I höstas bad Svenska kyrkan officiellt om ursäkt till samerna för de övergrepp man begått i religionens och statens namn. Vägen framåt ska kännetecknas av försoning och främjande av samisk andlighet.
Samtidigt har en ny missionsgrupp fötts: EFS Nord Sápmi. Gruppen består av fyra ideella som vill lyfta väckelserörelsernas betydelse för samerna – och ta vid där de slutade. Dagens Malina Abrahamsson åkte till Vittangi utanför Kiruna för att möta dem.
VITTANGI, KIRUNA. Pastorsexpeditionen i Vittangi är inrymd i ett rosa villa villekulla-liknande hus. Här har församlingsherden Jean-Claude Marclay sitt arbetsrum. Men han trivs inte där.
I början av 1900-talet fungerade huset som rasbiologiskt säte; kyrkan lånade ut sina lokaler till Herman Lundborg, chef för Statens rasbiologiska institut, som under sina “rasforskningsresor” utförde skallmätningar och intelligenstest på samer och andra minoriteter. Församlingens präst Georg Bergfors huserade Lundborg och fick betalt för att underlätta hans arbete.
– Det är fruktansvärt! Om samma sak hade skett på kontinenten skulle man genast göra huset till ett minnesmärke för att påminnas om de övergrepp som begåtts. Men i Sverige råder tystnadskultur, här låtsats man som att det aldrig har hänt, utbrister Jean-Claude.
Han skakar på huvudet. Själv är han inte rädd för att säga vad han tycker och tänker.
Förutom att han är församlingsherde är han ideell medlem av den nystartade EFS-gruppen. Jag möter honom och de tre andra medlemmarna en vårvintrig helg i mars, på Marie bebådelsedag. De har bjudit in till missionshelg på temat “Jesus kallar än”.
Historiskt sett har just denna helg varit viktig för samer; när katolska missionärer kom på 1100-talet anammade samerna vördnaden för Maria. Rasbiologen Lundborg visste detta och såg till att befinna sig i Vittangi just under mars och april. Han ville passa på att få underlag till sina undersökningar.
Kyrkans relation till samerna är en sårig historia och jag funderar på vad som fått EFS Nord Sápmi att vilja satsa på nytt. Jag är också nyfiken på fyrklövern Jean-Claude, Maria, Ola och Annika som utgör gruppen. Deras respektive resor har gått via Schweiz, Sydafrika, Småland och Stockholm. De har brottats med var de hör hemma, ingen av dem är gift eller har barn. Men nu är de här, i nordligaste norr, med ett enda syfte: Att berätta om Jesus.
[ "Å kyrkans vägnar ber jag er om ursäkt" ]
Ola Bergdahl: “Jag drack alldeles för mycket”
För att komma till den gamla kyrkogården i Vittangi är det enklast att åka båt. En myggig sommar vikarierar Ola Bergdahl som kyrkvaktmästare och sitter i fören på väg över älven när han syn på några renar inne på kyrkogården.
De måste ha tagit landvägen på andra sidan halvön och ligger nu och sover precis framför en av gravstenarna. Ola, som kommer från en samisk släkt av renskötare, hoppar ur båten och närmar sig försiktigt. Så läser han inskriptionen på graven – och hajar till.
– Jag blev helt ställd. På graven stod min morfars namn: Isak H.J Labba.
Ola förstår att H.J står för Henrik Johansson, de svenska tilläggsnamn som hans morfar påtvingades av myndigheterna. Men det här kan omöjligt vara hans grav. Den finns ju på en helt annan plats, på en kyrkogård som Ola ofta besöker.
Han läser vidare på gravstenen. Under morfaderns namn står tre andra namn:
Nils Anders Georg, född 1941, död 1942.
Ingegärd, född 1943, död 1944.
Anders, född och död 1950.
Ola plockar upp mobilen och ringer sin morbror: Vad handlar det här om?
Så berättar morbrodern något han aldrig berättat förut. Att graven i Vittangi är en familjegrav; de tre spädbarnen som ligger begravda där är småsyskon till honom och Olas mamma, barn som aldrig fick växa upp.
