Genom sina radioprogram och podcasts har kulturjournalisten Eric Schüldt undersökt tillvarons dolda dimensioner och gjort det öppna sinnet till sitt signum. Rädslan för att göra såväl lyssnare som vänner besvikna hindrade honom länge från att låta sitt andliga sökande ta fastare form. Men förra påsken tog han steget.
Hösten 2014 bjöd teologen Joel Halldorf ut radioprofilen Eric Schüldt på middag. De hade aldrig träffats förut och Eric visste inte vem Joel var. Över en pepparstek (Erics standardrätt) på restaurang Tennstopet i Stockholm lade Joel fram sitt ärende: Kom till Pilgrims höstmöte på Bjärka-Säby!
Sju år senare skulle samme Joel Halldorf finnas med som stöd när Eric Schüldt i påsknattsmässan togs upp i Katolska kyrkan. Ett vindlande sökande hade funnit ett hem. Och plötsligt var ångesten borta.
När jag nu möter Eric Schüldt utanför hans kontor i Gamla stan är han jäktad. Ettåriga dottern Miriam är sjuk och nattsömnen har blivit lidande. Eric är föräldraledig på halvtid, men försöker klämma in ett heltidsjobb på den andra halvan. Han producerar det uppskattade radioprogrammet “Text och musik” i P2, driver två poddar och gör en del skrivuppdrag.
Men så låser han upp dörren till sitt kontor – ett kvadratiskt rum med lågt i tak, fullt med konst och böcker – tar av sig skorna och stoppar fötterna i ett par ulltofflor i stället. Med ens sänker sig ett lugn.
– Det här är min klostercell, konstaterar han.
Och visst finns där sådant som för tankarna till ett kloster: ikonerna på väggarna och det lilla altaret i hörnet till exempel, men jag påminns också om Erics förmåga att ge vardagliga ting ett särskilt skimmer, en förhöjd status. Ett kontor blir en klostercell, Bjärka-Säby blir Sagan om Ringens Vattnadal.
Redan som barn levde han sig in i sagornas värld. Narnia och Fylke var lika verkliga som kvarteren i Vasastan, där han växte upp. Och Bibelns berättelser, som han fick höra i Svenska kyrkans barnverksamhet, tog han för sanna.
Men det var när han tackade ja till Joel Halldorfs inbjudan om att hålla seminarium på Bjärka-Säbys höstmöte, som ett djupare andligt sökande tog fart. Eric beskriver detaljerat – och med samma dramaturgi som jag känner igen från hans podcasts – sitt första möte med slottet utanför Linköping: den stora ekskogen, det fullsatta kapellet, Peter Halldorfs suggestiva röst.
– Bjärka är en magisk plats, sammanfattar han.
Det här var ungefär samtidigt som Eric Schüldt gjort sig ett namn i offentligheten. Kanske inte hos den breda allmänheten, men åtminstone i kulturkretsar. Många som lyssnade på hans musikprogram i radio eller hans intervju-podcast 60 minuter tyckte att det var spännande när han sa saker som “Gud finns i musiken”. Men sakta men säkert rörde sig Eric mot en tydligare bekännelse.
Detta sammanföll också med en sorts livskris. Programledarjobbet för SVT-satsningen Idévärlden urartade i en våldsam stress.
– Jag minns att jag åkte tillbaka till Bjärka på retreat, men ägnade varenda kväll åt att jobba. Det är ju helt fel sätt att vara på retreat.
Eric hamnade i ett mörker, blev sjukskriven, kände sig ensam. Men han hade också hittat ett andhål: den katolska mässan.
[ Emma Audas: På Bjärka har jag hittat en andlighet att bygga ett liv på ]
Efter flera besök på Bjärka-Säby hade han gått med i deras kommunitet och därmed förbundit sig att fira en mässa i veckan. Att kunna smita in på vardagsmässan i S:ta Eugenia i Stockholm passade hans pressade livsschema.
– Jag fångades av tystnaden, ringklockan som samlar till bön och ljuslågan som alltid brinner längst fram i kyrkorummet. Jag drogs hela tiden tillbaka dit och kände: “Det är här jag hör hemma”.
Så småningom började en tanke gro: Han kanske skulle gå med? Bli katolik? Men motargumenten var flera: Borde han inte gräva där han stod, i kyrkan där han var döpt? Kunde han stå för Katolska kyrkans lära? Och vad skulle folk tycka?
