Den 15 mars samlades predikanter från hela landet i Ryttargårdskyrkan i Linköping för konferensen “Förkunnaren och förkunnelsen”. Dagen har pratat med initiativtagaren Fredrik Lignell och pastorn Ellen Hemström om glädjen och våndan i att predika evangeliet.
Att predika är att ställa sig inför en församling av människor som befinner sig i vitt skilda livssituationer och som dessutom har olika mycket erfarenhet av kristen tro, och där förmedla något begripligt, uppmuntrande och utmanande från Gud. Ett nära på omöjligt uppdrag.
Ändå sker det söndag efter söndag i våra kyrkor. Ellen Hemström är föreståndare för Filadelfiakyrkan i Örebro och säger att det finns en utsatthet i uppgiften att predika.
– Oavsett hur ens förberedelsetid har sett ut ska man kliva upp där på söndagen och liksom säga: Det här är vad jag har. Ibland har predikan kommit enkelt, ibland har den fötts fram i smärta. Det har hänt att jag skrivit predikan samtidigt som mitt ena barn har spytt och det andra hängt över axeln. Så blir det ibland som småbarnsförälder, men det vet ju inte alltid församlingen.
– Samtidigt älskar jag att predika. Våndan som kan ha funnits i förberedelsen upplever jag väldigt sällan i gudstjänsten. Då är nåden över att se hur ordet landar hos en människa och blir till vägledning det starkaste intrycket. Det är väldigt vackert att få se människor lyssna till Bibeln. Som predikant får man bevittna det från första parkett.
Hur vet man vad församlingen behöver höra?
– Man måste ha ett öra mot marken så gott det går och lyssna in vad människor tänker och funderar på.
– Sedan är det ibland skillnad på vad människor vill höra och på vad de behöver höra … Ofta är det enkla, uppmuntrande budskap som människor vill höra, men det kanske inte alltid är det vi ska predika.
Om förkunnelsen känns mer som ett skav i hjärtat än som en tyngd i axlarna har man utmanat på rätt sätt.
— Ellen Hemström
Hur mycket vågar du som predikant utmana församlingen?
– Man kan nog utmana människor mer än vad man tror. Min fråga till predikotexten är alltid: Vad är evangeliet i det här? Vilka är de goda nyheterna? De goda nyheterna är däremot inte de enkla nyheterna. Om du vill följa Jesus måste du vara beredd på att göras om.
– Jag brukar använda kroppen som ledstjärna i det här. Var känns förkunnelsen? Om den känns mer som ett skav i hjärtat än som en tyngd i axlarna har man utmanat på rätt sätt.
Filadelfiakyrkan i Örebro är en månggenerationsförsamling med djupa rötter. För att möta bredden i församlingen försöker Ellen Hemström använda ett vardagsnära språk och exempel som inte enbart talar till en medelålders man eller kvinna med fast jobb. Hon ser sig både som en medvandrare, och en som går i täten.
– Om man som församling vill gå i en viss riktning behöver man ha någon som trampar upp stigen. Och jag ser att förkunnelsen kan ha den funktionen.
– Alla församlingar har en naturlig tendens att dels bli äldre och dels bli mer inåtriktade. Därför har vi som uttalat mål i vår församling att satsa extra på unga och på utåtriktat arbete. Som ledare har jag ett särskilt uppdrag att påminna om den visionen. Det tar tid att vända ett stort skepp som Filadelfia, så om vi ska inta en ny kurs och se en långsiktig förändring måste jag hålla kursen stabilt.
[ Malin Aronsson: Predikan ska dofta som ett nyöppnat paket kaffe ]
Fredrik Lignell är pastor i Ryttargårdskyrkan i Linköping. Också i hans tjänst är förkunnelsen central. Ändå är det sällan som predikan står i fokus i präster och pastorers fortbildning, menar han.
För några år sedan tog Fredrik Lignell, tillsammans med pastorn Daniel Röjås, därför initiativ till konferensen “Förkunnaren och förkunnelsen”. I år genomförs den för femte gången, och efter två år där präster och pastorer har fått predika inför en kamera, ser Fredrik Lignell ett ännu större behov av att få samtala om vad predikan egentligen är och syftar till.
– Jag läste om en 94-årig kvinna som apropå digitala gudstjänster, sa: Det har varit fantastiskt att slippa lyssna på min pastor och i stället kunnat välja själv.
– Risken med ett sådant synsätt är att vi konsumerar predikningar, i stället för att se dem som ett gemensamt tilltal till den lokala församlingen där pastorn har som uppdrag att se de långa linjerna och förmedla något över tid.
Fredrik Lignell säger att predikan, när den är som bäst, ska vara som “en viskning från himlen”. I jämförelse med ett föredrag bör predikan därför innehålla ett mått av allvar. Det betyder inte att skämt och skratt är portade utan handlar snarare om en medvetenhet kring att det är heliga texter som uttolkas. Responsen från församlingen matchar dock inte alltid predikantens anspråk, har Fredrik Lignell märkt.
– Både i förberedelsen och i själva predikan ber man att Guds ord liksom ska skära i människors hjärtan, men efteråt kan människor komma fram och säga: “Tack för predikan. Den var lagom lång”, säger han med ett litet skratt.
I de lägena ligger “förkunnelsens blues” närmare till hands.
– Ibland kan jag känna: “Vad var det här? Berörde det här någon över huvud taget?” Jag vet att det är ett självupptaget sätt att se det, och det är något man hela tiden får kämpa emot när man har en offentlig roll.
– I och med det digitala har bedömningsaspekten av predikan fått ett turboladdning. Nu är det ännu lättare för människor att recensera olika predikanter.
Ellen Hemström har också känt av det, men hoppas att känslan ska mildras nu när församlingen kan ses igen.
– Det finns en ensamhet, något naket, i att predika för en tom kyrka framför en kamera och inte få se hur ordet landar, men istället bli recenserad i antal klick. Predikan handlar ju om att vara med i ett andlig skeende, att förflytta ord från Bibeln in i hjärtat. Det är lättare när församlingen är på plats.
[ Frida Park: Risken är att vägg-bibelorden spär på en redan negativ trend ]
---
Fakta: Konferensen Förkunnaren och förkunnelsen
- Äger rum 15 mars i Ryttargårdskyrkan i Linköping.
- Arrangeras i år för femte gången.
- Initiativtagare är Fredrik Lignell och Daniel Röjås.
---