De föddes in i en samefamilj i en tid då svenska staten, med hjälp av kyrkan, bedrev en politik under parollen “lapp-ska-vara-lapp”. Den innebar att samer, särskilt fjällsamer, inte skulle beblandas med det övriga samhället. De ansågs tillhöra en “underlägsen ras” och man ville inte riskera att de civiliserades. Nomadsamernas barn skulle gå i särskilda kåtaskolor där undervisningen enbart omfattade några få ämnen och föräldrarna fick inte ha fast bostad. Detta fick fruktansvärda konsekvenser: femtio procent av spädbarnen dog av köld och svåra levnadsförhållanden.
Men det har man aldrig pratat om i Olas familj.
Jag möter honom i en grillkåta i byn Lannavaara. Han steker souvas – renkött – över sprakande eld till deltagarna på missionshelgen. För många år sedan var det hans levebröd; han och hans syster drev en souvasgrill inne i Kiruna, men även om affärerna gick hyfsat bra, var det en svår tid.
– Jag drack alldeles för mycket, berättar Ola utan omsvep. Egentligen såg jag ingen mening med drickandet, men ändå kunde jag inte sluta.
För att bryta med sin livsstil flyttade han söderut. På Ersta Sköndal högskola i Stockholm träffade han en kursare som var kristen. Ola följde med till St:a Clara kyrka – och gav sitt liv till Gud. De senaste åren har han både utbildat sig i teologi och fördjupat sig i samernas historia. I samband med det föddes en tanke: att bli präst för sitt eget folk.
Maria Smeds: “Jag vill inte sätta på mig en samisk ullsjal och försöka vara en wannabe”
Inne i den gula träkyrkan i Lannavaara förbereder prästen Maria Smeds dagens gudstjänst. Hon har sina rötter i frikyrkligheten i Småland, men har de senaste tre åren blivit ansiktet utåt för EFS pionjärarbete i norr. Allting började med att hon satt vid sitt köksbord i Uppsala och fick en tanke: Jag ska besöka samerna.
När hon nu står i altargången i Lannavaara kyrka är hon flankerad av två nyckelpersoner i den väckelserörelse som berörde bygden i slutet av 1800-talet: på ena sidan en avbildning i sten av prinsessan Eugénie Bernadotte och på andra sidan ett porträtt av August Lundberg.
Prinsessan, som var vän till EFS-profilen Lina Sandell, tog initiativ till Lapska missionens vänner och August Lundberg blev föreningens första missionär. I breven som han efterlämnat uttrycker han lidelse för samernas situation och en vilja att stå upp för deras rättigheter. Han fick samernas förtroende, fungerade som tolk och lyfte deras ärenden i egenskap av nämndeman.
Till Lannavaara och dess 85 invånare kom Maria Smeds 2019, men sedan årsskiftet bor hon i Kiruna. När jag går runt med henne i stadskärnan hälsar hon på var och varannan människa. Hon stannar till vid den samiska teatern för att småprata med tjejen som gått ut på trappan för att ta en rökpaus, visar mig sametinget där hon känner flera som jobbar. Maria är musiker och fick ackompanjera sångerskan Ingá Máiia Blind vid sametingets öppnande i höstas.
– Musiken öppnar dörrar, konstaterar hon.
Men att komma hit iklädd prästkrage har inte enbart varit lustfyllt. Maria sammanfattar med orden: “Heaven and Hell”. Å ena sidan en spännande nystart, å andra sidan perioder då hon känt sig misstänkliggjord och ensam.
– Det finns en känsla hos många samer att icke-samer inte ska lägga sig i samiska grejer. Trots att jag alltid kommit med goda avsikter, har jag inte alltid förstått vad som kan vara känsligt.
Ibland har frågan ställts till Maria rakt ut: Vad har du här att göra egentligen?
– Jag vill inte sätta på mig en samisk ullsjal och försöka vara en wannabe, utan jag vill bemyndiga människor och få dem att inse att de spelar roll, kommenterar hon.
Samtidigt förstår Maria att det kan finnas en skepsis mot kyrka och mission; kyrkan fick tidigare samerna att ansluta sig till lutherdomen genom bestraffningar och tvång. Det är inte konstigt att man förknippar mission med kolonialism, menar Maria. Men hon vill visa på en annan väg.