Han, som inte klarade av att ha en chef utan prompt ville vara sin egen, skulle gå med i en kyrka känd för sin hierarki och anklagad för att vara patriarkal. En vecka före upptagningen tvivlade han och ville ställa in, varpå hans fästmö Greta frågade om han i så fall skulle sluta gå i vardagsmässan. Men det hade han absolut inte tänkt.
– Då sa Greta klokt: “Men då är du ju redan med”.
Upptagningen i Katolska kyrkan sammanföll med Erics konfirmation, eftersom han aldrig konfirmerades som 15-åring. Som ett tecken på den helige Anden smordes han med olja, och upplevde att någonting hände.
– Det var som att mörkret som funnits med mig under väldigt lång tid, försvann. Tidigare har jag plågats av väldigt mycket ångest, men inte efter upptagningen.
Han medger att det också kan ha att göra med att hans liv har rätat till sig på flera områden de senaste åren; efter att ha genomgått en jobbig skilsmässa har han träffat en ny partner och fått barn. Men någonting hände också i mässan, det är han övertygad om.
Vad har du fått för reaktioner på din konversion?
– Nästan inga alls. Det kanske är lite självupptaget att tro att alla ska bry sig om ens personliga vandring, men jag har fått mycket färre reaktioner än vad jag hade förväntat mig. Vissa säger bara “Oj då” och sedan tar de aldrig upp det igen. Jag kunde lika gärna ha börjat spela krocket, reaktionerna är på samma nivå.
Man brukar ju säga att det viktiga inte är svaret, utan frågorna, men jag tror att det är precis tvärtom. Kristendomen i sin kärna är ett svar.
Däremot berättar han att en del poddlyssnare hört av sig med kommentarer som “Vad tråkigt att hans sökande är över” – ett påstående som han befarade skulle komma och som han dementerar. Sökandet kommer att fortsätta, lika mycket inom Katolska kyrkan som utanför. Men han har också funnit svar.
– Man brukar ju säga att det viktiga inte är svaret, utan frågorna, men jag tror att det är precis tvärtom. Kristendomen i sin kärna är ett svar, som inte är helt lätt att ta till sig och som kan innehålla paradoxer, men det är ett svar på människors djupaste existentiella frågor – om lidandet, synden, nåden och döden. Det svaret tycker jag att man ska värna. För svaret är ju faktiskt fantastiskt!
Fanns det frågor som du brottades särskilt mycket med före upptagningen?
– Jo, det fanns det ju, säger Eric svävande, ovillig att peka ut någon specifik.
Att vara novis och direkt kritisera kyrkan är inte vidare klädsamt, tycker han. Dessutom finns det inom katolicismen ett töjbart sätt att förhålla sig till katekesen.
– Vi är ju vana vid att en regel är en regel, och visst finns det många regler inom Katolska kyrkan, men det finns också en medvetenhet om att vi är syndare. Därför behöver vi bikten. Det enda som kan verka auktoritärt är att man måste erkänna att man har syndat, men det är väl inget konstigt? Det är ju skönt! säger han glatt.
Han tar ett personligt exempel:
– Jag har skilt mig. Katolska kyrkan säger att det får man inte göra, och jag tycker inte heller att jag får göra det, men livet är som det är. Jag kan inte säga att jag inte har syndat i det, det är klart jag har. I Katolska kyrkan kan vägen tillbaka vara lång, men den finns alltid där.
[ Maria Küchen: Jag älskar syndabekännelsen ]
Eric har också märkt att saker som han trodde att han skulle få problem med inte alls framstår som särskilt besvärliga i dag.
– Vad är svårast att tro på? Är det svårt att tro på att Jesus helade folk? Nej, det kan ju typ ske nu, folk blir helade ibland. Att han gick på vattnet? Det är svårare, men han kanske gjorde det …
– Men det svåraste att tro på är ju: Är jag förlåten? Är jag på riktigt, totalt förlåten, trots att jag har varit den förlorade sonen?
Skulle du säga att du kan tro på det i dag?
Eric tvekar.
– Jag kom i alla fall en bra bit på vägen den där påsknatten. Det var som en första omvändelse. Men det är den andra omvändelsen som är grejen, har jag förstått. Det är då man lägger hela sitt liv i Guds händer. Och då tror jag att alla inre spänningar släpper. Där är jag inte än. Men jag hoppas komma dit en dag.
[ Erik Helmerson: Min publik är Gud, helgonen och änglarna ]
---
Fakta: Eric Schüldt
Ålder: 42 år.
Familj: Fästmö Greta Thurfjell, dotter Miriam.
Bor: Södermalm i Stockholm.
Gör: Kulturjournalist.
---
