Arvika. Inte trodde medlemmarna i pingstkyrkorna i Arvika och ukrainska Kramatorsk att de någonsin skulle få mötas. Att några av dem till och med skulle komma att bo tillsammans. Men kriget har vänt upp och ner på det mesta och pastor Peppe Eriksson har fått många oväntade arbetsuppgifter.
Tre tungt lastade matkassar bärs in i kommunens tillfälliga boende som är beläget ett stenkast från Arvika centrum. Här ligger låga baracker tillsammans med halvhöga hyreshus på ett område som även innefattar en större samlingslokal. Den senare fungerar nu som matsal för de kvinnor och barn som för några dagar sedan anlände med buss från Göteborg. Peppe Eriksson, pastor i den lokala pingstförsamlingen, var själv en av dem som åkte ner för att hämta hit dem.
– Vi känner så starkt för dessa människor, vi har ju haft kontakt i många år och nu behöver de vår hjälp. Jag kan inte tänka på mycket annat just nu, säger Peppe medan han ställer matkassarna i det lilla köket och hälsar på kvinnorna som håller på att laga lunch där.
– Den här soppan kommer att räcka till hela Arvika, skojar Peppe och tittar ner i den stora kastrullen med väldoftande borsjtj, en anrättning på rotsaker och bitar av kött.
I lokalerna har ett flertal kvinnor och ännu fler barn samlats för att umgås och äta lunch tillsammans. Alla tillhör de samma pingstförsamling i Kramatorsk, i östra Ukraina – det märks att de känner varandra. För bara två veckor sedan visste varken de ukrainska familjerna att de skulle komma hit, eller pingstförsamlingen i Arvika att de skulle få oväntat besök. På några få dagar har mycket hänt: tiotusentals kronor har samlats in via Facebook som ska gå till det flyktingarna behöver, saker har skänkts av både församlingsmedlemmar och generösa Arvikabor, och ett till synes välfungerande samarbete mellan församling, kommun och Röda korset har inletts.
– Jag tycker att samarbetet med församlingen fungerar jättebra. Men jag tror också att de blev överraskade när de förstod omfånget av detta. Det är mycket som ska ordnas, säger Jan Nilsson, en av kommunens representanter som finns på plats. Han har just burit in en spjälsäng åt en av familjerna med yngre barn.
Hittills är det 35 personer som kommit som församlingen ansvarar för. Elva av dem bor inneboende hos medlemmar, de andra är inhysta i kommunens bostäder. Församlingen hjälper dem att handla mat och bistår med annat. Till Röda korsets second hand-butik har de nyanlända familjerna fått komma för att gratis plocka på sig det de behöver, för ett visst belopp. Dit kommer de också snart att inbjudas till särskilda caféstunder för att få samtalsstöd och information.
– Det är fortfarande så nytt för oss – allt detta har hänt på bara en vecka, men vi som församling känner att vi måste gå in och ta vårt ansvar här. Vi har ju haft kontakt med vår vänförsamling i fjorton års tid och de känner sig kopplade till oss, säger Peppe Eriksson.
– Ja, det känns så naturligt på ett sätt – det är klart att de ska hit, tillägger Nina Eriksson, som är gift med Peppe.
[ TV: Här anländer flyktingar till Göteborg - ”Vi bad ihop på bussen” ]
Hon har dykt upp i samlingssalen tillsammans med parets hund, Totte, som nu verkar yr av glädje av att få bli omringad av leksugna barn. Barnen turas om att ge den livliga valpen godis och får av Nina veta hur man säger “Sitt!”. Runt om står några av mammorna och nickar menande mot varandra. Det är bra för barnen att få annat att tänka på – låta leken och glädjen skymma tankarna på den senaste tidens turbulens. För kvinnorna är oron för männen, tillika barnens pappor, ständigt närvarande.
– Vi har kontakt med dem regelbundet, och ber för dem flera gånger om dagen. förklarar Tatjana, som är gift med pastorn i församlingen i Kramatorsk.