– De flesta i dessa trakter känner någon som har tagit sitt liv. Samerna och andra minoriteter har kämpat mot ett otroligt motstånd och fått brottas med identitet, fördomar och utanförskap. Renskötande samer är extra utsatta. Min längtan är att de skulle kunna ta till sig att Gud är med dem, och för dem. Människor behöver det hoppet.
Hon beskriver sig själv som en vägröjare, men hennes ledarstil kan också uppfattas som gåpåig, säger hon. Ola, som Maria blev bekant med under teologistudierna i Uppsala, går mer varsamt fram. Men deras ambition är densamma.
– Vi har ingen egen agenda, utan vårt syfte är att stärka Kristi kropp på orten. Vi är här för att tjäna, och vill inte göra människor till medel. Vi vill mötas i ögonhöjd.
– Kyrkan har varit med och splittrat samer, men nu finns en chans att vara med och samla. Det finns någonting helande i det.
[ Nyhedniska grupper firar midvintersolståndet: ”Då ber vi om Guds ljus" ]
Jean-Claude Marclay: “Jag är nog den mest katolska prästen i lutherska kyrkan”
– Det här är Sveriges minsta prästgård, mitt österrikiska slott, säger prästen Jean-Claude Marclay och gapskrattar.
Egentligen är huset han bor i en sommarstuga. I somras målade han fönsterluckorna röd- och vitrandiga för att kunna låtsas att han befann sig i österrikiska Innsbruck. När vi nu kliver in lägger Jean-Claude en långsmal kudde vid dörrens nederkant så att kylan utifrån inte ska tränga in.
Vittangi, där huset ligger, har det svenska rekordet över lägst månadsmedeltemperatur: 27,2 minusgrader.
Men den största delen av sin tid tillbringar Jean-Claude i bilen. Han kallar sig “prälle on the road”; som församlingsherde i Vittangi kör han 80 mil i veckan mellan olika byar.
[ EFS-präst blir katolik: Känner att jag får större andrum ]
Landskapet han passerar är inte helt olikt de schweiziska Alperna där han växte upp. Men hjärtat har han också i Österrike, där han verkade som katolsk präst under många år. Det var också där han mötte svenska präster som många år senare skulle erbjuda honom en tjänst i Norrland. Att konvertera till lutherdomen var något han funderat på länge.
– Jag betraktar konversionen som en fördjupning av min tro, men jag är nog den mest katolska prästen i lutherska kyrkan. Jag lever ju fortfarande i celibat! säger han och skrattar igen.
Från köket fräser kaffemaskinen och vi hinner dricka en snabb cappuccino innan vi sätter oss i bilen igen. Utanför är det nysnö och strålande sol. Himlen är stilla, blå.
Jean-Claude börjar berätta att det var nära att han aldrig blev präst. Som ung var han på en retreat i en kristen kommunitet i Frankrike och en dag i matsalen fick han syn på en kvinna.
– Våra blickar möttes, och ögonblicket varade i några sekunder. Vi sa inte ett ord till varandra, men jag förstod genast att hon var min tvillingsjäl.
Jean Claude och kvinnan, som hette Christèle, åkte hem åt var sitt håll, men berättade för sina respektive andliga vägledare om det märkvärdiga mötet i matsalen. De två vägledarna såg till att de fick ses igen, och Jean-Claude beskriver veckan de tillbringade ihop som helt perfekt.
Men när han hörde av sig efteråt, fick han veta att Christèle hade gått i kloster. Såren från en tidigare relation hade gjort sig påminda, hon blev rädd och flydde in i nunnelivet, tror Jean-Claude. Några år senare lämnade hon klostret. Då var han redan färdig präst.
– Men hennes namn finns fortfarande i mitt hjärta. Jag ber för henne varje dag.
Jean-Claude sätter på bilradion och byter ämne. Han har hittat en kristen radiokanal på franska som erbjuder allt från gregoriansk sång till modern lovsång. Programmet där någon läser Bibeln från början till slut om och om igen, är hans favorit, och håller honom ofta sällskap.
