett annat sätt än de.
Du sa tidigare att du är en känslig person, hur märks det?
– När folk tillskriver mig attityder och motiv som jag i mitt hjärta känner att “det här är inte jag”, då tar jag illa vid mig. Jag är inte så okänslig som folk verkar tro. När folk är rent av elaka, till exempel i sociala medier, gör det ont även i mig.
[ Olof Edsinger: Dessa anses orena i dagens Sverige ]
---
Fakta: Olof Edsinger
Ålder: 45 år.
Familj: Gift med Mona. Barnen Rebecka, 16 år, Johannes 14 år och Simon 9 år.
Bor: I Storvreta utanför Uppsala.
Gör: Generalsekreterare för SEA – Svenska evangeliska alliansen. Författare och opinionsbildare. “Men egentligen ser jag mig främst som bibellärare”.
---