Hon förklarar, via Larissa, en av kvinnorna som fungerar som tolk, att många av männen nu finns vid gränsen där de arbetar som frivilliga. De hjälper andra som vill fly från landet och bistår med mediciner, mat och andra förnödenheter för dem som är kvar.
Kvinnornas berättelser om hur de kom hit är samstämmiga; när kriget eskalerade insåg de det ohållbara i att bo kvar och med hjälp av sin lokala församlings kontakter kunde de få hjälp att ta sig till Polen och vidare till Sverige där de visste att pingstförsamlingen i Arvika kunde ta emot dem. På kort tid har de lämnat arbeten, skolor, sina hem och sitt vardagsliv.
– Tänk dig själv att livet förändras totalt inom loppet av 24 timmar, säger Peppe på engelska, men blir snabbt tillrättavisad av 36-åriga Natasha Tozishnii.
– Inte på 24 timmar; på en enda morgon! Det var så snabbt vi bestämde oss för att lämna allt och åka! säger hon. Tillsammans med sin man och deras fyra barn anlände de först av alla till Arvika och de bor hos ett par i församlingen. På grund av familjens stora antal barn fick maken Aleksej följa med över gränsen.
[ Eldsjälar i Hallaryd skulle hämta 20 flyktingar - det blev 65 ]
Natasha beskriver hur hon förgäves försökte övertyga både sina föräldrar och sina svärföräldrar att följa med när hon, maken Aleksej och deras fyra barn i åldrarna 2 till 10 år valde att packa bilen full och lämna Kramatorsk. De äldre ville in i det längsta försöka stanna kvar i sina hem och det blev ett känslosamt avsked. På mobiltelefonen visar Natasha korta klipp på barnen som gråter när det går upp för dem att mor- och farföräldrarna ska bli kvar. Så även familjens katt, som på ett av filmklippen klappas och omfamnas en sista gång av barnahänder.
Men sedan ett par dagar är Natashas föräldrar och svärföräldrar också på plats i Arvika. De insåg strax att det inte gick att stanna kvar med det nuvarande läget.
– Det var svårt att välja vad man skulle ta med när man lämnar sitt hem, men jag ville att barnen skulle få ta med sig sina favoritleksaker. Jag tänkte att det skulle bli en trygghet för dem, säger mamma Natasha.
– Det är ett mirakel att resan gick så bra som den gjorde. Gud har verkligen hjälpt oss. Vi mötte bland annat en man som visade oss vilken väg vi kunde ta som var säker att köra. Jag tror nästan att han var en ängel – han dök upp i precis rätt ögonblick, förklarar Natasha och tillägger att de fått hjälp av säkert tio olika församlingar längs vägen, med mat och husrum.
Nu hoppas familjen att så snart som möjligt kunna få tillgång till ett eget boende, främst för barnens skull. De behöver rutiner och en fast punkt för att må bra, konstaterar Natasha.
– I går sa vår äldsta dotter, som är sju år, att hon ville åka hem till sin säng, säger hon och rösten bryts av gråten.
Maken Aleksej, som har fullt upp med att få i tvååriga Andrej lite lunch, fortsätter:
– Vi längtar också efter att få jobba. Både jag och Natasha är IT-tekniker och du får gärna skriva att vi söker jobb, säger han.
Även om en vardag med tydliga rutiner är önskvärd för alla som kommit till Arvika, är framtiden ett oskrivet blad. Vad som händer framöver vet varken Peppe Eriksson, kommunens representanter eller flyktingarna själva. Det de håller fast vid är att Gud finns med dem mitt i allt, och att de ändå är tacksamma att de har varandra.
– Och nu till helgen firar församlingen 100-årsjubileum. Från början skulle vi ha en bankett för bara medlemmar, men nu tar vi med hela det här gänget också, säger Peppe.
– Vi var 30 anmälda - nu blir vi 60. Om ett par veckor kanske vi har 60-70 ukrainska kyrkobesökare, vi vet inte vart detta tar vägen. men det är självklart för oss att ta emot dem med öppna armar.
Nina Eriksson släpper ner hunden Totte på marken.
– Det värmer i själen att få göra något, även fast det är sorgliga omständigheter. Det här är ändå det finaste vi kan göra just nu.