– När jag kom hit vädjade jag till Gud: Om jag inte får en kristen gemenskap, säger jag upp mig. Tre veckor senare knackade Maria och Ola på min dörr.
[ Norrlandsmissionären: Jag får sådan nöd i hjärtat när jag ser kyrkor tyna bort ]
Annika Coen: “När det gäller tron kan man inte vara offensiv”
Annika Coen är vän till Maria Smeds och efter att hon hälsat på i Vittangi och Lannavaara fler gånger än vad som tillhör vanligheterna, fick hon frågan: Men ska du inte flytta hit?
Nu bor hon i Övre Soppero, i en liten lägenhet som byns frikyrka hyr ut. Hon är den nyaste medlemmen i EFS Nord Sápmi.
– Här uppe dricker man ju kokkaffe, säger Annika och sätter på en kanna. I nästa stund kokar kaffet över och lämnar kaffepulver över hela spisen.
Annika torkar av med en disktrasa medan hon berättar att hon är lite av en eremit. Kanske krävs det för att trivas här uppe, funderar hon.
– Man kan inte vara alltför målmedveten om man ska bo här. Det handlar mer om relationer än om prestationer här, har jag märkt.
– Och när det gäller tron kan man inte vara offensiv, utan får smyga fram. Människor har varit så exploaterade, jag förstår att de blir misstänksamma när någon ny kommer utifrån, säger Annika och puffar till hårslingorna som hänger längs med ansiktet.
Hon är annars van att frimodigt dela med sig av sin tro. Som 20-åring åkte hon ensam till Sydafrika och stannade i åtta år. Mitt under apartheid gick hon ut bland gatubarnen på nätterna. De unga pojkarna spelade på papperskorgar och Annika på sin gitarr. De sjöng lovsånger på zulu om hur Gud älskar alla människor och Annika blev fysiskt attackerad “varje vecka ungefär”. Dessutom stoppad av polisen så många gånger att hon tappade räkningen.
– En gång sa polisen att nattklubben intill anmält oss för att vi störde. Kan du tänka dig va?
I Sydafrika träffade Annika också sin man Peter, men när det blev uppenbart att de hade olika livsuppgifter gick de skilda vägar. Han reste till Dubai för att göra karriär, hon åkte till Stockholm och började evangelisera på Plattan. Missbrukare drogs till henne och efter att de blivit kristna, ville de att Annika skulle döpa dem.
Jag sover över på Annikas soffa och dagen därpå frågar jag hur vi ska ta oss till missionshelgen i Vittangi.
– Just det, min bil har gått sönder, kommer Annika på.
– Jag måste ha bett någon bön om att Gud ska ge mig mer tro, för nu får jag lifta var jag än ska och det är en övning i tro varje dag, konstaterar hon.
[ Pingstförsamling hittade samiska rötter efter hundra år ]
En av Annikas uppgifter under missionshelgen är att skapa en utställning med foton av bygdens missionärer och väckelsepredikanter. På bilderna finns prinsessan Eugénie, men också Lars Levi Laestadius som genom att predika ett strikt nykterhetsideal hjälpte samerna ur brännvinsmissbruk och armod. Många samer är fortfarande læstadianer och deras hållning i livsstilsfrågor är ofta mer konservativ än Svenska kyrkan, som de fortfarande är en del av.
– Missionärerna talade mycket om Jesus. Kanske kan utställningen påminna om det. Den får liksom tala för sig själv, säger Annika.
“Man slänger sig gärna med ‘samisk andlighet’ men ingen kan riktigt berätta vad det innebär”
I Vittangi lider missionshelgen mot sitt slut. De flesta av deltagarna är tillresta EFS:are från Norrbotten, men två kvinnor från byn har också hittat till samlingen.
– Det är svårt att starta nya saker här, gammalt är bäst, konstaterar Maria Smeds apropå den lokala uppslutningen.
[ Ärkebiskopen: Staten måste be om ursäkt till samerna ]
Men hon är ändå hoppfull inför framtiden. Många människor i trakterna här omkring bär på en djup andlighet och EFS-gruppen försöker möta den genom att anordna skapelsevandringar, ha bibelsamtal runt elden och ge utrymme för gudstjänster på flera språk: nordsamiska, finska och svenska.
Maria berättar att hon själv fått lättare att se Gud i naturen sedan hon kom hit: höga fjälltoppar och ett himlavalv av gnistrande stjärnor och makalösa norrsken leder onekligen tankarna till en annan dimension. Och så tystnaden, som gör det lättare att tänka.
Historiskt sett har den samiska andligheten varit nära förknippad med naturen. Det finns en vördnad inför solen, bergen och vattnet, berättar Ola Bergdahl. Men medan samerna har haft många gudar, har kristendomen bara en och när kyrkan etablerade sig här på 1600-talet betraktade man den traditionella samiska religionen som vidskepelse.
[ Biskopsprotest mot gruva på samiskt område ]
Samernas andlige ledare, nåjden, kallades av prästerna för trollkarl och ceremonitrumman som nåjden dels använde för att försätta sig själv i hänryckning och dels använde för spådom, brändes av kyrkan. Även jojken klassificerades som “ett djävulens verk”.
Under gudstjänsten i Uppsala domkyrka den 24 november 2021 bad ärkebiskopen å kyrkans vägnar om ursäkt till det samiska folket för detta. Nu har man avsatt 40 miljoner som bland annat ska går till att synliggöra samisk andlighet, teologi och kyrklig tradition inom Svenska kyrkan. Men Ola Bergdahl är fundersam.
– Man slänger sig gärna med begreppet “samisk andlighet” men ingen kan riktigt berätta vad det innebär.
Han hoppas att kyrkan i sin iver till botgöring inte ensidigt fokuserar på de samiska uttrycken såsom trumman och jojken, utan söker försoning på djupet. Dessutom önskar han att man tydligare lyfter fram väckelserörelserna, som han menar tog samernas parti, men som ofta glöms bort när historien om kyrkan och samerna berättas.
Jean-Claude Marclay är däremot inte främmande inför att använda samiska uttryck i gudstjänster.
– Vilket instrument som helst kan missbrukas, med det beror ju på vad det används till. Jag är övertygad om att man kan prisa Jesus med samisk trumma, eller jojk också för den delen.
– Men det viktigaste är att förenas kring Jesus, oavsett bakgrund, slår han fast.
De andra medlemmarna i EFS Nord Sápmi håller med. Innan de tillresta gästerna bryter upp avslutas samlingen med att Maria Smeds sjunger “Herren är min starkhet” – på nordsamiska.
---
Fakta: Samer
Samerna, totalt cirka 80 000 personer, är ett urfolk som bor i fyra länder: Ryssland, Finland, Norge och Sverige. Det område som historiskt bebotts av samer kallas Sápmi eller Sameland. I Sverige finns officiellt cirka 20 000 samer. Ungefär en tiondel av samerna i Sverige arbetar med renskötsel. Samiska språket finns i flera olika språkvarieteter.
Källa: Samer.se
---
---
Fakta: EFS Nord Sápmi
EFS är en missionsrörelse inom Svenska kyrkan. EFS Nord Sápmi är en grupp som samverkar med Vittangi församling i Svenska kyrkan, men drivs helt ideellt. Gruppen startades i maj 2019 och består av Jean-Claude Marclay, församlingsherde, Maria Smeds, präst vigd för tjänst i EFS, Ola Bergdahl, teologistudent och Annika Coen, församlingsassistent.
---
---
Fakta: Svenska kyrkans ursäkt till samerna
Den 24 november framförde ärkebiskop Antje Jackelén i Uppsala domkyrka en officiell ursäkt till samerna. Vid den planerade konferensen Ságastallamat 2, den 21–23 oktober 2022 i Luleå, framför ärkebiskopen ursäkten ännu en gång.
Ursäkten följs av åtta åtaganden som genomförs under tio år, vilket bland annat innebär kunskapshöjande insatser i församlingar och att främja gudstjänstliv på samiska. Kyrkostyrelsen har beslutat avsätta 40 miljoner kronor i strategiska utvecklingsmedel för detta arbete under perioden 2022-2031.
Ursäkten föregicks av Vitboken De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna: En vetenskaplig antologi, som kom ut i april 2016.
Källa: Svenska kyrkan
---
